Public Service – mer förlåtande än Jesus

Sveriges Radio övergav en objektiv rapportering och manipulerade både innehållet som budskapet, på samma vis som BBC, men SR är mer förlåtande än sin brittiska motsvarighet, eftersom man på Sveriges Radio tror bergfast på att både fela och att blunda är en del av dess uppdrag.

Det är mänskligt att fela, säger ordspråket. Dessvärre specificerar det inte hur många gånger man får vara mänsklig i sitt felande. När det gäller SR, verkar det att man, det vill säga SR:s medverkande, får fela hur många gånger som helst. I allmänhetens tjänst så klart. Följaktligen är det mänskligt att SR förlåter. Hur många gånger som helst. Återigen i allmänhetens tjänst. Varför inte? Det kostar ingenting när förlåtelsen tvångsfinansieras genom skattemedel dvs. genom ”individuell public service-avgift”.

”Då kom Petrus till honom och sade: ’Herre, hur många gånger ska min broder kunna synda mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?’” undrade Petrus och den megavise Jesus svarade: ”Jag säger dig inte sju gånger, utan sjuttio gånger sju.”, allt enligt Matteus, som var en av Jesu tolv apostlar och troligen var med när samtalet ägde rum.

Public Service kan nyttja denna bibliska visdom i följande slogan: Public Service – mer förlåtande än Jesus.

Några få exempel:

Fff (som egentligen heter något annat) är en kvinna som är mer dekorerad för sina ”förtjänster” inom kultur än ”det segrande lejonet av Juda stam”, Haile Selassie. Ändå är hon en av de ständigt återkommande historieförfalskarna i SR:s P1. Exempel på hennes falsarie-irrfärder är så pass många att jag undrar vem som är hennes beskyddare och varför? Här är ett exempel på hennes agitatoriska och dessutom felaktiga påståenden, som sändes i P1 inte färre än 6 gånger.

Den obegripligt upphöjda och hyllade Fff, rapporterade att Bob Marley nämnde The Clash, The Damned och The Slits på den första demoinspelningen av låten Punky Reggae Party. Och så, fortsatte Fff:

”När Bob Marley fick reda på att The Slits var ett tjejband, då strök han namnet The Slits och ersatte det med Dr. Feelgood. Liknande exempel på sexism blev vardagsmat…”

Citatet är ordagrant.

Enligt Fff, lyssnade Bob Marley på olika punkband och fattade så pass stort tycke för tre av dessa, att han beslutade sig för att skriva en hyllningslåt till dem. Men, dessvärre var Marley döv, och märkte följaktligen inte att The Slits var ett tjejband. Först när han ”fick reda på att The Slits var ett tjejband”, ”strök han namnet The Slits från sin låt och ersatte det med Dr. Feelgood”. OBS, allt inom citattecknen är Fff:s ordagranna påståenden.

Hur en låt formas, från idén fram tills den når konsumenter, är inte det enda ämne som Fff inte verkar vara alltför bekant med, men det hindrar inte henne att sprida sin ideologiska desinformation. Så är det. Och dessutom för licensbetalarnas pengar.

Hur många, exempelvis The Beatles-låtar, bytte inte lyrikens ordalydelse, utan att det hade något med sexism att göra? Och The Rolling Stones och The Bangles, och Holes och Destiny’s Childs och…

Skrivandets process går ut på att man formulerar och formulerar om och adderar nytt och stryker bort det som man inte är nöjd med… Och sällan sker detta på grund av politiska och agitatoriska implikationer, utan oftast grundar sig dessa beslut på stilistiska och formmässiga ambitioner.

Exempelvis lär Oscar Wilde ha sagt att: ”I was working on the proof of one of my poems all the morning and took out a comma. In the afternoon I put it back again.”

Citatet tillskrivs annars Gustave ”Madame Bovary” Flaubert, som var känd för sin noggranna och metodiska skrivprocess.

[Wikipedia skriver: “(…) The writing and recording of ‘Hey Jude’ coincided with a period of upheaval in The Beatles. The ballad evolved from ‘Hey Jules’…”

Wikipedia skriver: “’Sympathy for the Devil’ is credited to Jagger and Richards, though the song was largely a Jagger composition. The working title of the song was ‘The Devil Is My Name’, having earlier been called ‘Fallen Angels’…”]

The Rolling Stones låt Honky Tonk Women är inskriven i Rolling Stone’s 500 Greatest Songs of All Time list och är upptagen i Grammy Hall of Fame. Den första versionen av detta mästerverk, kallades Country Honk och publicerades cirka ett halvt år efter singeln Honky Tonk Women, den här gången på Stone-albumet Let It Bleed.

