En blodig norgehistoria

På parkbänken låg en man och mumlade. Det dröjde åtskilliga minuter innan hon upptäckte att mumlandet snarare var ett jämrande och att den pöl under bänken hon först trott vara utspillt vin i själva verket var blod.

Torsdagen den 2 juni 1960 är 23-åriga servitrisen Ingbritt Moberg på väg genom Tessinparken, på Östermalm i Stockholm, för att köpa cigaretter i automaten vid biografen Paraden på Valhallavägen.

Hade blivit misshandlad

Klockan är ungefär halv tolv på natten och folklivet ytterst sporadiskt trots det varma vädret. Uppmärksamt ser hon sig omkring efter misstänkta människor, hennes man har nämligen ett par timmar tidigare förlorat sin klocka i samband med att han blivit misshandlad av okända män just i Tessinparken.

Vilka gärningsmännen var har han ingen aning om annat än att en av dem varit norrman och att de försökt sälja grällt färgade sidenscarves. Ingbritt möter dock ingen som motsvarar den knapphändiga beskrivningen, faktum är att parken är helt tom och den ende där en man som ligger på en av bänkarna alldeles ovanför Valhallavägen.

Han mumlar för sig själv, och hon ger honom en flyktig blick och noterar en stor blöt fläck på marken under honom. På vägen tillbaka några minuter senare ligger mannen ännu kvar, men någonting hos honom får henne att stanna till och betrakta honom lite närmre. Pölen under bänken är märkligt mörk i färgen och vad hon först trott vara fyllemummel påminner mer och mer om ett plågat jämmer. När hon böjer sig fram ser hon att hans ansikte är täckt av blod och pölen får genast sin otäcka förklaring.

Tessinparken-då-B

Tessinparken som den såg ut 1960. Mannen på bilden sitter på den bänk där Bertil Jansson hittades efter det brutala rånet kvällen den 2 juni. Foto från polisens förundersökning.

 

Försiktigt reser hon honom upp, han lyckas knappt hörbart stamma fram att han bor på Strindbergsgatan 53, alldeles i närheten, och Ingbritt Moberg leder honom mödosamt hem. Han blodar ner hennes kappa och är bara delvis kontaktbar, men hon lämnar av honom i lägenheten och tvättar rent hans ansikte som trots allt blod inte verkar ha några större skador. Morgonen därpå vaknar mannen, 30-årige Bertil Jansson, med svår värk och uppsvullet ansikte.

Hur han kommit hem kvällen innan vet han inte, han har inga minnesbilder alls mer än att någon han tror är en kvinnlig polis hjälpt honom att torka bort blodet, och han bestämmer sig efter en stunds funderande för att göra en polisanmälan av den gångna kvällens händelser. På väg ner till spårvagnshållplatsen på Valhallavägen passerar han parkbänken från igår och konstaterar att både den och gruset under ännu har tydliga och talande blodfläckar.

Käkbenet avslaget

Kvart i åtta på morgonen fredagen den 3 juni kommer Bertil Jansson in på 9:e polisvaktdistriktets station på Surbrunnsgatan 21 för att anmäla att han blivit misshandlad och rånad kvällen innan. Hans röst är så grötig att det är knappt poliserna förstår vad han säger och efter att ha granskat hans ansikte lite närmre kör de honom raka vägen till akuten på Sabbatsbergs sjukhus där man konstaterar att näsbenet är krossat och käkbenet avslaget på två ställen.

Det avbrutna benet har trängt rätt genom köttet så att brottstället ligger öppet inne i munhålan, och läkaren lägger omedelbart in Bertil Jansson utan att något förhör kunnat hållas. Han skulle opereras två gånger och bli kvar över en månad i sviterna av misshandeln i samband med rånet.

Trots att det bara varit en vanlig torsdagskväll har polisen haft fullt upp, och sammanlagt grips förutom sexton ”våldsverkare” och sex rånare hela etthundratio fyllerister, kanske en följd av det ovanligt vackra och varma vädret. På Medborgarplatsen slår ett ungdomsgäng ner en polis med en kätting inför ögonen på tvåhundra personer, i Kungsträdgården överfalls en annan, och till och med inne på Klara polisstation får en polisman en spark i ansiktet och flera knytnävsslag.

Expressen-B

30-årig man misshandlad i Tessinparken. Expressen den 3 juni 1960. Som synes av texten var det inte det enda våldsdådet i Stockholm den här kvällen.

