När de ”mest civiliserade ledarna” begår de minst civiliserade handlingarna

I talet beskrev Netanyahu hur Israel var föremål för en växande diplomatisk och ekonomisk isolering, med anledning av det pågående folkmordet. Han uppmanade israeliska företrädare att anta en ”Super Sparta”-strategi för att möta landets ekonomiska och säkerhetsmässiga utmaningar.

Anledningen till att Netanyahu refererade till Sparta grundar sig säkerligen i en ambition om att vinna europeiska sympatier genom att porträttera Israels imperialistiska strävan, som en del av en existentiell kamp mellan öst och väst.

I en europeisk historieskrivning har Sparta och slaget vid Thermopyle ofta placerats i en berättelse där ”Väst/kristendom” står mot ”Öst/islam”, och använts som en återkommande metafor för hjältemod mot övermakt. Netanyahu hoppades säkerligen på att de historiska referenserna skulle kunna ge Israels övergrepp en större mening och en gloria av heroism.

Uttalandet var ett skamlöst exempel på hur man kan använda historien för egna syften. Ingen bör vara förvånad med tanke på hur Netanyahu och hans vänner använt grundlösa anklagelser om   antisemitism som en universal lösning för att tysta kritiker och legitimera olika former av övergrepp.

Om man vill dra paralleller mellan Israel och den grekiska antiken, finns en annan berättelse som vore en långt bättre illustration än referenserna till Sparta. Det är en berättelse som handlar om den siste kungen i det antika riket Lydien, som blev rikedomens symbol, Kung Kroisos (Croesus).

Enligt legenden var Kung Kroisos så rik att hans namn blev synonymt med överflöd. Han var känd för sitt guld från floden Paktolos och för sitt praktfulla hov i Sardes. Än i dag refererar man till Kroisos, när man säger “rik som Krösus”

På samma sätt som i historien om Kroisos, har Netanyahu haft alla ekonomiska och politiska möjligheter till inflytande som någon människa kan önska sig. Precis som i berättelsen om Kroisos, har det ändå aldrig varit nog.

Shimon Peres som spelade en avgörande roll i förhandlingarna som ledde fram till Osloavtalet, var övertygad om att Israel var tvungen att göra vissa eftergifter för att en fred med den palestinska befolkningen skulle vara möjlig och kunna bli beständig. Netanyahu ansåg att det var felaktigt, han menade istället att ”Israel kan skaffa sig alla dessa fördelar utan att behöva offra någonting”.

Netanyahu uttalade bland annat följande i anslutning till Oslo- förhandlingarna:

Uttalandet ger uttryck för ett perspektiv som är präglat av hänsynslöshet, självrättfärdigande (entitlement) och en fullständig avsaknad av ömsesidighet.

Netanyahus politik har alltid varit driven av vad som inom internationella relationer och statsvetenskap kallas för ett ”maktbalans-perspektiv” (den starkes rätt), snarare än ömsesidighet. Motsatsen till ett maktbalans-perspektiv brukar benämnas som Interdependens, vilket kan beskrivas som samarbete och ömsesidigt beroende stater emellan.

Netanyahu har haft mängder av möjligheter att välja andra alternativ än den starkes rätt, men aldrig gett dessa möjligheter en chans.

Kung Kroisos hade en son som var mycket älskad, som hette Atys. Enligt Herodotos drömde Kroisos upprepade mardrömmar om att Atys skulle dö i förtid. För att skydda sonen höll Kroisos honom borta från kriget. Atys dog ändå i en olycka som var orsakad av en ung man från Kroisos eget hov.

Dödsfallet var en tragisk bekräftelse på att Kroisos inte kunde undkomma sitt öde, trots enorma rikedomar och makt. Atys död var en stor sorg för Kroisos som fick en avgörande inverkan på hans liv.

Historien om Aty har många gemensamma nämnare med Netanyahu och relationen till hans bror Yoni. Precis som i fallet med Kroisos ledde Netanyahus förlust av hans bror inte till att han stannade upp och reflekterade över andra möjligheter och alternativ, konsekvensen blev snarare att han cementerade sina befintliga övertygelser.

Precis som ingenting någonsin var tillräckligt för Kroisos som valde att gå i krig med perserna för att utöka sitt rike, har Netanyahus liv varit präglat av ett ständigt fokus på nya erövringar. Inför det annalkande kriget mot perserna sökte Kroisos råd från oraklet i Delfi. Han frågade Delfi vad som skulle ske om han gick i krig mot perserna. Svaret löd: “Om du går över floden Halys kommer du förgöra ett stort rike.”

Kroisos som var berusad av sitt högmod, tolkade Delfis svar som en försäkran om seger. Han förstod inte att orden var tvetydiga. Att det stora rike som skulle gå under, lika gärna kunde vara hans eget. Mot denna bakgrund ledde han sitt folk till undergången. Lydien föll.

Kroisos mytiska gestalt brukar användas som en varning mot hybris (övermod) och ett exempel på hur även den mäktigaste kan bli tvungen att böja sig för ödet.

Berättelsen om Kroisos har uppenbara likheter med Netanyahu. Precis som med Kroisos är Netanyahu en person som haft alla möjligheter att åstadkomma någonting betydelsefullt och bestående, men förlorat sig själv i girighet och en övertygelse om sin egen förträfflighet.

Precis som Kroisos har Natanyahu vilselett sin befolkning. Precis som Kroisos är Netanyahus tid på väg att rinna ut, utan att han är oförmögen att se vad som är på väg att ske.

Som i berättelsen om Kroisos kommer Netanyahus (och kanske staten Israels) fall vara en konsekvens av hans egna beslut. Perserna inte kommer vara den andra orsaken denna gång.

Det kommer istället vara hans upprepade övergrepp mot grundläggande mänskliga rättigheter och ett heroiskt folk från ett land som heter Palestina.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.