I Honky Tonk Woman sjunger Stones “I met a gin soaked bar-room queen in Memphis”, i Country Honk överges Memphis och ersätts med Jackson, Mississippi: “I’m sittin’ in a bar, tipplin’ a jar in Jackson”. Denna ändring har precis ingenting med sexism att göra. Eller vad tycker du, du allvetande Fff?

Så här ser lyriken till Bob Marleys Punky Reggae Party, ut så som den framförs mest ofta: New wave, new wave, new rave // Wailers be there / The Damned, The Jam, The Clash / Maytals will be there / Doctor Feelgood too, ooh /No boring old farts, no boring old farts, no boring old farts / Will be there / No boring old farts, no boring old farts, no boring old farts / Will be there

 Märker du, Fff, att banden som nämns här, nämns eftersom de är ”sångbara”. Har du lyssnat på låten någon gång?

Och oss emellan: The Wailers förste sångare hette Bob Marley ända fram tills hans död och Rita Marley, Bob Marleys hustru, ingick också i bandet tillsammans med Marcia Griffiths och Judy Mowatt. Samtliga tre är äkta kvinnor. Det missade du, eftersom det skulle störa din ”feministiska poäng”.

Och en av The Damneds bassister var ingen mindre än Patricia Morrison, en kvinna alltså. Även det missade du.

The Maytals, som nämns av Bob Marley, hade och har flera kvinnliga bandmedlemmar, så som Michelle Eugene, Leba Hibbert Thomas och Marie ”Twiggi” Gitten. How do ya’ like them apples?

Så Fff och alla andra som gör karriär genom politisk historierevisionism, lycka till med flera utmärkelser.

Jag uppmärksammade för övrigt SR på detta, men något svar eller annan reaktion kom aldrig från SR.

Ett annat exempel:

Jag har flera exempel på Yyy:s påhitt i flera olika ämnen, eftersom Yyy inte tvekar att låtsas vara expert på allt mellan rymden och Tellus. Här är ett exempel:

Jag skrev till SR och påpekade att en del av det som radions ständigt återvändande krönikör Yyy hävdade, hade inte ens minsta täckning, att det mesta hon påstod var en tredjehandsinformation stulet från en oinformerad källa.

Jag fick ett svar:

Hej Vladimir,
Stort tack för ditt mail! Ja, det är mycket Kafka i radion i samband med hundraårsminnet av hans död, det är roligt att hans författarskap uppmärksammas i många olika format. En del är i krönikeform, där avsändaren är mer fri att ta ut svängarna, men det finns mycket annat också. Kanske faller följande dig mer i smaken?

Allt gott,
Xxx (Xxx heter egentligen Goddag Yxskaft, men hon är alltför mäktig för att jag skulle våga avslöja hennes egentliga namn.)

Jag svarade omgående:

Hej Xxx,
Tack för ditt snabba svar.

Det är inte fråga om Yyy:s radiokrönika föll mig i smaken eller ej, utan jag ifrågasätter om det är förenligt med SR:s sändningstillstånd att sprida bedrägligt och falskt budskap.

Man kan bli ”mer fri att ta ut svängarna” i ett humorprogram, men knappast i ett bildningsdito.

Vänligen,
Vladimir Oravsky

Även nu fick jag ett svar:

Hej igen Vladimir,
Jag ser det annorlunda, i ett kåseri får kåsören dra egna slutsatser på annat vis än i ett nyhetsinslag, och utifrån vad som brukar sägas om Kafkas ord till Brod ger hon uttryck för vad hon tror att Kafkas reaktion hade varit. Det är helt förenligt med de riktlinjer Sveriges Radio har att förhålla sig till.

Allt gott,
Xxx

Hur kommer det sig att Yyy kan skarva och skarva och ändå anses vara en stor och betydande folkbildare?

Det är lättjan som gör sig påmind. ”Vem skall vi ge en medalj nu?”, undrar en ointresserad men ack så välavlönad belöningskommitté. ”Jag har hört/sett/läst att Yyy fick ett pris nyligen. Så det kan knappast ifrågasättas om hon får en medalj, ett pris, ett stipendium från oss också.” Så går snacket i de flesta belöningskommittéernas beslutslokaler. Trust me on this.

