Slutreplik: Samtyckeslagen är inte ett misslyckande

I min text Samtyckeslagen får aldrig bli ett vapen skrev jag:
”Lagen antogs med höga ambitioner: den skulle stärka kvinnors rättigheter och markera att sex alltid måste bygga på frivillighet.”

Vi är alla överens om att den som begår en sexuell handling mot någons vilja ska straffas.

I sin replik ett par dagar senare skriver Börje R P Carlsson att samtyckeslagen ”inte är ett misslyckande”. Men debatten bör inte handla om lagens intentioner. Frågan är hur den fungerar i praktiken — och vilka rättssäkerhetsproblem som nu syns allt tydligare.

När lag möter verklighet

Samtyckeslagen kan fungera väl i många fall. Men vi måste också tala om vad som faktiskt händer i domstolarna: ord-mot-ord-situationer där unga män döms utan teknisk bevisning, och där motivbilden kan vara allt från missförstånd och bristande kommunikation till vårdnadstvister eller andra konflikter.

Att påpeka detta är inte att förminska verkliga övergrepp. Det är att värna rättssäkerheten — för alla.

En otydlig lagtext skapar godtycke

I Brottsbalken, 6 kap. 1 §, står:

”Vid bedömningen av om ett deltagande är frivilligt eller inte ska det särskilt beaktas om frivillighet har kommit till uttryck genom ord eller handling eller på annat sätt.”

”På annat sätt” är en farlig formulering. Den öppnar för subjektiva tolkningar och förväntar sig att den tilltalade ska bevisa en avsikt som ofta inte går att styrka. I sexuella relationer är kommunikationen inte alltid explicit, men lagen förutsätter att den ska vara det — i efterhand.

BRÅ: Fällande domar baseras allt oftare på muntliga uppgifter

Enbart muntlig bevisning räcker i allt fler fall för att fälla. Fler åtal väcks utan teknisk bevisning — och fler leder till fällande dom. Stödvittnen som inte varit närvarande används också i större utsträckning enbart som stöd för målsägandens berättelse. Det här är inget marginalproblem. Det är ett paradigmskifte i svensk bevisprövning.

BRÅ:s enkät visar att 70 procent av försvararna upplever att bevisbördan i praktiken lagts på den tilltalade. Kraven ligger allt oftare på att den misstänkte ska förklara hur frivilligheten gick till — inte på åklagaren att bevisa att ett brott skett.

Flera försvarare och rättsdebattörer varnar därför för att praxis håller på att glida mot en omvänd bevisbörda.

Rättssäkerhetsproblem enligt BRÅ

BRÅ konstaterar också att:

• Brottet ”oaktsam våldtäkt” är svårtillämpat och riskerar felaktiga fällande domar.
• Domare behöver utbildning för att inte använda oaktsamhetsbestämmelsen som ”kompromiss” i oklara fall.
• Fler vägledande domar från Högsta domstolen behövs.

Här behövs en tydlig princip för bevisning

Endast direkt bevisning – exempelvis målsägandens uppgifter i nära anslutning till händelsen, teknisk bevisning eller oberoende vittnesmål – bör tillmätas avgörande betydelse.

Andrahandsuppgifter, särskilt sådana som bygger på berättelser långt i efterhand, ska bara kunna användas som stöd om de faktiskt styrker konkreta fakta på ett tillförlitligt sätt. De får aldrig ensamma utgöra grund för en fällande dom.

En sådan princip skulle innebära att den typ av ”stödbevisning” som i dag används för att förstärka målsägandens ord inte längre räknas automatiskt som bevisvärde.
Det skulle kraftigt minska risken för att oskyldiga döms på bas av rykten eller återgivna uppgifter.

När landets främsta kriminalstatistiska myndighet varnar för rättsosäkerhet — då måste politiken och rättsväsendet agera.

Att värna rättssäkerheten är att värna rättsstaten

Samtyckeslagen var en viktig reform. Men ingen lag är immun mot kritik. När konsekvensen riskerar att oskyldiga döms måste vi våga se problemen — även om det är obekvämt.

Lagar som inte tillämpas rättvist drabbar inte bara de oskyldigt dömda. De skadar också allmänhetens förtroende för hela rättssystemet.

Av: Nina Hamilton
Medlem i nätverket Mannaminne – en grupp med syftet att stärka rättssäkerheten för alla parter inblandade i sexualbrottsmål

Detta är en debattreplik. Analyser och ställningstaganden är skribentens.