Välviljans våld

På SiS-hemmen Rällsögården och Granhult låser staten in missbrukare. Människor som mig. Jag var en besvärlig typ som inte passade för min socialsekreterare Amandas trötta standardlösningar. ​I ärlighetens namn förstår jag henne.

Jag var en vandrande katastrof, helt snurrig på allt jag stoppat i mig och inte så lätt att nå bakom mitt eget kaos. Att hon inte ansträngde sig för att nå fram till mig, eller fånga upp de öppningar jag faktiskt gav, framgår med plågsam tydlighet av hennes egen dokumentation.

Förvaltningsrätten i Göteborg dömde mig till sex månader bakom lås och bom. Inte för att jag begått något brott, utan för att jag var obekväm för socialtjänsten.

Det är februari 2015 på Granhult, dit jag flyttats efter en dryg månad på Rällsögården sedan jag erkänt bruk av syntetiska cannabinoider. Jag pulsar fram i snön på väg från mitt rum till en liten rödmålad gazebo där min kontaktperson Susanne sitter med sin kollega Marie. Det är kväll. Jag har förgäves försökt få tag på min fästmö Rebecka. De flesta dagar talar vi i timmar, samtal som bär mig genom LVM-vistelsen. Svaren på breven jag skrivit till mina döttrar dröjer.

Internet eller dator får jag inte använda. Det kan skada min vård, säger man. Samtidigt medges det öppet att SiS överhuvudtaget inte sysslar med behandling.

– Men det finns ju ingen vård? Hur kan jag skada den då? frågade jag tidigare i veckan.

– Tänk om alla ni missbrukare skulle vara på nätet, så lätt ni skulle kunna knarka då, svarade personalen.

Vi är deporterade, inlåsta och övervakade mitt ute i ödemarken – hur skulle vi på en eftermiddags surfande dra igång ett knarkparty? Men det är inte det jag vill prata om nu. Jag är ensam och trasig. Jag behöver bara fem minuter med en människa som lyssnar.

Framme vid gazebon hör jag Susanne tala med låg röst till Marie:

– Jag har ju bott i Ludvika hela mitt liv. Det är så svårt att hitta jobb där, så då får det bli de här långa resorna. Men jag hoppas ju hitta något annat snart.

Jag står intill och väntar på en lucka. De vänder sig mot mig och Susanne tystnar.

– Du Susanne, säger jag. Har du tid en stund?

– Du får vänta, säger hon utan att möta min blick. Vi har rast nu. Senare kanske.

Jag står kvar i kylan några sekunder och undrar vad som hände. Marie tittar flyktigt på mig, som om hon tänker säga något, men hejdar sig och vänder tillbaka blicken mot Susanne. Jag vänder om och går tillbaka till mitt rum. Där inne är det mindre ensamt.

Backa bandet några veckor, till början av mitt LVM-straff på Rällsögården. Det är minus sexton grader och sex killar står utomhus och stampar i snön utanför medicinrummet. Pontus är otålig.

– Dom jävlarna! vrålar han. Klockan är fem över! Jag ska ha min medicin prick!

Han sliter i den låsta dörren, bankar på rutan. Inget händer. Då griper han en snöskyffel som står lutad mot väggen och krossar rutan med ett enda hugg. Lennart, som står bredvid, viker sig av skratt.

– Bra Pontus! Där fick dom jävlarna!

Personalen låser upp, kliver ut och börjar tyst sopa upp glasskärvorna. Inte ett ord sägs. Vi slussas in i värmen. Jag låter de andra gå före och kliver sist in till Anna-Karin och Håkan. I plastkoppen ligger två rosa Theralen för natten. Jag sväljer dem med vatten.

– Ja du, Mattias, säger Anna-Karin allvarligt. Det gick sönder en ruta där ute.

– Ja, säger jag. Det verkar så.

– Vi tror inte det var du, men du kanske såg vem det var?

– Varför skulle jag svara på det?

– Nej, det kan du kanske inte, säger hon medan Håkan fixerar mig med blicken. Men var det Lennart?

– Tack för medicinen, säger jag och går.

Dagen efter sitter där en okrossbar ruta. Systemet reparerar sig alltid genom tillväxt.

En av oss på Rällsögården dog i statens vård under mina första veckor. Jacke hade varit där i månader. Staten ansåg att han inte kunde ta hand om sig själv och övertog ansvaret: deporterade, spärrade in och övervakade honom. Tills han i denna desperation fick tag i spice för att få försvinna för en stund. Det dödade honom. I frihet hade det sannolikt aldrig hänt; på gatan finns åtminstone kända substanser, inte dessa oberäkneliga kemiska bomber.

