Världsutvecklingen rymmer också hopp

Under en period var den stora frågan här om Europa skulle dras med i Amerikas fall eller om EU skulle lyckas  med att slå in på en väg av minskat beroende av USA. Frågan diskuterades öppet och med starka tongångar som höll före att Europa måste söka sin egen väg.

Fram tills att ett olycksaligt avtal kom till stånd mellan USA och EU för några månader sedan. Där binds EU upp till ett långvarigt beroende av USA framförallt militärt men också ekonomiskt. Avtalet har inte ratificerats än men få tror att det kan undvikas. Andra tecken tyder ändå på att det fortfarande står och väger. Viljan till minskat beroende finns säkert, men synen på NATO-samarbetet och förhållandet till Trump skapar en vacklande inställning.

“Alternativet var sämre”, säger de europeiska förhandlarna. Detta säger Europa samtidigt som flertalet länder i världen är på gång att söka och hitta alternativ som är bättre.

Europa  rustar för krig. Påhejat av USA. De rustar materiellt men framför allt genom att med massiv propaganda försöka förbereda en ovillig befolkning för det som de styrande anser vara ofrånkomligt, nämligen krig med Ryssland. Samtidigt ska vi tycka väldigt illa om Kina och Iran. Även dessa länder ska enligt propagandan uppfattas som direkta hot mot vårt land/våra länder.

EU och USA omfattar ungefär tio procent av världens befolkning. De har trots sin litenhet haft en dominans i världen såväl ekonomiskt som militärt. Europa sedan flera hundra år, USA sedan andra världskriget. Detta är på tillbakagång nu. Andra länder har blivit starka och arbetar för att minska beroendet av de forna herrarna. I det läget är det så innerligt hoppfullt att flertalet av dessa länder talar om samarbete, fred och ett återupprättande av FN:s lagstyrning (inte “en regelbaserad ordning” , liberalismens ordning).

Sammanslutningen av länderna i det så kallade BRICS-samarbetet har en gemensam vision av en multipolär värld, där det inte längre är ett eller ett två länder som dominerar utan där det finns möjligheter till handel och samarbeten mellan många olika länder. Ytterst är detta en fråga om fred. De tydliga målen för samarbetet i BRICS är dels att bryta beroendet av dollarn, dels att återupprätta och förnya FN och dels att stärka det sydliga globala samarbetet. I det ena uttalandet efter det andra framhåller representanter för BRICS värdet av samtal och diplomati. Inkludering och hållfasthet är andra ord som återkommer.

Från ord till handling. BRICS är en lös sammanslutning med många länder som är varandras ärkefiender, såsom Saudiarabien och Iran, Indien och Kina. Det blir desto mer hoppfullt att de ändå försöker att riva de murar som sätts upp genom beröringsskräck och misstro mot varandra.

Det är på gång med försök att hitta en ersättning för dollarn. Några av länderna har hittat system att handla med sina inhemska valutor, andra, såsom Kina, försöker återgå till guldet som gemensam säkerhet. En ny världsbank är på förslag.

Kina gör just nu stora framsteg inom miljöområdet liksom inom den tekniska utvecklingen av AI. Dessa går delvis hand i hand. Det blir märkligt när den svenska miljöministern häromdagen menade att Sverige är så framgångsrikt inom miljöområdet att andra länder som till exempel Kina skulle kunna lära av Sverige. Som väl var så kom PM Nilsson strax efter och rättade till fakta.  Detta exempel visar på den svaghet som ligger i att Sverige liksom många inom västvärlden lever kvar i en föreställning om att vi är bäst.

Länge trodde jag att det mest var våra politiker och i någon mån “gemene man” som var enögda och att företagare ändå såg vad som hände. Till exempel har bilföretagen i Tyskland länge varit medvetna om Kinas försprång vad gäller elbilar och de har protesterat mot de sanktioner och handelshinder som branschen har brottats med. Det ser ändå ut som om de europeiska företagen inte riktigt hänger med. En sådan farhåga uttalas av asiatiska bedömare som menar att det  pågår en rusning för att investera i de elva länder som utgör ASEAN men att Europa inte finns med. Ekonomisk tillväxt tycks vara imponerande i flera av dessa länder. Mest hålls överraskande nog Vietnam fram som den nya tigerekonomin.

