När åklagaren reducerar nazismen till en hobby

Föreställ er följande scenario: Polisen gör en husrannsakan hos en arabisktalande man och hittar ett mindre vapenlager, drygt 11 500 patroner, IS-flaggor och porträtt på terrororganisationens ledare Abu Bakr al-Baghdadi. På mannens Facebook sprids propaganda från IS och al-Qaida. När medierna frågar åklagaren om mannen är radikal islamist blir svaret att det inte går att avgöra.

Absurt? Ja, det är det. Men tänk om vi byter ut IS-flaggorna mot hakkors, porträttet på al-Baghdadi mot en Hitlerbyst och terrorpropagandan mot material från Nordiska Motståndsrörelsen. Lägg till foton där mannen heilar och chattar där mannen skriver ”Heil Hitler” och skriver att judarna ska utrotas. Då har vi plötsligt den dansksvenska Vimmerby-nazisten som nyss blivit åtalad för innehav av 20 gevär, en kulspruta, fyra pistoler, två tårgaspistoler och tillräckligt med ammunition för att mörda varenda invånare i Gnesta kommun.

När SVT frågar åklagaren Jacob Semark om den misstänkte är nazist svarar han: ”Det kan jag inte säga att man kan belägga.”

Ursäkta, men vad fan är det här egentligen?

Låt oss vara tydliga med en sak. En åklagare ska inte agera hobbypsykolog eller sätta politiska etiketter på människor efter eget tycke. Det är skillnad mellan att misstänkas för ett brott, att ha en viss ideologisk övertygelse och att kunna dömas för ett brott med ett visst motiv. Rättssäkerheten kräver att vi håller isär dessa saker.

Det är just därför åklagarens svar väcker frågor. Vad menar han egentligen? Att det inte går att bevisa att nazisten är nazist? Att det inte finns tillräckliga belägg för att slå fast hans ideologiska övertygelse? Eller att det saknas juridiskt relevanta omständigheter som gör att åklagaren kan uttala sig om saken? Det är tre olika frågor. Och allmänheten har rätt att få veta vilken av dem som avses.

Det finns en märklig tendens i det offentliga samtalet. När det handlar om islamistisk extremism tycks etiketten ofta sitta löst. Men när det handlar om radikal nationalism blir samma etikett plötsligt så komplicerad att ingen vågar ta i den med tång.

Hade det handlat om det fiktiva IS-fallet hade vi knappast behövt vänta länge på rubriker om islamistisk extremism. Ingen hade krävt att mannen skulle ha ett medlemskort i en terrororganisation för att hans ideologiska sympatier skulle diskuteras. Flaggor, propaganda och kopplingar hade omedelbart analyserats som tecken på radikalisering. Men när det gäller våldsbejakande nationalism tycks det inte räcka med ett vapenlager, hakkors, Hitlerporträtt, folkmordsretorik och spridning av nazistisk propaganda. Då ska vi tydligen vara försiktiga med orden.

Varför denna skillnad i måttstock?

Den våldsbejakande nationalismen är inte någon harmlös subkultur för människor med ett överdrivet intresse för tysk historia. Det är en politisk ideologi vars historiska kärna innefattar rasism, radikalkonservativa föreställningar och antiegalitära ståndpunkter. Den har dessutom en våldsam nutida efterföljare i organiserade vit makt-miljöer. Sedan 1990-talet har närmare ett 30-tal människor mördats av nationalister i Sverige.

När en person uttrycker att judar ska utrotas handlar det inte om fritidsintressen. Det är ett uttryck för en ideologisk världsbild som måste tas på allvar, inte minst när den förekommer tillsammans med en omfattande vapensamling.

Det är fullt möjligt att en åklagare av juridiska skäl inte kan slå fast en persons ideologiska tillhörighet. Men då bör åklagaren också förklara skillnaden mellan vad som är känt, vad som kan beläggas och vad som krävs för en rättslig bedömning. Annars lämnas allmänheten med en obehaglig fråga: Är det verkligen så svårt att känna igen nazism när den står mitt framför oss?

Eller har vi blivit så vana vid att betrakta högerextremismen som en del av det politiska landskapet att Åklagarmyndigheten inte längre förmår att kalla den vid dess rätta namn.

Hur mycket nazism krävs det för att kalla en nazist för nazist?

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.