Öppet brev till Sveriges Advokatsamfund: Rättssäkerheten i sexualbrottsmål hotas

Om någon hade frågat mig i början av 2024 hade jag svarat att vi har ett rättssystem att lita på. I dag kan jag inte längre säga det.

Min tillit rubbades när jag på nära håll följde ett sexualbrottsmål där en person dömdes till tre års fängelse, trots att teknisk bevisning saknades och trots att domstolen inte förde något tydligt resonemang om rimligt tvivel. Avgörandet vilade i praktiken helt på en ensam utsaga.

Detta var dock inte ett enskilt fall. Sedan dess har jag tagit del av ett stort antal liknande berättelser från andra anhöriga och från tilltalade. Ett mönster framträder: unga pojkar och män döms i sexualbrottsmål på mycket svag bevisning, ofta utan tekniskt stöd, i processer där ord ställs mot ord och där utfallet ofta framstår som förutbestämt.

När Brottsförebyggande rådet (Brå) i februari 2025 publicerade sin rapport, där cirka 70 procent av de tillfrågade advokaterna uppgav att de upplever en omvänd bevisbörda i sexualbrottsmål, blev det uppenbart att detta inte längre kan avfärdas som enskilda rättsfall eller subjektiva upplevelser. Det handlar om ett systemfel.

I en rättsstat ska det fortfarande vara åklagaren som bär bevisbördan. Kravet på skuld ställd utom rimligt tvivel ska tillämpas strikt – även i sexualbrottsmål. Oskuldspresumtionen ska vara reell, inte retorisk. Åklagarens objektivitetsplikt ska fungera som en rättssäkerhetsgaranti, inte som en formalitet som i praktiken urholkas.

Mot denna bakgrund måste en fråga ställas till Sveriges Advokatsamfund:

Varför hörs inte advokatkårens samlade röst tydligare?

Det finns enstaka advokater som offentligt har problematiserat utvecklingen. Men när Advokatsamfundet som institution inte tar en tydlig och gemensam position blir genomslaget begränsat, och systemfelen kan fortgå.

Advokatsamfundet har både mandat och ansvar att agera när grundläggande rättsstatliga principer hotas. Det handlar inte om att ta ställning i enskilda mål, utan om att försvara rättsprocessens grundpelare.

Jag uppmanar därför Advokatsamfundet att:

• offentligt erkänna och problematisera den utveckling som BRÅ-rapporten pekar på, där en majoritet av advokater upplever att bevisbördan i praktiken har förskjutits till den tilltalade i sexualbrottsmål
• ta ett samlat och tydligt ställningstagande för att kravet på bevisning ställd utom rimligt tvivel ska tillämpas strikt även i sexualbrottsmål, utan undantag och utan könsbundna eller normativa antaganden
• initiera en bred rättspolitisk diskussion, exempelvis genom ett öppet upprop, ett remissyttrande eller ett offentligt seminarium under Advokatsamfundets ledning, där tillämpningen av sexualbrottslagstiftningen granskas ur ett rättssäkerhetsperspektiv
• synliggöra och försvara åklagarens objektivitetsplikt, samt tydligt markera när denna riskerar att urholkas i praktiken – särskilt i mål där teknisk bevisning saknas och avgörandet vilar på en ensam utsaga
• stärka försvarsadvokatens roll, genom att tydligt försvara rätten att ifrågasätta trovärdighetsbedömningar och bevisvärdering utan att detta misstänkliggörs eller moraliskt laddas

När Advokatsamfundet inte tar en tydlig och samlad position riskerar tystnaden att uppfattas som acceptans. Konsekvenserna är livsavgörande: människor döms, frihetsberövas och stigmatiseras i processer som inte uppfyller rättsstatens mest grundläggande krav.

Detta är inte enstaka misstag. Det är en rättssäkerhetskris som upprepas gång på gång.

Var finns advokatkårens civilkurage? Var finns den yrkesstolthet och de etiska principer som borde göra det omöjligt att acceptera ett system där oskyldiga offras?

Jag, och många med mig, förväntar oss nu ett tydligt svar – och framför allt handling.

Nina Hamilton,
medlem i nätverket Mannaminne