Ulf Kristersson lider av paniskt flyktbeteende

Paniskt flyktbeteende leder i regel till bristande impuls- och reaktionskontroll. Resultatet kan bli förödande – i synnerhet om man är statsminister. Vilket för oss till Jessica Stegrud-affären.

För den som missat det har det återigen stormat kring SD-toppen Jessica Stegrud. Först handlade det om hennes rasistiska inlägg om kulturminister Parisa Liljestrand och Lawen Redar, kulturpolitisk talesperson för Socialdemokraterna. Kritiken haglade – även M-politiker protesterade. Jimmie Åkesson såg inga problem och Sverigedemokraterna meddelade att de har fortsatt förtroende för Stegrud.

Två veckor senare avslöjades att Stegrud agerat kamerakvinna åt sin 24 år yngre älskare – en känd våldsbejakande högerextremist från Iran, specialiserad på att hänga ut politiska motståndare på sociala medier, ofta med hot och hat som följd. I filmklipp som extremisten själv publicerat förföljer och trakasserar han två tonåringar på Stockholms Central, medan SD-ledamoten följer efter och filmar. Klippet användes senare för att hänga ut killarna. Jimmie Åkesson såg fortfarande inga problem.

Ulf Kristersson gjorde däremot ett ovanligt kritiskt uttalande: ”Så gör man inte”, sa han. Några krav på Jimmie Åkesson blev det dock inte. Kristersson meddelade i stället att det är upp till Sverigedemokraterna att avgöra vilka som ska vara deras företrädare.

I början av augusti meddelade regeringen att Sverige skulle verka för att EU fryser handelsavtalet med Israel. På så sätt hoppades regeringen kunna stoppa Israels svältkampanj mot Gaza. Då reagerade SD-toppen Richard Jomshof med att håna Kristersson genom nidbilder. Statsministern valde tystnadens väg – tills några veckor senare, då han förnekade att Tidöpartierna är djupt splittrade i synen på Israels pågående folkmord.

I maj gick Richard Jomshof till grovt angrepp mot riksdagskollegan Daniel Riazat (f.d. V). Han hoppades att Riazat skulle ”lämna Sverige och åka tillbaka hem”. Trots uppmaningar från både höger och vänster valde Kristersson att inte uttala sig.

I mars avslöjades att Sverigedemokraterna haft ett åsiktsregister över ”sossiga” tjänstemän på regeringskansliet, som systematiskt rensats bort. Inte ett pip från Ulf Kristersson. När Kalla fakta avslöjade SD:s trollfabrik ledde det heller inte till något agerande från statsministern. I stället bollade han frågan vidare till Sverigedemokraterna själva. Inte ens efter att Björn Söder hävdat att Kristersson legitimerar pedofili genom att gå i Prideparaden, satte han ned foten.

Listan kan göras lång. Följer man den röda tråden hittar man till slut ett mönster: paniskt flyktbeteende.

Panikflykt är en intensiv, instinktiv reaktion på hot, där snabb reträtt prioriteras för överlevnad. Mentalt utlöses en stark stressrespons, med höjd puls och adrenalinpåslag, vilket försämrar beslutsfattandet och ökar reaktiviteten. Beteendet yttrar sig i plötsliga, okontrollerade rörelser, ofta i grupp, vilket kan leda till kaos. Konsekvenserna kan bli skador, energiförlust och i extrema fall kollaps under stress.

Om man ber högerns favorit-AI, Elon Musks Grok, göra en konsekvensanalys av riskerna med en statsminister som lider av paniskt flyktbeteende, får man följande svar:

• Politisk och ekonomisk instabilitet: Felaktiga beslut kan leda till policyfiaskon, ekonomiska förluster eller social oro.
• Försämrat beslutsfattande: Under stress kan ledaren fatta impulsiva eller irrationella beslut, som att undvika konfrontationer eller överge förhandlingar.
• Nationella säkerhetsrisker: I geopolitiska kriser kan flyktresponsen resultera i kapitulation eller brist på ledning, exempelvis att ignorera varningar eller överreagera.

Ulf Kristersson vet naturligtvis att han är Jimmie Åkessons handdocka. Det är antagligen därför han ständigt är stressad. Han vet att SD kan avsätta honom vilken minut som helst. Likt en strykrädd knähund som försöker skydda sin matskål från katten, försöker Kristersson visa att det är han som bestämmer. Resultatet blir mest att man tycker synd om krabaten.

Självinsikten är kanske inte på topp. Alla vet att det är katten som bestämmer.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.