Yyy har en manlig kollega som också är generös dekorerad, samtidigt som han är mycket rundhänt med påhittad information. Ett exempel:

Godmorgon, världen! är ”P1:s veckomagasin om Sverige och världen – politik och trender, satir och analyser”.

SR skriver:

”Vår journalistik,
Vi sätter trovärdigheten främst. I vårt dagliga journalistiska arbete arbetar vi på olika sätt för att leva upp till publikens förtroende. Vi är måna om att ge en bred, mångsidig och nyanserad bild. Vår strävan är att publicera det som är sant och relevant. I ett akut nyhetsskede kan det ibland vara svårt att få alla uppgifter bekräftade av förstahandskällor. Vi ska då tydligt berätta vad som är bekräftat och vad som är obekräftat.”

Ggg (som egentligen också heter något annat) är en av de återkommande bidragsgivarna till Godmorgon, världen!

Dessvärre går hans medverkan inte så sällan under den radar som ”sätter trovärdigheten främst”. Ett av flera exempel: I betraktelsen ”80-talet – tidsepoken vi aldrig blir av med”, predikade Ggg: ”… Och det var på 1980-talet som Donald Trump skapade sin image i nära kontakt med sin vän och förebild, den korrumperade advokaten Roy Cohn, som i sin tur hade en mentor på 1950-talet, Eugene McCarthy, kommunistjägaren.”

Roy Cohn blev ”känd under senator Joseph McCarthys undersökningar av kommunistaktiviteter i USA under den andra Röda faran”. House Un-American Activities Committee (HUAC) var under åren 1938–1975 en kommitté tillsatt av USA:s representanthus. Från början var kommittén orienterad på att granska amerikaner av tysk härkomst och deras tänkbara inblandning i nazistiska aktiviteter och dessutom Ku Klux Klan, men sen slutet av 1940-talet blev HUAC mestadels inriktad på att kartlägga kommunister och kommunistiska infiltratörer i USA.

Senator Joseph McCarthy hade visserligen inte direkt koppling till HUAC men han bär ändå hundhuvudet för hela antikommunistiska, hätska och oförsonliga kampanjer. Och det med all rätta.

Joseph McCarthys häxprocesser tillhör de mest kända juridiska processer i USA:s historia, inte minst på grund av att dessa drabbade framstående manusförfattare, regissörer, filmproducenter och skådespelare, och dessa som bekant, har en tendens att försvara sig med näbbar och skrivmaskiner.

Det finns otaliga böcker som behandlar Mccarthyism. Och det finns en lång rad teaterpjäser som i öppen form eller förklädda, som behandlar Mccarthyism. Som exempel på de förstnämnda kan Christopher Trumbos Trumbo: Red, White and Blacklisted tjäna, och som exempel på den sistnämnda kan jag uppge Arthur Millers The Crucible / Häxjakten (men även Smältdegeln och Häxkitteln) från 1953, filmad av Nicholas Hytner år 1996.

Och det finns naturligtvis, en mängd andra filmer om denna skamliga företeelse. Exempelvis The Hollywood Ten, John Berrys utmärkta kortdokumentär från år 1950, Karl Francis One of the Hollywood Ten, en långfilm från år 2000, The Front / Aldrig i livet skriven av Walter Bernstein, Oscarsnominerad för bästa manus, regisserad av Martin Ritt. Filmen Trumbo, skriven av John McNamara och Bruce Cook, regisserad av Jay Roach är från år 2015.

Dokumentären Trumbo med manus av Dalton Trumbos son Christopher Trumbo och i regi av Peter Askin, avslutas med följande eftertext:

“For those of us too young to remember first-hand the evils of that horrid period in American history known as McCarthyism and the rampant loss of freedom & justice during its barbaric witch-hunts, this is a profoundly important film to watch.

At a time when terms like ’patriot’ are increasingly misused, abused and bastardized, the story of writer, Dalton Trumbo, and others like him who suffered grave injustices in the hands of their own fellow countrymen, needs to be heard far & wide and esp. by the young in this country.

I wished they would add this film & others like it to every high-school history-class curriculum, as they are just as relevant today. An immensely moving and heartbreaking story & an absolute must-see.”

Den Eugene McCarthy som Ggg pekade ut som kommunistjägare, var den ovannämnda fanatiska häxjägaren Joseph McCarthys raka motsats. Eugene McCarthy ställde upp som ”fredskandidat” i presidentvalet 1968, och erhöll i primärvalet i New Hampshire 42 procent av rösterna.

