Polisen måste lyssna på kvinnors berättelse

Den 24 juni 2024 skrev jag följande rader i Magasinet Paragraf.

”Nu har regeringen inlett en offensiv mot allt våld mot kvinnor. Varje år dödas 10–15 kvinnor av en man, den man som de borde vara absolut tryggast att vara tillsammans med. Detta har fortgått år efter år utan att något händer.

Nu är det dags att vi män, vi som inte misshandlar våra kvinnliga partners, också engagerar oss i denna kamp.

Kvinnomisshandel är ett manligt problem och vi män har oftast en god känsla för när en kvinna far illa i ett förhållande och detta borde vi utnyttja genom att göra en orosanmälan.

Många subtila signaler sänds ut från ett osunt förhållande och dessa signaler har män goda förutsättningar för att tolka.

Om vi män, då, åtminstone gör en orosanmälan till socialkontor eller till polisen finns goda förutsättningar att sätta stopp för misshandel och dödande.

Ingen kvinna ska behöva vara orolig och rädd för vad hennes man kan göra mot henne och ingen kvinna ska behöva ”tassa på tå och välja sina ord” av rädsla för mannen.

Dessutom ska våldsverkaren lyftas bort från den trygga härden och kanske rent av förses med fotboja som kontroll på att han håller sig borta.”

—

Jag hade väl då inga förhoppningar om någon bättring och förväntade mig knappast några reaktioner eller följdverkningar. Inte ens från polisen förväntade jag mig några positiva signaler, för även om jag ansåg att mitt budskap vara angeläget har kvinnomisshandel fått fortgå under så lång tid att den, misshandeln, nästan kan anses vara en del av vår kultur. Personligen är jag dock övertygad om att polisen och regeringen måste komma med något mer än vackra ord och pamfletter för att minimera kvinnomisshandeln.

Men så plötsligt läser jag på SVTs hemsida följande:

Det var tjänstefel när en polis stoppade en 22-årig kvinna från Lessebo att fortsätta berätta om hur hennes pappa våldtagit henne. Men felet är att betrakta som ringa och inte straffbart, menar Luleå tingsrätt. Därför frias nu polisen.

Den 22-åriga kvinnan mördades i ett naturområde utanför Lessebo i maj 2024. Förra året dömdes hennes pappa och bror för mordet, som enligt domstolen var hedersrelaterat.

Men innan kvinnan mördades flydde hon från Lessebo till Boden och slog där larm om hedersförtryck. I samtal med polis där började hon berätta om pappans våldtäkt – som kvinnan själv inte ville polisanmäla.

—

Polisens  lagbundna skyldighet att anmäla brott som kommer till deras kännedom är således inte mer värd utan betraktas som ringa, trots att den unga kvinnan förmodligen skulle ha varit i livet idag om polisen utfört sitt jobb och satt stopp för ett osundförhållande som slutade med ett hedersmord. Ringa brott? Hur skulle det kunna vara värre? Nej usch och fy för hur denna polis skötte sitt jobb och ännu mer kritik mot Luleå Tingsrätt som inte begriper bättre.

Hur ska kvinnor fredas mot olika typer av övergrepp om polisen inte vill lyssna och ta till sig deras berättelser?

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.