Av Börje R P Carlsson 2025-11-05
För att klara upp brott finns snart inga gränser för vad svensk polis skall tillåtas göra, och det är klart att kan man inte klara upp redan inträffade brott så vore det väl katten om polisen inte skulle klara upp de brott som de själva provocerar fram.Jag hörde nyligen justitieministern Gunnar Strömmer förklara för en reporter hur brottsprovokationen skulle användas. Om polisen hade misstankar mot en viss misstänkt skulle de få provocera denne till att begå ett snarlikt brott för att där igenom kunna fälla den misstänkte för både det framprovocerade och det redan inträffade brottet. Redan här är det uppenbart att justitieminister Strömmer försöker slå knut på sig själv.
Idag får polisen provocera fram bevisning genom så kallad bevisprovokation. Bevisprovokation räcker långt, och steget till brottsprovokation är stort och skulle knappast ge något annat än fler brott i brottsstatistiken och färre uppklarade brott.
Om polisen har en misstänkt för ett visst brott, till exempel narkotikabrott så blir ju inte detta brott med automatik uppklarat för att polisen provocerar fram ytterligare ett narkotikabrott. Ett brott som kanske aldrig skulle ha inträffat om inte polisen provocerat fram detta.
Att polisen, i varje fall en del av dem, gläds åt möjligheten att få provocera fram brott förvånar mig inte, för en liten hämnd är också en hämnd. Kan jag inte klara upp vad en bandit gjort så kan det väl duga att få honom fälld för ett framprovocerat brott.
Att Sveriges regering inte ser faran med att tillåta brottsprovokation förvånar egentligen inte heller eftersom både rättegångsbalk, förundersökningskungörelse och polisförordningar blir alltmer urvattnade och själva fundamentet för rättssäkerhet skakas i grunderna.
Visserligen sägs det att brottsprovokation bara ska få användas i ärenden som rör grova sexbrott mot barn. Men användande av denna typ av tvångsåtgärder brukar vidgas efterhand. I till exempel hemlig telefonavlyssning fanns kriterier som ett fastställt minimistraff och att åtgärden ska vara enda möjligheten att komma vidare. Idag används ett beräknat/förväntat straffvärde vilket betyder att minimistraffet kan underskridas med råge och ändå medge tvångsåtgärden. Idag begärs tillstånd till hemlig avlyssning inte bara som enda möjlighet att komma vidare, utan också av bekvämlighetsskäl.
Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.
Stöd oss i arbetet med att bevaka rättsstaten »Börje R P Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln.
Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.
Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.