Utmärkt och högst behaglig prosa

Den första delen, som utspelade sig bland justitieråden i Högsta domstolen, kom ut i våras och har tidigare recenserats här i Magasinet Paragraf. Del två (“Arvet”), som utspelar sig i efterdyningarna av Kreugerkraschen 1932, kom ut för ett par veckor sedan. Den tredje delen (“Advokaterna”), kommer i november.

Axberger har tidigare gjort sig bemärkt med den hyllade fackboken ”Statsministermordet” (Norstedts 2022), som nominerades till Augustpriset och belönades med Stora fackbokspriset. Den kritikerhyllades inte minst för sin stilistiska skärpa.

Den andra boken ,“Arvet”, utgör ett antal tidstypiska skildringar av personer ur olika sociala skikt i en fiktiv Stockholmsförort, som mycket liknar Djursholm. Förorten kallas Rydsholm, vilket råkar vara samma ortsnamn som fiktivt även användes av författaren Gösta Gustaf-Janson (1902 – 1993) då denne både försökte och lyckades skildra “staden bakom grindarna”, som var Djursholm. Gösta Gustaf-Janson var på sin tid tämligen ensam om att med breda penseldrag måla äganderättens och rovdriftens skenbara idyller. Jag vill inte utesluta att Axberger inspirerats av just Gösta Gustaf-Janson.

Axberger skildrar en advokat som på oklart sätt lyckas berika sig genom Kreugerkonkursen. Men den olycklige advokaten Beck lämnar jordelivet och efterlämnar en socialt hämmad änka och två halvvuxna och halvtämjda söner, vilka enligt testamentet förväntades läsa juridik och träda in i advokatskrået samt i faderns advokatbyrå – allt med hjälp av de ärvda medlen.

En av advokat Becks söner råkar heta Sten. Det är därför inte långt till namnet på verklighetens advokat, som sägs ha blivit förmögen på uppdrag efter Kreugerkraschen, en finansiell krasch som skakade finansvärlden i många länder. Men tändstickskungen Ivar Kreuger skymtar själv bara fram något i entrén till berättelsen.

Axberger skriver en utmärkt och högst behaglig prosa. Hans skildringar av kobbar och skär med glittrande fjärdar i Stockholms ytterskärgård är suveräna. Författaren beskriver den kala skärgården med en driven penna som inte står långt efter Strindbergs skildringar av samma unika havslandskap.

Strindberg känns måhända igen i Axbergers träffsäkra och komprimerade meningar, såsom: “Båten var en spetsgattad segelbar skötöka för två årpar som han själv byggt”. Eller: “Alens tillvaro är ovacker och enahanda men dess livskraft imponerande. Enstaka rönnar blandar sig i men de var dvärglikt avstannade till växten”.

Axbergers precisa språk skildrar skarpt och klart naturen, växtligheten och byggnader. Men när det kommer till personerna i berättelserna, det är flera ganska fristående berättelser, är det tunnare och till och med ibland schablonmässigt.

Eftersom romanserien utger sig för att inifrån skildra det dåtida rättslivet borde exempelvis en domargestalt ha skildrats i fler dimensioner än som görs, liksom även de advokater som får framträda i skildringen. Den provinsielle advokaten kontrasteras tydligt mot den slipade Stockholmsadvokaten på ett tämligen enkelt sätt.

Om själva arvet får man inte veta så mycket annat än att den förmögne advokaten upprättat två testamentshandlingar och dessutom en skriftlig viljeförklaring. Något riktigt spinn blir det aldrig kring testamentena, vilket det var upplagt för. Just hårda och utdragna arvstvister tycks annars vara som gjorda för skönlitterära framställningar.

Axberger skildring av ett besök på Heidenstams Övralid, vid Vättern, är också suverän, liksom en ingående skildring av studentfirandet i den borgerliga förorten i början av femtiotalet. Den som har känsla för golfsporten finner säkert också njutning i den detaljerade skildringen av livet på och kring en golfbana.

Med stor inlevelse skildrar författaren hur änkan efter advokaten försöker ta kontrollen över ett antal öar i ytterskärgården, som ingick i kvarlåtenskapen, men som sturiga och egensinniga skärgårdsbor så länge som möjligt vill behålla för egen del och dessutom helt orört.

Det är något förvånande att professorn i juridik inte lyckas få till en skildring av den tidens aktörer inom rättsväsendet. Det stannar vid att den erfarna advokaten tillhåller sin unge adept att byta ut kepsen mot hatt och lära sig att “det här är en advokatbyrå, här är vi oförskämda dagligen och stundligen”. Advokaten klagar dessutom över att Advokatsamfundet inte tillåter ”success fee” samtidigt som faktureringen över måttan berikar både honom och andra advokater. Med glimten i ögat noterar författaren att när advokater debiterar andra advokater är det en trandans likt den då bilhandlare säljer bilar till varandra.

Axbergers andra roman i serien är klart bättre än den första (”Domstolen”) och är närmast lysande i skildringarna av dåtida miljöer och landskap, men någon inblick i den tidens rättsliv lyckas inte författaren ge läsaren. Den tredje delen i trilogin kommer enligt förlaget att handla om advokater.

Av: Thorulf Arwidson