Uranbrytning tillåts i Sverige

Verkligheten är att eftersom vind-, solel och batterilagring blir allt billigare, så ökar dessa energiformer i allt snabbare takt. I hela världen byggs kärnkraftverk numera nästan enbart för att ersätta gamla reaktorer som fallit för åldersstrecket och elproduktionen från dem ökar inte.

Extrema prisökningar och åratal av förseningar har drabbat nybyggda stora kärnkraftverk. Flera tillverkare av nyutvecklade SMR-reaktorer har avbrutit sin verksamhet på grund av dålig lönsamhet.

Lagförslag som gör brytning av uran laglig har godkänts av riksdagen och kommer att gälla från första januari. Uran klassas numera som ett koncessionsmineral, dvs i samma klass om järn, koppar och andra viktiga metaller. Tidigare fanns det ett förbud att bryta uran i ”Lagen (1984:14) om kärnteknisk verksamhet” och uran tillhörde inte metallerna som fanns med i minerallagen. Efter lagändringen kan regeringen numera ge tillstånd till både prospektering, brytning och bearbetning.

Den svenska uranen finns i alunskiffer och bryts i dagbrott. Eftersom det handlar om mycket låga halter måste stora mängder alunskiffer brytas. Efter brytningen kommer att vi att se stora sår i naturen, giftiga slagghögar och lakvattendammar. De kommer att innehålla giftiga och radioaktiva material och de kommer att finnas nära sjöar som förser många samhällen med färskvatten t ex Vättern och Storsjön.

De svenska uranfyndigheterna har hittills räknats som obrytbara på grund av den låga halten. När svenskt alunskiffer innehåller max 0,3 promille uran, så bryts malmer i Kanada som innehåller från 15% upp till 44%. Romina Pourmokhtari skriver förhoppningsfullt i propositionen att priset på uran håller på att stiga.

Om de utländska gruvbolag som viskat i Rominas öra skall få in riskkapital så måste de nämligen skapa en förhoppning att priset kommer att stiga. De flesta bolag som prospekterar efter malmfyndigheter är beroende av riskkapital. De är inte beroende av en långsiktigt hållbar brytning, de är främst ute efter att tjäna pengar på förhoppningen om fantastiska vinster. När de fått in sitt riskkapital går ofta planerna i stöpet, företaget töms på medel och går i konkurs.  Ofta lämnar de här företagen efter sig en förstörd miljö vilket är illa nog när de bryter vanliga metaller. Vid uranbrytning så kommer området inte att bli strålningsfritt på hundratals eller kanske tusentals år.

Inte ens ur ett trångsynt ekonomiskt perspektiv har Sverige något att tjäna på uranbrytning. Minerallagen tar ut en avgift på 2 promille av värdet av den brutna mineralen. 3/4 av denna går till markägaren och 1/4 till staten. Minerallagen som ändrats är för övrigt en uråldrig lagstiftning där en bergsmästare på myndigheten Sveriges Geologiska Undersökning kan fatta beslut över huvudet på kommuner. Den är också uråldrig eftersom den inte sätter några gränser för utländska företag.

Några direkta begränsningar i miljöbalken finns inte heller. Efter ändringarna som beslutats av riksdagen så kommer miljötillstånd för uranbrytning och bearbetning att beviljas direkt av regeringen. För närvarande av en regering som till varje pris vill se satsningar på kärnkraft.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.