Den här rasistiska skiten funkar inte längre

Rasism är ett strukturellt fenomen och som med alla strukturella fenomen är det svårt att få syn på dem. Man kan alltså vara rasist utan att själv veta om det. Inte alls nödvändigtvis av ondska. Betydligt oftare av okunskap, rädsla och oförmåga att se större sammanhang.

Dessutom kan man vara lite smårasist. Det är nog de flesta av oss. Vi är ganska många armslängder från heilande och lynchningar. Vi gillar att snacka med den lokala pizzabagaren, men har ändå idéer om att invandring, och därmed också invandrare, på vissa sätt är ett problem. “De är ju trots allt överrepresenterade i brottsstatistiken”.

Det är svårt med strukturer. Som vit medelålders man med en medelstor inkomst och ett medelbra jobb, bosatt i en medelstor villa, har jag en massa fördelar som jag lätt missar.

Jag blir till exempel sällan anklagad för att inte anstränga mig tillräckligt med språket. Jag behöver sällan fundera över om jag ska ha råd att köpa mat. Jag får oerhört få dickpics skickade till mig.

Jag är vad man brukar kalla privilegierad och för oss privilegierade finns det vanligen tre vägar att gå.

1. Vi kan erkänna våra privilegier och tugga på som vanligt ändå (oerhört bekvämt).
2. Vi kan vägra erkänna våra privilegier (det finns faktiskt vita som utsätts för rasism, det finns faktiskt kvinnor som våldtar män, jag har faktiskt betalat mer i skatt).
3. Vi kan erkänna våra privilegier och försöka kämpa för ett annat, mer rättvist samhälle.

När det gäller frågan om invandring så verkar det populärt bland svenska folket att föreslå stängda gränser, hårdare tag, tuffare krav och annat som man vet ändå bara kommer att drabba människor utanför den egna familjen eller vänkretsen.

En majoritet av svenska folket är privilegierade nog att tycka att en “stram” migrationspolitik känns rimlig. Och så kommer berättelserna. 

Som 2015 när tvååriga Alan Kurdi spolades upp på en turkisk strand och det började skava lite att påstå att vi ska “ta hand om våra egna först”.

Eller som nu, när en åttamånaders bebis ska utvisas till Iran medan föräldrarna får stanna.

Eller som nu, när artonåringar som spenderat nästan hela sina liv i landet ska utvisas eftersom de inte sägs ha tillräcklig anknytning till Sverige, trots att föräldrarna bor här och har uppehållstillstånd.

Eller som nu, när omtyckta undersköterskor tvingas lämna landet trots att det saknas arbetskraft, eftersom de inte klarar försörjningskravet på 30 000 i månaden.

De här utvisningarna är konsekvensen av populistisk och rasistisk migrationspolitik. Sådan politik slår nämligen blint. Det börjar bli svårt att blunda och tänka på annat. 

Politiken är strukturellt rasistisk eftersom den drar alla över en kam. Invandrare gör inte rätt för sig. Invandrare begår brott. Det finns för många invandrare.

Det når en punkt när vi inte kan tugga på längre och vila i våra egna privilegier. Vi har nått den punkten nu. Det är dags att välja vilket Sverige vi vill vara.

Vi behöver en politik som förenar hjärta med hjärna. Inte en politik som förenar hjärtlöshet med huvudlöshet.

Regeringen, och tyvärr också Socialdemokraterna, har under hela den här mandatperioden röstat igenom olika ändringar i vår migrationslagstiftning. Man har tagit bort särskilt ömmande skäl, avskaffat spårbyten, gjort det svårare med anhöriganknytning, drivit igenom försörjningskrav och vill nu också driva på med språkkrav och vandelskrav.

Det saknas verkligen inte initiativförmåga i Tidöregeringens kravpolitik, men det saknas hjärta och det saknas hjärna.

Sverigedemokraterna har helt oblygt börjat sätta en etikett på många av sina inlägg i sociala medier. På den etiketten står det “vägen mot noll”. Ett exempel är inlägget med rubriken “Nu slopas asylsökandes rätt att arbeta”.

Om man är rasist så är det givetvis bra att asylsökande inte får jobba så att man kan anklaga dem för att inte göra rätt för sig, så att man får argument för att kasta ut dem ur landet. För oss andra verkar det märkligt, ja rent ut sagt elakt.

Det finns en annan väg att vandra än vägen mot den existentiella fryspunkten. Vi måste inte leva i ett land där vi huttrar tänder av kyla inför alla som inte är precis som oss själva. Vi måste inte leva i ett land som strävar mot att till sist inte ta emot en enda hjälpbehövande människa.

När vi ser hundratals exempel på sverigedemokratiska politiker som uttrycker sig rasistiskt brukar det av partiledningen avfärdas som enstaka rötägg. De påstås inte vara representativa. Det är samma sak här. Nu påstås massdeportationerna av tonåringar inte vara representativa.

Eller som statsministern uttryckte det på frågan om det inte var lämpligt att stoppa tonårsutvisningarna: “Nej, vi ska inte göra fler konstiga undantag”.

En migrationspolitik som förenar hjärta och hjärna behöver varken konstiga eller rimliga undantag. I ett Sverige där vi rör oss bort från fryspunkten är migrationspolitiken reglerad, empatisk och rationell. Jag tror att det är dags att vi provar det. Den här rasistiska skiten funkar faktiskt inte längre.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.