Samtyckeslagen är inte ett misslyckande

”Lagen antogs med höga ambitioner: den skulle stärka kvinnors rättigheter och markera att sex alltid måste bygga på frivillighet. Men i rättssalarna har den utvecklats till något annat. Den har blivit ett instrument som riskerar att urholka rättssäkerheten”.

När man läser insändaren bringas man att tro att lagen skulle vara ett stort misslyckande, varefter man räknar upp en hög problem som tydligt drabbar bara män. Jag har svårt att se hur lagen skulle kunna utformas till en högre rättssäkerhet försåvitt man inte ska omöjliggöra denna typ av brottsutredningar helt.

Eftersom brottet oftast utspelar sig enskilt och oftast mellan bara två personer närvarande blir det med en naturlags följsamhet en besvärlig prövning när eventuellt brott ska utredas.

Samtyckeslagen blev precis som den kunde förväntas bli och detta kunde redan när lagen skrevs förutses. Det ligger i sakens natur att det inte går att styrka brott bortom alla tvivel utan man måste inse att bortom rimliga tvivel är tillfyllest. Skulle man ställa högre beviskrav skulle detta medföra att det blir fritt fram att våldta om mannen (oftast) bara inte lämnar några skador eller andra våldsavtryck.

Att styrka brott bortom rimligt tvivel är vad som krävs i alla brottsutredningar och det verkar inte rimligt att ha större eller högre beviskrav på sexbrott, sedan må man räkna upp hur många lagstöd som helst för motsatsen.

Vidare står det: ”För rättssäkerhetens skull måste vi återgå till kärnan: ingen ska kunna dömas utan stark bevisning. En försvarsadvokats roll är inte att bevisa att klienten talar sanning, utan att visa om åklagarens bevisning håller. Det är alltid åklagaren som bär bevisbördan”.

Stark bevisning är i de flesta fall bortom rimliga tvivel men tydligen inte tillräckligt här, men om försvararen kan bevisa att hans klient talar sanning (hur nu detta ska gå till) så torde knappast bevisning bortom rimliga tvivel föreligga.

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Börje R P Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln.

Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.

Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.