 

Också i den förhållandevis avlägsna trakten kring Tessinparken har man gjort ingripanden. Vid tolvtiden på natten sitter en av grannarna till Gustaf Byrenius bilverkstad på Valhallavägen 143 och läser när hon hör det distinkta klirret av krossat glas, ett ljud som verkar komma från rummet där hennes man ligger och sover. En snabb titt in ger dock ingen förklaring, och hon är precis på väg tillbaka igen när ljudet upprepas och visar sig komma genom det öppna fönstret.

När hon tittar ut på bakgården ser hon två män framför ett krossat fönster invid verkstadens bakdörr. På marken ligger glassplitter och den ene av dem sätter knät mot det som är kvar av rutan liksom för att trycka in den, men hejdar sig när hon lutar sig ut och ropar: ”Vad i herrans namn gör ni?” Som två skuggor försvinner de mystiska männen ut på gatan där de förenar sig med en tredje som uppenbarligen stått vakt i porten.

Hon ringer polisen och det hela slutar med att de tre grips och får följa med till stationen. Det visar sig att de observerats även vid andra tillfällen. Några ungdomar har en stund tidigare sett dem när de försökt göra inbrott i Percy Lucks godis- och kaffehandel på Valhallavägen 145, ett inbrottsförsök som dock kommer av sig när ett par nattvandrare passerar förbi. De tre gripna nekar till brott, och menar sig inte ha varit i närheten av någon bilverkstad, och trots att en av dem ståtar med ett skärsår i benet, och en sönderskuren högersko som till råga på allt visar sig ha glassplitter under plösen, finns det egentligen inte mycket att binda dem till de bägge misslyckade inbrottsförsöken. Klockan halv fem eftermiddagen därpå friges de. I visitationsrapporten antecknas en flaska Eau de vie och en brun portfölj som senare skulle få viss betydelse.

Inbrottsförsök-B

Gården till Valhallavägen 143 där trion Nordeide, Olsen och Nilsson gjorde sitt misslyckade inbrottsförsök. Den låga byggnaden till höger är baksidan på Gustaf Byrenius bilverkstad. Foto från polisens förundersökning.

 

Några dagar efter avlämnandet på Sabbatsbergs sjukhus är Bertil Jansson i sådant skick att polisen i varje fall kan hålla förhör med honom, och det är en bister historia de får sig till livs. Vid halvniotiden på kvällen den 3 juni hoppar han av 4:ans spårvagn vid hållplatsen Valhallavägen/Erik Dahlbergsgatan. Efter att han pratat en stund med tidningsförsäljaren i den lilla kiosk som då fanns i planteringen i Valhallavägens mitt dyker två män upp och vill sälja sidenscarves, ett erbjudande som dock varken Bertil Jansson eller kioskägaren nappar på.

Litar inte på dem

Männen verkar vara i trettioårsåldern och om deras ursprung råder inte minsta tvekan då de bägge pratar sjungande, oförfalskad norska. De frågar om Bertil Jansson vill göra dem sällskap över en öl, och de nyfunna vännerna beger sig till kafé Nornan, ett ölkafé i hörnan av Valhallavägen och Hedinsgatan. För en ytlig betraktare verkar scenen inne på Nornan gemytlig nog. De bägge norrmännen äter falukorv och alla tre dricker öl. Under prat och gestikulerande fördrivs tiden med att spela ”Tji och tre”, ett spel med tändstickor där det gäller att gissa hur många stickor de bägge spelarna tillsammans har i sina händer, och den ene av norrmännen visar ett partytrick bestående i att lyfta kafébordet med tänderna.

Studerade man de tre vännerna lite noggrannare skulle man kanske lagt märke till att norrmännen då och då växlade förstulna blickar och att Bertil Jansson när han ska gå på toaletten hejdar sig och tar upp sin ljusbruna portfölj och lämnar den till servitrisen med orden: ”Jag litar inte riktigt på killarna.” Strax före halv tio signalerar servitrisen stängningsdags genom att tända och släcka lamporna, en något brysk metod som dock svårligen kan missförstås. Bertil Jansson säger adjö till sina norska vänner och  beger sig hemåt genom Tessinparken.

Vid en av bänkarna stannar han för att ta sig en klunk ur den flaska Eau de vie han har i portföljen, men upptäcker till sin förvåning att norrmännen följt efter. Sekunden därpå får han en serie hårda knytnävsslag i ansiktet. Den ene av de tidigare vännerna håller i hans armar medan kamraten slår tills Bertil Jansson faller ihop medvetslös. Bytet blir en portfölj med billig konjak, några rabattkuponger till spårvagnen samt 28 kronor, ungefär 330 kronor i dagens penningvärde.

