Liberalerna – partiet för dig som vill bekämpa liberalismen

Nyligen berättade Jan Sjunnesson, före detta Avpixlat-skribent och ansvarig utgivare för Sverigedemokraternas webbtidning Samtiden, i ett inlägg på Facebook att han har blivit medlem i Liberalerna. Anledningen är att han uppskattar partiets “verklighetsförankring” och med det ordvalet syftar han på att de numera vill regera med ett parti som härförleden grundades av nazister.

Det ironiska i sammanhanget är att Jan Sjunnesson (L) är en hård kritiker av liberalismen. Han avskyr den så mycket att han har skrivit en bok om denna förhatliga ideologi. Boken heter Liberalismens kritiker och den utkom 2024 i webbversion men finns sedan i år också att tillgå i tryck.

Så här skrev Jan Sjunnesson (L) på sin blogg i samband med att boken släpptes:

“Liberaler är naiva och okunniga. De ser inte verkligheten som den är utan som de vill att den ska vara. Därför är den ohållbar och därför är majoriteten av jordens befolkning inte liberaler.”

Så här lyder slutraderna i Sjunnessons bok:

“Liberalismen är ett instabilt samhällssystem som alltid riskerar att implodera. Inget är heligt och allt har ett pris.”

I början av 2026, i samband med att boken kom ut i upptryckt version, skrev Sjunnesson så här på sig blogg:

“Vad denna bok har försökt visa är liberalismens ihåliga samhälle där människor byts ut som schackpjäser och som sällan kan enas kring något väsentligt.”

Han berättar att striden kommer att ”bli hätsk” i länder där man tidigare proklamerat liberala ideal (t.ex. Kanada, Sverige, Norge, Nederländerna och Danmark) men att den går att vinna. Liberalismen kan bekämpas.

Jan Sjunnesson (L) hatar liberalismen och därför har han nu gått med i Liberalerna. Det är både tragiskt och komiskt.

Vi har på riktigt hamnat i ett läge där liberalernas fiender känner sig som mest hemma i det parti som kallar sig Liberalerna. Och dumfånarna i partiledningen välkomnar i glada inlägg på sociala medier de nya medlemmarna som till stor del består av lågutbildade män 55+ som i politiska val röstar på Medborgerlig samling eller Sverigedemokraterna.

Och om sanningen ska fram var det länge sedan Liberalerna stod för liberalism. För hur liberalt är det egentligen med mobiltelefonförbud, kameraövervakning, språkkrav, tiggeriförbud, slöjförbud och alla andra förbud och övervakningar man talar sig varma för?

Liberalerna grävde sin egen grav när de gav upp sin ideologi och det var tyvärr länge sedan det skedde. Ett idédrivet parti som slutar tro på sin egen idé har inget som helst existensberättigande.

Liberalernas begravningsentreprenör Simona Mohamsson nöjer sig inte med att vilja regera med SD. Hon kramar om Jimmie Åkesson, berättar att hon är stolt över att vara med honom, går på fotboll med honom och poserar lycklig framför kamerorna. Hon ser lika glad ut när hon kramar om den nya partimedlemmen Sjunnesson. Allt är bara härligt. Inget är heligt.

Det går att känna medlidande med människor som har det där naivt sekteristiska leendet som får en att tro att de antingen ska dela ut Vakttornet eller sälja prenumerationer på smink, men det går också att känna förakt. Särskilt om människan i fråga är partiledare för ett parti som påstår sig verka i John Stuart Mills anda.

Simona Mohamsson har som bekant lämnat politiken och hamnat i en språklig Bosse Ringholm-loop men istället för att likt en papegoja upprepa “inga kommentarer” har hennes ordförråd fastnat på fraser som “kavla upp ärmarna”, “ta ansvar” och “viktiga socialliberala reformer”. Ord helt utan innehåll.

Det ska i ärlighetens namn sägas att det inte kan vara lätt att vara partiledare för ett parti som saknar egen politik. Det blir lite som när kungen ska hålla nyårstal om världsläget men inte får uttala sig politiskt.

Sverigedemokraterna skördar sina offer. Moderaterna har fått ge upp allt utom Kristerssons roll som buktalardocka för regeringen. Kristdemokraterna har varit tvungna att lämna Jesus. Invandrarna får lämna landet och Liberalerna får lämna riksdagen.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.