Socker i löksåsen

– Vi har massor av böcker, sa personalen på Rällsögården och visade mig en hylla i dagrummet.

Jag var drogfri för första gången på över två år, inlåst enligt LVM efter en överdos fentanyl. Hjärnan höll på att tina upp och jag var desperat efter språk. Hyllan bågnade av massmarknadsdeckare. Jag plockade åt mig några Camilla Läckberg. Min ungdoms favoritförfattare Torbjörn Säfve kallar sig gärna en svår författare. Jag vet inte om han någonsin läst Läckberg, men svårare böcker har jag knappt stött på. Efter Stenhuggaren tänkte jag att allright, det här är inte vad jag vill ha, men det är i alla fall bokstäver. Tyskungen lämnade mig stum. Sjöjungfrun var så fullkomligt ovidkommande att jag körde fast halvvägs. Det gick helt enkelt inte.

Väl införstådd med vad svenska staten erbjuder vilsna själar att bygga upp sitt intellekt med lämnade jag tillbaka rubbet. Det fick räcka med den tummade pocket av Barbara Voors som min fästmö Rebecka skickat upp, tillsammans med ett kapitel ur hennes eget påbörjade romanmanus och en karta nikotinplåster. Jag klistrade ett plåster på armen sen jag slutat röka och började pumpa skrot i SiS-anstaltens gym. Orden fick jag hålla i huvudet.

På Rällsögården spelades kortspelet Mulle dag och kväll. Personal och intagna vid samma bord. Min gamle kumpan Kocken hade lärt mig att det var ett klassiskt kåkspel; jag hade sett honom spela det med febrig passion på akutboendet Lilla Bommen i Göteborg. Själv undvek jag helst personalen. De bar på den där särskilda, professionellt distanserade blicken där vi intagna i första hand betraktades som hjälplösa offer: offer för vår bakgrund, offer för beroendet, offer för omständigheterna. Men en dag tänkte jag att jag inte skulle vara den som är den. Ett genuint samtal måste väl gå att få till?

I matsalen satt anstaltens ansvarige kock Mattias och spelade Mulle med Sonny, en gammal kåkfarare och kassaskåpstjuv. Dagens mat stod och puttrade inne i ugnen. Jag slog mig ner bredvid.

– Löksåsen här är bra, sa Sonny och synade sina kort. Annars brukar den mest smaka beskt.

– Vet du vad hemligheten är? sa kocken Mattias med eftertryck. Socker! Man ska ha i socker, då sitter smaken.

Maten på Rällsögården var faktiskt förvånansvärt god för att vara på en sluten institution. Jag är själv kock i botten, med bakgrund från både Sjömagasinet och storkök på sjukhus och i äldreomsorgen. Dessutom har jag arbetat som socionom. Det senare höll jag ganska tyst om – inget gör personal på behandlingshem mer illa till mods än en klient med samma examenspapper som de själva – ja de få i personalen som nu har högre utbildning. Men matlagning borde väl vara neutral mark?

– Har du prövat brunt socker? flikade jag in. Man kan köra farinsocker också, det rundar av löken bättre.

Mattias stannade upp med kortet i luften, gav mig en förvånad blick och vände sig sedan tillbaka mot bordet.

– Bygg nåt, muttrade Sonny.

– Jag kör vanligt, sa Mattias.

– Det fungerar säkert bra det också, sa jag och sneglade mot klockan på väggen. Men klockan är slagen. Ska jag gå in och ta ut maten ur ugnen åt dig? Jag har jobbat i kök i många år, jag löser det så kan ni spela klart.

Mattias tittade inte ens upp från sina kort:

– Nä, nä. Det gör jag. Du får vänta. Har du bråttom, eller?

– Jag har all tid i världen, sa jag.

Sonny såg plågad ut. En gammal tjuv som satt och fördrev tiden med en plit vid ett vaxduksbord, medan maten brändes vid i köket. Jag reste mig och gick bort till fönstret. Utanför låg snön djup över Kopparbergs skogar. Vackert och fullständigt dött.

Där vid fönstret slogs jag av tanken på hemlösas kocklandslag. Det finns ju fotbollslandslag för hemlösa, varför inte ett kocklandslag? Att ta det man kan, resa sig ur förnedringen och visa världen att man fortfarande besitter ett hantverk. Men kocken på Rällsögården var fel man att prata med. Det var inte han som satt inlåst. Hans revir var fredat bakom köksdörren.

Socialstyrelsens nationella riktlinjer för missbruksvård talar högtidligt om klientens delaktighet. Men på golvet i svensk tvångsvård finns ingen delaktighet, ingen bildning och ingen terapeutisk allians. Där finns förvaring, kortspelet Mulle och en bokhylla fylld av deckare som ingen orkar läsa ut.

När staten låser in människor för att rädda deras liv berövar den dem samtidigt själva verktygen för att bli mänskliga igen: samtalet, språket, värdigheten och känslan av att få bidra.

Man kan överleva på socker i löksåsen och slöbläddrande i dagrummet. Men ingen har någonsin blivit hel av att reduceras till ett föremål i en förvaringsbox. För att resa sig ur helvetet krävs ett språk. Och att man räknas.

Av: Mattias Broberg, skribent, bosatt i Göteborg. Arbetat som socionom.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Läs Mattias tidigare skildringar av svensk LVM-vård:

Tiden, pillren och tvångsvårdens haveri

Nattpatrullen