Slog ner en tysk soldat

De bägge norrmännen är 35-årige Oddvar Olsen och 33-årige Ove Nordeide, och har vad man med lite god vilja skulle kunna kalla ett brokigt förflutet, i synnerhet den förstnämnde. Född i Baerum utanför Oslo växer han upp mitt under brinnande krig och tysk ockupation, ett faktum som skulle sätta sin prägel på hans fortsatta liv. 18 år gammal döms han 1943 första gången för stöld efter att ha tagit sig ombord på ett fartyg och stulit fiskkonserver, straffet blir tre månaders fängelse.

Efter att ha slagit ner en tysk soldat vid en danstillställning grips han igen strax innan jul 1943 och förpassas till det illa beryktade fängelset Grini, en straffanstalt vars dystra anseende inte skulle ta slut med kriget och som faktiskt finns kvar och används än idag, även om den bytt namn ett par gånger och numera heter Ila. Att tiden i fängelset inte är någon dans på rosor säger sig självt, och när tyskarna vinkar med benådning och hempermission för alla som frivilligt anmäler sig till krigstjänst är Oddvar Olsen en av dem som nappar med resultat att han omedelbart får lära sig hur mycket ett löfte från ockupationsmakten är värt.

Istället för den utlovade permissionen skickas de blivande norska SS-männen i mars 1944 raka vägen till ett utbildningsläger i Tyskland. Om sina upplevelser som soldat tiger han, och skulle senare hävda att han inte kom till Tyskland förrän i mars 1945 och således inte hunnit delta i några krigshandlingar, ett påstående som inte stämmer särskilt väl med officiella norska uppgifter. Vad som hänt under det år han velat dölja kan bara gissas. Inför kapitulationen deserterar han och grips av amerikanska styrkor i Flensburg vid danska gränsen där han tillbringar sex månader i ett interneringsläger.

Döms för landsförräderi

I slutet av 1945 är han åter i Norge, och ställs inför rätta för landsförräderi och tillbringar därefter ytterligare ett år inom lås och bom. Under åren som följer radar åtalen upp sig, mest för misshandel eller stöld, grenar han tidigt tagit poäng i. Även i Sverige döms han 1954 till fängelse för misshandel, men hinner försvinna över gränsen innan straffet går i verkställighet. Att han några år senare trots allt reser tillbaka är av precis samma anledning; en dom på arton månaders fängelse han inte riktigt känner sig redo för.

Oddvar-Olsen-B

 

Den forne SS-mannen Oddvar Olsen på polisens foto efter gripandet i samband med inbrottet i tobaksaffären på Roslagsgatan.

 

Ove Nordeide, vilken vid en jämförelse med sin kamrat snarast framstår som något av en svärmorsdröm, kommer från det lilla industrisamhället Höyanger där han växt upp hos sina morföräldrar som han hela tiden tror är hans riktiga föräldrar, och inte förrän han konfirmerar sig 1941 går sanningen upp för honom, antagligen med ett visst mått överraskning. 1947 gifter han sig, 20 år gammal, ett äktenskap som skulle producera ett barn och vara från och till i sju år.

Miljöskadad

1949 gör han militärtjänst vid I10 i Bergen och avslutar det hela med att stjäla en Jeep vilket renderar en första konfrontation med lagen och samtidigt en villkorlig dom för stöld. Under åren som följer samlar han på sig ett antal domar för stöld och grov stöld, och får av en läkare i Oslo det underliga och smått tvivelaktiga betyget ”miljöskadad med kontaktsvårigheter”. I slutet av maj 1960 väntar han ytterligare ett åtal för stöld av en bil, och bestämmer därför att göra gemensam sak med vännen Oddvar Olsen och ta sig till den relativa säkerheten i Sverige. Hade han väntat några dagar hade han fått uppleva hur åtalet avskrevs och att flykten till grannlandet alltså skedde helt i onödan.

Ove-Nordeide-B

 

Ove Nordeide. Bild ur stockholmspolisens förbrytargalleri 1960.

