Peter Rätz om Joel Kinnaman

Under ett år träffade jag i omgångar Peter Rätz här och där i världen, för den bok jag skrev om hans liv: Peter Rätz – nio år som undercoveragent.

Lärde känna honom och hans sätt att agera. Hans kroppsspråk, hur han pratar och allt det där i övrigt som gör varje människa till en unik personlighet.

När jag några år senare såg de första Johan Falk-filmerna och Joel Kinnamans tolkning av rollen, var det slående hur mycket Peter Rätz han var i rollen som infiltratören Frank Wagner.

Träffades flera gånger

– Han gör rollen väldigt bra, säger Peter Rätz när jag via Skype når honom någonstans i världen, där han och hans familj för tillfället gömmer sig.

– Jag vet att ni har träffats en gång. Men har det blivit flera möten?

– Ja, Joel och jag har träffats några gånger, så han har väl läst in mig.

– Den stora skillnaden är väl att han är snyggare?

– Det kan nog diskuteras, säger Peter och skrattar. Han är yngre i varje fall. Min mamma säger att han är väldigt lik mig när jag var i den åldern. Men det handlar väl om att han är en otroligt bra skådespelare. Det går ju bra för honom både i Sverige och i USA.

– Hur mycket i filmerna är direkt hämtat från vad du har varit med om?

– Bitvis är det ju nästan exakta händelser. Ambitionen var ju att få det så verklighetstroget som möjligt, men det är ju spelfilmer. Vartefter kommer filmerna att visa allt mer av att man som infiltratör är intressant för polisen så länge man kan göra jobb åt dom som dom själva inte utför.

– Som vadå?

– Som att begå brott för polisens räkning. När man sedan är förbrukad så tar dom inget ansvar för oss. Då kastas man på soptippen.

– Du sa till mig för några år sedan att när du värvades så kändes det som att bli James Bond över en natt.

– Ja, så var det. Dom målar ju upp en bild. Det är ju ett insäljningsargument som dom har. Men den där äventyrskänslan försvinner med tiden men då har man kommit för djupt in i alltihop och då går det ju inte att bara stiga av hur som helst. Dom lurar ju in folk. Och numer, väldigt cyniskt, allt yngre.

– Är det möjligt att förutse hur det ska bli utifrån den information man får av polisen när man värvas?

– Nej, för det vet dom ju inte själva. Och dom bryr sig inte heller. När en av oss är förbrukad så värvar dom bara nästa.

Bilden till höger är polisens spaningsbild på Peter Rätz när han arbetade som infiltratör. Det var bara tre poliser som visste att han inte var en framträdande kriminell gängmedlem.

Mördad, gömd eller utanför systemet

Sedan 1995 har svensk polis arbetat mer organiserat med att värva privatpersoner som informatörer och infiltratörer. Erfarenheterna idag, 17 år senare, är tydliga – det slutar på ett av tre sätt:

• Man avslöjas och blir mördad. Det brukar resultera i en liten notis om att en man hittats död och att han var känd av polisen. Det har inte framkommit om något enda sådant mord resulterat i att någon blivit dömd för det.
• Men lyckas dra sig ur det hela utan att det gäng man infiltrerar inser att man arbetat som informatör eller infiltratör. Men då ersättningen från polisen betalats ut ”svart”, har personen inte deklarerat någon inkomst, inte betalat in någon pension och har ingen officiell inkomst som grund för sin ersättning från försäkringskassan om han eller hon blir sjuk. Att få kontrakt på en lägenhet eller ett telefonabonnemang etc, blir alltså en omöjlighet.
• Man blir avslöjad och hinner fly från landet. Peter Rätz är ett exempel på det. Polisen försöker då förneka all kännedom om personen ifråga. I Peter Rätz fall lyckades hans advokat Johan Eriksson med hjälp av förre justitiekanslern Göran Lambertz, trots hårt motstånd från rikspolisens sida, få ut en klumpsumma så att han och hans familj kunde gömma sig utomlands. Men det är dyrt att leva på flykt och ideligen byta land eller till och med världsdel. All sjukvård eller tandvård och liknande ska därtill betalas kontant.

Joel Kinnaman under inspelning av en Johan Falk-film

Livet är skit

– Vårt liv idag är skit, säger Peter Rätz. Polisen har fortfarande inte stått för sin del av avtalet, utan försöker bara nonchalera oss.

– Måste du fortfarande se dig om över axeln oavsett var du befinner dig?

– Ja, ingenting har ju i princip förändrats på den punkten. Men det som har förändrats är att pengarna är slut.

– Har du följt det som har rapporterats från den stora narkotikarättegången mot Jonas Oredsson med flera som pågår just nu?

– Ja, jag vet en hel del om det där. Hur dom använt både undercoverpoliser och privatpersoner för att infiltrera. Det dom gjort med att bugga bilar utan att ha domstolsbeslut och liknande är ju ingenting nytt för mig. Och att försöka få dom som nu är åtalade att framstå som några slags huvudmän för det där är ju tramsigt.

– Det där med att rapporter från undercoverpoliser, som åklagarna hänvisat till, nu är borta, är förstörda, har du varit med om det också?

– Ja, att polisen eldar upp rapporter som är känsliga är ju inget nytt. På min tid gjorde man det i polishusets garage i Stockholm.

– Vad hoppas du på framöver för egen del?

– Att vi kommer till en överenskommelse med myndigheterna, annars får vi väl i värsta fall stämma dom. Och blir det stämning så kommer allt att bli offentligt som jag varit inblandad i. Det är ju mycket som jag fortfarande inte har berättat om, som lagbrott som polisen begick i samband med insatser som jag var inblandad i.

– Som vadå?

– Hur dom tillskansar sig bevis på konstiga olagliga sätt. Bland annat genom att plantera bevis och liknande.

– Har du personligen varit med om att man har planterat bevis?

– Jag har varit inblandad i fall där man har gjort det. Och det vore ju inte något nytt om man även har gjort det i det här fallet med Oredsson och dom andra åtalade.