Ett annat konkret exempel på Syds ansträngningar för att skapa ett globalt hållbart samarbete är det så kallade Belt-and-Road projektet, eller den nya Sidenvägen, som Kina arbetar med. Där handlar det om att bygga nytt för miljömässigt hållbara transporter över hela världen. I det sammanhanget ska man förstå de stora lån som Kina har lämnat till afrikanska länder.

Stora delar av Syd är inte längre så kallade utvecklingsländer. Det är en av anledningarna till att FN måste förnyas. Säkerhetsrådets permanenta medlemmar med sin vetorätt är det mest uppenbara. Där finns inget land från vare sig Afrika eller Latinamerika. Det hoppfulla här är att Syd hellre vill bygga vidare på FN än att hitta något nytt.

Utvecklingen av AI upptar en stor del av konkurrensen mellan öst och väst. Det är än så länge omöjligt att hitta några bra alternativ till de amerikanska kreditkorten till exempel. Alla banker är knutna till MasterCard eller Visa. Amerikanarna dominerar den digitala världen men de är inte längre ensamrådande över hela fältet. Kina ligger hack i häl. Ett flertal projekt öppnas mellan länder över flera kontinenter. BRICS satsar nu på ett eget “Silicon Valley” med forskning och utveckling av de digitala instrumenten. Detta centrum ska placeras på Kuba.

BRICS har också ett eget mediacenter. Huvudkontoret ligger i Moskva men det öppnas nya avdelningar både i Latinamerika och Afrika. Poddar, filmer och nyheter produceras på ett tiotal stora språk.

Kina producerar nu mer el än vad de behöver och exporterar därför ansenliga mängder. De har inbjudit alla världens länder till en “el-allians”,  alltså även USA och Europa, där länderna kan diskutera framställning och distribution av el. De vill också  diskutera begrepp som “en rättvis” fördelning.

Ett stort inslag i visionen från BRICS är stabilitet och säkerhet. Stora länder som Brasilien, Sydafrika och Indonesien tar tydlig ställning mot Israels mördande i Gaza. Andra har sagt sig villiga att medla i Ukraina-kriget.

Det finns ett stort informationsunderskott vad gäller framväxten av nya strategier för en hållbar och fredlig värld. Genom att läsa ofta och brett i utländsk press tycker jag mig finna en strimma av hopp. Vi riskerar att förblindas av våra politikers ryssfobi och den stora rädsla som de försöker sprida.

Många av de nu framgångsrika länderna är styrda mer eller mindre diktatoriskt. Det finns därför en allmänt spridd skepsis bland västländer till hur sanningsenliga de är i sin vilja till fredligt samarbete. Mycket handlar naturligtvis om dominans. Men vi kan inte längre bygga murar mot regimer vi inte gillar. Alla sanktioner mot Ryssland och Iran och nu amerikanska tullar mot de flesta har hittills bara lett till att dessa länder söker andra allianser. Indien, Iran, Kina, Ryssland – de söker stöd hos varandra och de söker alternativ till handel med USA.

Det är en svår villfarelse att vi måste välja mellan öst och väst, mellan diktatur och demokrati. För det första menar många forskare att USA inte längre kan sägas vara ett demokratiskt land. Apartheidstaten Israel kan det definitivt inte. Och för det andra så kan ingen slåss för mänskliga rättigheter med hjälp av pekpinnar. Att insikten om alla människors lika värde är ett fundament för välstånd måste komma genom praktik och dialog. Och det gäller oss alla.

Fred skapas inte med vapen. Nästa regering måste ta fram en strategi för fred i stället för att rusta för krig. I både krig och fred behöver vi vår välfärd, vår kunskapsbas och vårt oberoende.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.