Men de flesta som dör av tvångsvården gör det direkt efteråt. När toleransen raderats ut efter ett halvår bakom galler och man kastas ut på gatan igen. Utan tolerans, utan möjlighet att testa drogernas renhet, slår man i sig sin vanliga dos för att bedöva ett skenande nervsystem. Och kroppen ger upp.

Siffrorna talar sitt eget avslöjande språk. Inom ett år efter utskrivning från LVM dör omkring var tionde person – drygt hundra människor om året. Risken är akut under de första trettio dagarna i frihet, då dödligheten är närmare hundra gånger högre än hos normalbefolkningen. Följs kullen över fem till tio år har upp till en tredjedel strukit med.

Detta är strukturellt våld. Och det är av den mest förrädiska formen: välviljans våld. En fånge i Kriminalvården avtjänar ett straff; staten erkänner honom åtminstone som en aktör med ett handlande bakom sig. Men genom att omdefiniera ett oönskat socialt beteende till ett ”akut vårdbehov” raderas ens mänskliga status. Man omyndigförklaras. För min egen skull låses jag in. För min egen skull placeras jag bakom galler i en ödemark utan att en enda verklig behandlingsinsats erbjuds.

”Och så åker du dit, en semester på vatten och bröd. Där finns samhällets vård, och dom vårdar dej in till din död.”

 Nationalteaterns rader i “Bängen trålar” var inte fiktion. Att med fysiskt tvång beröva en människa tolerans och sedan kasta ut henne i armarna på överdosen – och kalla det livräddning – det är våld. Den enda skillnaden är att det levereras med byråkratins mjuka vokabulär.

På väg in från idrottshallen på Granhult går jag, Lennart och fyra andra intagna på led genom en stålbursgång under Maries och Sivs uppsikt. Vi har spelat innebandy, stryk fick vi, och nu slussas vi fram som på vilken sluten anstalt som helst. Det är två låsta gallergrindar innan vi når den tunga entrédörren. Marie knappar in koden på den första och släpper igenom oss.

Framför nästa grind stannar gruppen upp.

– Rökpaus!

Cigaretterna åker fram. Marie och Siv tar vant fram tändarna ur sina fickor och ger oss eld. Vi är naturligtvis inte betrodda att hålla i en tändare själva; det är för vår egen skull, som allt annat. Vi röker, skrattar och huttrar i draget.

När fimparna slocknat drar Marie sitt passerkort och sträcker fram handen mot knappsatsen, men rycker blixtsnabbt tillbaka den med ett kvävt utrop.

– Gud vad äckligt!

En tjock, seg spottloska hänger rakt över kodlåsets siffror. Någon flinar bakom min rygg.

– Det är faktiskt inte roligt, säger Siv stramt mot betonggolvet. Vi jobbar här och ska inte behöva ta i ert spott.

Jesper från Luleå, som knappt yttrat ett ord på två veckor, kliver ett halvt steg framåt:

– Vi är inte här frivilligt.

Siv tystnar och tittar bort. Marie drar ner tröjärmen över knogarna, trycker in siffrorna med tyget emellan och muttrar rakt ut i luften:

– Vi byter koden nu. Med en gång.

Hon håller upp dörren och vi väller in i värmen. Vi slår oss ner i sofforna framför teven, tittar på varandra och skrattet bubblar upp. Spottloskan som nyss verkade motbjudande känns plötsligt som ren värdighet – ett mikroskopiskt motstånd mot ett system som berövat oss allt.

Vi lutar oss tillbaka i dynorna och väntar på kvällsmaten. Jag är på något vis stolt över att tillhöra den där gruppen intagna som gjorde motstånd mot ett orimligt och kränkande maktövergrepp. Nu har vi rast.

*Uppgifterna om dödlighet efter avslutad tvångsvård baseras på registerstudier från bland andra Statens institutionsstyrelse (SiS), Socialstyrelsen samt nordisk missbruksforskning (bl.a. Gerdner & Berglund samt Ravndal & Amundsen) avseende dödlighet och toleransförlust efter institutionsvistelse.

Av Mattias Broberg, skribent, bosatt i Göteborg. Arbetat som socionom.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Läs Mattias tidigare skildringar av svensk LVM-vård:

Tiden, pillren och tvångsvårdens haveri

Nattpatrullen

Socker i löksåsen