Sanningen är det enda som kan sätta oss fria

Politiker måste följa lagar och förordningar, precis som alla andra, men de har också ett särskilt ansvar att föregå med gott exempel.

Besluten som politiker fattar påverkar människors livsvillkor. Därför har de ett ansvar att vara pålästa, förstå konsekvenserna av sina beslut och lyssna till sakkunniga och medborgare. Demokratin bygger på insyn och ansvar. Politiker ska vara öppna med hur de fattar beslut, kunna förklara sina ställningstaganden och stå till svars för dem, både inför väljarna och medier.

En folkvald politiker måste respektera grundläggande demokratiska principer, som yttrandefrihet, rättsstatens principer och alla människors lika värde. De ska arbeta för samhällets bästa, även när det innebär att kompromissa.

Att vara folkvald politiker är sammanfattningsvis inte bara en rättighet, det är ett uppdrag som kräver ansvar, integritet, kunskap och respekt för demokratin. Väljarna har gett de politiska företrädarna sitt förtroende, vilket måste förvaltas på ett hederligt och transparent sätt.

Det är i relation till dessa aspekter man behöver analysera den politiska händelseutveckling som ägt rum sedan det senaste valet. Kan man påstå att Tidöpartiernas företrädare har levt upp till något av dessa krav och förväntningar?

Svaret är nej.

Man kan knappast påstå att Sverigedemokraternas dolda påverkansarbete i form av trollfabriker har gynnat allmänheten och väljarnas intressen. Partiets beslut om att använda trollfabriker lever inte upp till kraven om att föregå med gott exempel.

Företrädare från samma partis uttalade hat och förakt mot vissa minoriteter, baserat på deras tro, är ett annat exempel på hur partiet svikit Sveriges befolkning till förmån för egna intressen.

SD-företrädares hatiska utspel mot vissa minoriteter lever knappast upp till religionsfrihet och respekt för alla människors lika värde. Samtidigt är partiet långt från ensamt om att inte leva upp till de mest elementära krav som allmänheten bör kunna ställa på sina politiska företrädare.

Vi har sett en sällan skådad dubbelmoral, från samtliga Tidöpartiers företrädare.

Skandalen kring Johan Forssell, är bara är ett i raden av exempel på den dubbelmoral som präglar Tidöpartierna.

Några tidigare exempel är bland andra:

Kristdemokraternas Ebba Busch som föreslog en litterär kanon i skolan utan att kunna svara på vilka kända svenska författare som skrivit några av Sveriges mest berömda romaner.

Det finns fler exempel på Ebba Busch dubbla måttstockar. Ett annat exempel var när hon krävde att allmänheten skulle tillämpa ”social distansering” under corona-pandemin, samtidigt som hon struntade i alla regler för att kunna gå ut och festa.

Andra exempel är bland andra:

Johan Pehrsons aktieinnehav i spelbolag som han inte anmälde (i strid mot gällande regelverk), samtidigt som han medverkade i beslut om regeringens spelpolitik.

Den tidigare arbetsmarknadsministern Mats Perssons affärer med Ericsson-aktier samma dag som regeringen gav två miljarder kronor till en forskningssatsning som Ericsson efterfrågat.

Utrikesminister Maria Malmer Stenergards köp av försvarsaktier samtidigt som hon deltog i beslut som gynnade hennes egen aktieportfölj.

Jimmie Åkessons prat om ”hårda tag” mot kriminalitet, som han kombinerat med en bekantskapskrets som är marinerad av företrädare för olika former av organiserad brottslighet.

Statsminister Ulf Kristerssons lista över olämpliga och hycklande beslut, kan göras lång.

Skandalerna under hans tid som ansvarig för adoptionscentrum, beslutet om att gynna sig själv på bekostnad av nödställda kvinnor i behov av ett boende, förmånliga utförsäljningar av fastigheter och verksamheter till vänner och bekanta, de upprepade fadäserna med olika säkerhetsrådgivare, där han dessutom gjorde situationen värre genom att försöka ljuga om sin insyn och delaktighet.

Den slutsats man kan dra av dessa erfarenheter är att inget av de krav och förväntningar som allmänheten bör kunna ställa på sina regeringsföreträdare efterlevs.

När man sedan blivit påkommen, har man hållit varandra bakom ryggen. I vissa fall har man till och med ljugit befolkningen rakt i ansiktet.

Det finns så många exempel på hur Tidöpartiernas företrädare svikit de grundläggande krav och förväntningar som allmänheten bör kunna ställa på sina politiska företrädare, att de inte ryms i denna text.

Som tidigare nämnts bygger demokratin på insyn och ansvar. Politiker ska vara öppna med hur de fattar beslut, kunna förklara sina ställningstaganden och stå till svars för dem, inför både väljare och medier.

Istället för att leva upp till de krav på ansvarstagande och transparens som man kan förvänta sig, har Tidöpartiernas företrädare attackerat medier som krävt svar på allmänhetens frågor.

Sveriges Television och Sveriges Radio är public service-bolag med uppdrag att leverera opartisk, objektiv och faktagranskad journalistik. Det innebär att de ska vara fria från politiska, ekonomiska och kommersiella intressen.

