En svensk kulturrevolution

I USA struntar president Trump i lagar, domstolar och andra institutioner. Huvudsaken är att förändringarna går snabbt, blir bra på film och får president Trump och hans gäng att se handelskraftiga ut. Att expertkunskap är lika lite värd som under Maos kommunistregim bevisas dels av president Trumps krig mot universiteten, dels med den tragikomiska utnämningen av Robert F. Kennedy Jr. till hälsominister och som pricken över i, en hetsande och svamlande krigsminister.

Tyvärr har stolleproven, om än i mindre skala, även letat sig till Sverige. Justitieminister Strömmer har, påhejad av såväl Tidögänget som Socialdemokraterna, till synes obesvärat tagit på sig rollen som riksstolle.

Trots remissinstansernas kraftiga kritik rörande den i grunden förändrade invandringspolitiken drevs Tidöpolitiken igenom utan undantag och med hejarop från Socialdemokraterna. Oaktat enorma konsekvenser för enskilda människor, företag och välfärd. Bebisar och tonåringar som utvisas, företag och offentlig sektor som blir av med välintegrerade och skattebetalande anställda.

Inte förrän kritikerstormen i media tornade upp sig likt en hotande orkan, kunde justitieministern och till och med statsministerkandidat Åkesson, åtminstone tillfälligt överväga att backa.

Nu senast gäller det förslagen om straffskärpningar och sänkning av straffbarhetsåldern. Trots massiv kritik från nästan alla remissinstanser och till och med regeringens egna utredare ska lagstiftningen drivas igenom eftersom justitieministern menar att detta är vad en majoritet av väljarna vill se.

Om och om igen pekar remissinstanserna på orimliga konsekvenser av politiken, men utan att politikerna eller ens justitieministern lyssnar.

Jag delar uppfattningen att vi behöver ordning och reda i invandringspolitiken, liksom att vi måste komma till rätta med gängkriminaliteten. Men det betyder inte att vi tanklöst och utan att ta till oss välgrundad kritik, ska genomföra vartenda ogenomtänkt förslag som kan tänkas komma upp när politiker brainstormar runt ett groggbord och får feeling.

Samma stollefenomen syns i såväl energi- som klimatpolitiken. Handla först, tänk sedan. Huvudsaken är att det går hem i stugorna även om konsekvenserna på sikt blir katastrof. Vifta med en falukorv så blir det bra media.

När Tidögänget tog över makten gick det inte en intervju utan att ordet ”paradigmskifte” likt en besvärjelse flög ur munnen på envar politiker. I backspegeln kan vi dock konstatera att termen paradigmskifte faktiskt inte räcker till. Snarare har det varit fråga om en kulturrevolution där kunskap slängs över bord och byts mot politikernas tyckande.

Allt ska gå snabbt och konsekvenserna struntas det i. Blir det storm i sociala medier får väl något nytt populistiskt utspel leda bort uppmärksamheten. Eller som Umberto Ecco skrev (fritt översatt) ”Eftersom handling i sig är vacker måste den utföras utan någon föregående reflektion. Att tänka är en form av kastrering.”

Under ett valår kan det därför vara värt att fråga sig vilken slags politiker vi vill ha. Kortsiktig populism eller långsiktigt tänkande politiker beredda att lyssna på experter och fatta välgrundade beslut.

Att lyssna på kritik från remissinstanser betyder nämligen inte att politikerna inte respekterar folkviljan. De betyder bara att politikerna gör sitt jobb och tänker innan de beslutar. En rimlig förväntan från oss väljare kan tyckas.

Det borde nämligen vara självklart att den lagstiftning som genomförs är gedigen, genomtänkt och inget hastverk som på kort varsel ska rivas upp som ett feltänk på en blöt afterwork.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Michael Pålsson är advokat på Juhlin & Partners, med expertis inom avtalsrätt och arbetsrätt, samt styrelseledamot Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen.

Han har ett stort intresse för rättsfilosofi och är bland annat författare till böckerna ”Om frihet i vår tid” och ”Verklig rättvisa”.

Läs mer på www.michaelpalsson.se

Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.