 

Kvart i tre på natten den 8 juni 1960 blir en taxi hejdad på gatan nedanför Bellevueparken i Stockholm. Mannen, som pratar norska, ber chauffören köra upp i parken för att hämta ett par andra passagerare, vilket denne också gör. Till hans förvåning kommer de ut ur ett busksnår med en stor kartong mellan sig, en kartong de på inga villkor vill ha i bagageluckan, utan istället placerar mellan sig i baksätet. Vad den innehåller kan han inte se då den hela tiden är täckt med tidningspapper. Det hela verkar ytterligt misstänkt, men han kör i varje fall till den angivna adressen Kristinebergsvägen 6 i det smått legendariska, nu sorgligen försvunna, Holmiaområdet på andra sidan staden.

När taxin svänger in på Kristinebergsvägen kommer en polisbil körande mot dem och de tre passagerarna blir genast nervösa. De beordrar chauffören att åka därifrån, vart vet de inte, men chauffören som vid det här laget anar oråd i allra högsta grad signalerar till poliserna genom att blinka med lamporna, och några minuter senare sitter den mystiska trion i polisbussens baksäte. Kartongen de haft med sig visar sig innehålla cigaretter, tändare, frimärken och en växelkassa, varor som märkligt nog är identiska med dem som stulits bara ett par timmar tidigare vid ett inbrott i en tobaksaffär på Roslagsgatan 62, ett stenkast från Bellevueparken. Oddvar Olsen, för det är han, erkänner genast inbrottet, men de bägge andra nekar benhårt. De är Ove Nordeide och en svensk bekant, 36-årige Anton Nilsson från Hova utanför Mariestad, en något vinddriven existens med ett straffregister som fullt ut matchar de övrigas.

Förhörs om rån och misshandel

Dagen efter gripandet förhörs trion även om rånet och misshandeln av Bertil Jansson. Polisen har i sitt sökande efter möjliga gärningsmän lagt ihop två och två och funnit att av de tre män som gripits för de misslyckade inbrottsförsöken i närheten av brottsplatsen i Tessinparken två visat påfallande likhet med de signalement Bertil Jansson och servitrisen på kafé Nornan gett och att man dessutom bland de föremål de haft på sig vid gripandet återfunnit Bertil Janssons portfölj och konjak.

För att göra saken ännu värre för de misstänkta pekar Bertil Jansson från sjukhussängen på Sabbatsberg ut både Oddvar Olsen och Ove Nordeide bland tjugotvå bilder på gripna ur polisens arkiv, och Ingbritt Mobergs make skulle på samma sätt identifiera Anton Nilsson som en av dem som slagit ner honom ett par timmar innan misshandeln av Bertil Jansson. Norrmännen nekar till rånet, och menar att misshandeln skett i självförsvar när den otroligt aggressive Bertil Jansson börjat slå dem, slag som till all lycka dock varit så lätta att de inte lämnat några blåmärken eller andra synliga spår på de stackars offren.

Två års fängelse

De berättar att Bertil Jansson velat ha dem med på ett inbrott i en bilverkstad i närheten och att de chockat tillbakavisat hans kriminella planer och därefter lämnat honom sedan de först köpt hans portfölj med åtföljande spritflaska. De ändrar efterhand sina berättelser så att de ska stämma bättre med vad som framkommit vid förundersökningen, och jämkar vittnesmålen med förhörsprotokollet på ett sätt som fullt förtjänar epitetet utstuderat. Trots allt faller de några dagar senare till föga och erkänner såväl rån som misshandel.  Även de grälla sidensjalarna kommer upp till diskussion. De berättar hur de köpt dem av en okänd sjöman de träffat i Kungsträdgården den 3 juni, alltså dagen efter det att de bjudit ut dem till försäljning i Tessinparken, en anakroni som inte bekymrar dem det minsta, och polisen låter ämnet falla i brist på ledtrådar.

En knapp månad senare dömer rådhusrätten Ove Nordeide och den forne SS-mannen Oddvar Olsen till två års fängelse var för grov stöld, rån och försök till grov stöld, och därefter utvisning. Anton Nilsson, som inte deltagit i rånet då han legat full på en bänk i en annan del av Tessinparken och sovit, klarar sig med sex månader för grov stöld och häleri. En brutal och något sjaskig norgehistoria har därmed fått sitt slut.

 

   Petter Inedahl medarbetar på Para§raf med bland annat historiska artiklar. Han har även en egen sajt, Skarn, som förutom historiska bitar även innehåller en del om det hemsökta Stockholm och mycket annat. Skarn betyder, träck, orenlighet och smuts etc. Du hittar Petters sajt här: Skarn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Framöver är det bara prenumeranterna som kommer åt att läsa samtliga artiklar.

I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.