Både SVT och SR bedriver aktiv faktagranskning, de granskar påståenden som sprids i samhällsdebatten och avslöjar falska eller vilseledande uppgifter. Public service-medier fungerar som ett skydd mot påverkanskampanjer från andra stater eller organisationer.

Genom att sprida verifierad information minskar de risken för att desinformation från t.ex. ryska trollfabriker eller andra aktörer får fäste i Sverige. De bidrar till ett informerat medborgarskap, vilket stärker motståndskraften mot polariserande desinformation och populistisk påverkan.

Som en del i ambitioner om att undergräva förtroendet för public service, har man genomfört flera attacker mot public service-medier. Syftet med attackerna på public service har varit att vinklad eller inkorrekt politiserad information inte ska granskas och ifrågasättas.

De samlade erfarenheterna visar att regeringen betraktar allmänhetens intressen som underordnade. Vilka intressen är det då som är överordnade?

Mycket talar för att det finns fog för att betrakta regeringen som en del av ett demokratihotande ekosystem där regeringspartier samarbetar med starka ekonomiska intressen och etnonationalistiska krafter på sätt som hotar mot vanliga människors grundläggande fri och rättigheter.

Tidigare erfarenheter visar att lögner och dubbelmoral fungerar som ett gift för demokratin. Vad är lagar, regler och etiska principer värda när de som fått vårt förtroende behandlar dem som luft? Vad säger vi till människor när de som ansvarar för att bära upp demokratin själva visar likgiltighet inför dess grundläggande principer?

Det är dags att vi slutar se det som sker i den svenska politiken som moraliska bagateller. När makthavare själva ignorerar de normer och värderingar som bär upp vår gemenskap, sänder de ett budskap som skakar samhällsbygget i dess grund.

Inom filosofin har detta fenomen diskuterats sedan antiken. I den politiska etiken är det ett väletablerat faktum att ledarskap inte bara vilar på makt, utan på moralisk legitimitet.

Enligt kontraktsteoretiker som Jean-Jacques Rousseau är samhällsfördraget ett ömsesidigt åtagande, bryts det av makthavarna, förlorar systemet sin legitimitet (Rousseau, Du Contrat Social, 1762).

Det sänder signalen att moral är valfri, och att lagen inte gäller alla. För den vanliga medborgaren blir det en påminnelse om att rättvisa är villkorad. Under sådana villkor återstår bara cynism eller trots.

Sett i ett sociologiskt perspektiv innebär det att normsystemets grundval, tilliten krackelerar. Sociologen Émile Durkheim kallade detta tillstånd för anomi, en samhällelig normlöshet som uppstår när institutionerna förlorar sin vägledande kraft (Suicide, 1897). När regler inte längre upplevs som gemensamma, förloras också den moraliska integration som håller samhället samman.

Inom kriminologin beskriver Robert K. Merton hur samhällsnormer kan brytas ner när vägen till legitima framgångsmedel blockeras. I hans strain theory leder detta till att människor söker alternativa, ofta illegala, vägar (Merton, Social Structure and Anomie, 1938).

Sykes & Matza visar vidare hur individer rättfärdigar sina lagbrott genom så kallade neutralisationstekniker, dvs samma mekanismer som ofta används av makthavare som inte vill ta ansvar (Sykes & Matza, Techniques of Neutralization, 1957).

Rättsstatens grund är likhet inför lagen, en princip djupt rotad i både naturrätten (Aquinas, Grotius) och positivismen (Kelsen). Men när tillämpningen blir selektiv, urholkas rättens funktion som neutral garant för demokratin.

Juristen Lon L. Fuller skrev att en rättsordning måste vara både konsekvent och allmänt tillämpbar för att förtjäna lydnad (The Morality of Law, 1964). När makten inte längre följer lagen, blir lagen istället ett redskap för makten.

Psykologen Leon Festinger har beskrivit hur motsägelsefulla upplevelser skapar kognitiv dissonans, ett psykologiskt obehag som människor ofta försöker hantera genom att omvärdera sina normer (Festinger, A Theory of Cognitive Dissonance, 1957).

När medborgare ser att regler inte gäller de som styr, kan det leda till moraliskt bortkopplande, vilket är ett begrepp som psykologen Albert Bandura utvecklat för att förklara hur människor slutar känna ansvar för sina handlingar (Moral Disengagement, 1999).

I antropologin är moraliska system djupt kopplade till symbolik och rituell auktoritet (Geertz, The Interpretation of Cultures, 1973). När ledare sviker sitt uppdrag bryts det rituella kontraktet.

I moderna samhällen innebär detta att makthavare förlorar sin symboliska status, vilket kan leda till att människor söker mening i alternativa system – religiösa, ideologiska eller radikala. När det officiella förtroendet förloras, blir samhällets moraliska centrum tomt. Det räcker inte med att återupprätta tilltron till lagar och regler genom retorik.

Det kräver handling, ansvar och konsekvenser. Det kräver att de som sviker demokratins principer hålls ansvariga juridiskt, moraliskt och politiskt. Men det kräver också att vi som samhälle inte resignerar. Att vi kräver att moral, rättvisa och ansvar gäller alla, inte bara de längst upp i maktpyramiden.

För om vi accepterar att makten står ovanför lagen, ovanför etiken och ovanför demokratin, då är det inte bara makten som sviker oss. Då har vi svikit oss själva.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.