Kan man vara något annat än rädd?

Jag blir så hjärtligt trött på att lyssna på Sveriges statsminister. En liten egenkär man med sin lilla dator i handen. Han säger sig vara den ende som kan styra Tidö-regeringen, men sätter sig eller hoppar när husse Jimmie Åkesson säger sitt, plats eller hopp o lek.

När världen står i brand, i varje fall i början av en brand, säger denna lilla statsman till Sveriges invånare ”var inte rädd”. Hur i hela världen menar han att jag ska undgå att vara rädd? Jag är inte rädd för egen del, för efter dryga 82 år har jag sett och upplevt allt jag önskat och kanske lite till, men jag blir rädd å mina barn och barnbarns vägnar.

Hur ska jag undgå att vara rädd när jag ser ledare och statschefer som saknar både sans och förnuft där den starkes rätt övertrumfar allt och alla. Att vara stark eller starkast betyder inte att denne alltid har rätt och vet bäst.

I det lilla, har vi en statsminister som bryr sig fan om lagar och paragrafer. Vi har en energiminister som uteslutande ägnar sig åt att försöka skapa mer el om 10–15 år på bekostnad av miljön där alla miljömål är försumbara. Vi har en miljöminister som fullständigt tappat greppet om allt vad miljömål heter. Vår finansminister ser bara ena sidan av myntet där de rika ska bli rikare och de fattigare klämmas åt.

Här skulle uppräkningen kunna fortsätta i näst intill det oändliga, men lägg gärna själv till en minister som har Sveriges invånares bästa för ögonen och Ni kommer att få problem. I varje fall när Ni kommit till 23 eftersom detta är det antal ministrar Sverige har. Ja, jag vet att de ställer till det som om de vore mångdubbelt fler, men de är bara 23.

I europeiskt perspektiv är det nästan lika illa med Ungerns statschef Victor Orbán i spetsen. Denne tycks helt ha glömt 1956 när Ungern våldtogs av Sovjetunionen. Vi har Putin som trots sin klassresa från servitör till statschef fullständigt tappat både sans och förnuft. Till dessa två kan knytas Lukasjenko som var sjuk den dagen. Vilken dag? Den dag då vår Herre delade ut hjärnorna. Just nu debatteras kärnvapen och vår eminenta regering tycks anse att kärnvapen behövs i avskräckande syfte.

Avskräckande syfte mot vem? Med världen full av dårfinkar som tycks tro att krig är vägen till framgång. Dårfinkar som efter den stora smällen med en totalförstörd jord förmodligen säger: ”Det var rätt åt dom djävlarna.”

Rysslands anfall av Ukraina var så opåtalt att det saknar motstycke, men frågan är om inte Putin kommer att bita sig i tummen innan hans blixtkrig är över.

I globalt perspektiv blir det knappast bättre eftersom världen styrs av den store Satan. Mellanösterns invånares benämning av USA. Det finns säkert fog för denna oro när man försöker klarlägga det stora orosmolnet Trumps agenda.

Hand i hand med Trump går Israels Netanyahu som just nu försöker hämnas de oförrätter som judarna utsattes för för 80-90 år sedan. En oförrätt blir ju både hämnad och vedergälld om man svarar med samma mynt, eller? Israel har många fiender, men de som offras och bekämpas är inte Hamas, Hizbollah, iranier eller irakier utan de övriga förhållandevis demokratiska grannar som oftast blir offer för att de inte orkat hålla den demokratiska flaggan i topp.

Är det konstigt om jag är rädd?

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Börje R P Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln.

Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.

Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.