SR bemötte inte min anmärkning om den avgrundsstora skillnaden mellan Eugene McCarthy och Joseph McCarthy. Ggg ”skyddades” av SR. Den här gången och minst fem gånger till. SR tänker kanske att fake knowledge inte kan komma från en expert, inte ens från en fake expert. Och är man en gång utsedd för en expert, då anses man vara expert för evigt. Åtminstone på SR. Så mycket om Sveriges Radios utfästelse: ”Vi sätter trovärdigheten främst.” Trovärdigheten, inte sanningen, inte korrektheten. Så länge är något trovärdigt, så får det automatiskt sanningens status.

Marlon Brando var nominerad för en Oscar för bästa huvudroll för filmen A Streetcar Named Desire / Linje Lusta. Samma nominering fick han för sin medverkan i filmen Viva Zapata! / Viva, Zapata! Sin tredje nominering fick han för sin huvudroll i filmen Julius Caesar. Året därpå, år 1955, fick han äntligen en Oscar för filmen On the Waterfront / Storstadshamn. Tre år senare var han återigen Oscarsnominerad för bästa huvudroll, nu i filmen Sayonara. Ingen annan skådespelare skulle kunna skryta med liknande curriculum.

När det blev känt att Coppola skulle regissera The Godfather / Gudfadern, anmälde Brando sitt intresse att medverka i filmen. Men han möttes inte av jubel, utan han fick provspela för rollen som Don Corleone, som en av flera möjliga kandidater. Brandos idé var att Don Corleone skulle se ut som en gammal bulldogg och därför fyllde han sin mun med bomull. Brando fick rollen och belönades för den med en Oscar för bästa huvudroll.

Ggg, Yyy och åtminstone två dussin till, behöver inte visa vad de duger till, det räcker att de gång på gång visar att de inte duger. För licensbetalarnas pengar är det good enough. Ggg kunde kontrollera sina uppgifter när han skrev sitt ”kåseri”. Han kunde kontrollera det när han läste det högt för sig själv för att uppläsningen skulle kännas någorlunda spontant. Han kunde kontrollera det innan han läste upp det i SR. SR kunde kontrollera det innan det sändes och SR kunde rätta till det efter att de fick veta att påståendet var falsk och felaktigt. Men inget av detta har hänt. Varför? Elementary: Nobody gives a fuck.

”Zzzz … väck mig när hon pratat klart” av Åsa Linderborg. Hon fortsätter: ”Jag har ett seriöst förslag till Rödöö nästa år: Antingen kastar du ut alla idrottare. Eller också inför du en undre åldersgräns. Varför inte både och?”

Åsa Linderborg har varit Sommarpratare i P1 i juli 2007. Det sommarpratet verkade inte vara världens succé och sedan dess vägrade Rödöös telefon att ringa henne. Sånt tär på en känslig person och tvingar henne att doppa sin onyanserade penna i destillerad avundsjuka. Linderborg låtsas kämpa för en bättre och rättvisare värld och enligt hennes övertygelse är det helt OK med sidoskador, dvs. collateral damage på engelskt militantspråk, det vill säga att man offrar oskyldiga människoliv.

William Howard Taft var USA:s republikanske krigsminister och senare president, som i Sverige kanske är mest känd för att Anders Zorn framställde en oljemålning av honom. Att det var han som myntade ordspråket ”Man kan inte göra en omelett utan att knäcka ägg.” är mindre känt. Detta på grund av att det ofta tillskrivs en av världens mest hänsynslösa kommunistiska ideologer, Stalin.

Aftonbladet där Linderborg var kulturchef, i den sanna röda ideologins stränga namn, och där kängururättegångar inte var alltför ovanliga, inte hade alltför svårt att behandla människor likt Bella Queen of Trash Nilsson hanterade avfall, fälldes i Pressens Opinionsnämnd inte färre än två gånger. Aftonbladet använder sig av Visklekens sista person som en tillförlitlig informationskälla.

“Now don’t you understand, man, universal law? / What you throw out comes back to you, star

Never underestimate those who you scar / ’Cause karma, karma, karma comes back to you hard” / Lauryn Hill i Lost ones.

Nu har jag troligen begått majestätsbrott?

Kakistokrati betyder ett styre av de sämsta eller minst kvalificerade människorna. Mycket i det svenska kulturlivet styrs av maktfullkomliga kakistokrater med anamorfisk kultursyn, dvs de styrande tror sig vara de enda som kan se de konstnärliga verkens ”rätta proportioner”, eftersom de ser dem genom vänskapens och gentjänstens vanställda linser.

Detta är en kulturkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.