Fredrik Virtanen Foto Staffan Löwstedt/Svd/TT

”Vänstern och medierna bär ansvaret för metoos misslyckande”

Av Para§rafs Redaktion 2020-02-11

Till och från har vi på Para§raf publicerat utdrag ur böcker. Den här gången blir det Fredrik Virtanens uppmärksammade och hyllade tidsdokument Utan nåd. Vi bad honom också att skriva om hur han upplever metoo idag. ”Vänstern och medierna bär ansvaret för metoos misslyckande i Sverige”, skriver Virtanen.

När jag skrev den här essän till Utan nåd, i november-december 2018, var det en extrem text i samtidens offentliga Sverige.

När Utan nåd gavs ut den 29 april 2019 var den lika extrem.

I februari 2020 är texten fortfarande extrem. Trots att den inte är extrem alls!

Men den är ovanlig eftersom den lägger skulden på det svenska metoomisslyckandet där skulden hör hemma – hos vänstern och den vänsterliberala, värdegrundsbaserade affärsmodell som är motorn i svensk kommersiell media istället för fördomsfri och objektiv journalistik.

Jag var förstås inte förvånad över att vänstern applåderade och bar fram de äppelkäcka mytomanerna, radikalfeministerna och journalistaktivisterna som nämns i utdraget och på andra ställen i boken. Vänstern kan liksom inte hållas ansvariga för att vara vänster! Däremot var jag chockerad över hur radikalt ointresserade självutnämnda liberaler var av rättssäkerhet och demokratiska principer. Den goda saken och jakten på klick rättfärdigade den unika svenska metoojournalistiken, som också ledde till rörelsens fiasko – bara i Sverige, barn, bara i Sverige.

I det på alla vis (förutom kulinariskt) mer framstående landet Norge, där boken gavs ut som Uten nåde, har metoo inneburit en rad stora förbättringar för jämställdheten. Men i Norge hade å andra sidan feminismen nått längre redan innan metoohösten 2017. Och kanske behövde inte den mer välbärgade norska medieindustrin utnyttja den pk-radikala lynchjustisen för att vara nöjd med kvartalsrapporten.

I Norge diskuterades och debatterades metoo flitigt. De få misstag som begicks klargjordes och erkändes. Tidningen Verdens Gang tog ansvar för dess skandalösa publiceringar om Trond Giske, Arbeiderpartiet vice ordförande.

I Sverige låtsas media fortfarande som om haverierna aldrig hände. Antagligen är förhoppningen att kundkretsen har dåligt minne och att den kommer vilja börja betala för prenumerationer igen. Det är feltänkt och affärsmodellen är på utdöende. Undergången är inbokad det datum då den sista spelbolagsannonsen gått över till Facebook och Google men förhoppningsvis står sig gammelmedia några år till.

Samma redaktörer som inte orkar erkänna det journalistiska sammanbrottet under metoo och dess konsekvenser för samhället är händelsevis samma personer som fortsätter häpna över att nykonservatismen växer och att Sverigedemokraterna kan bli Sveriges största parti i valet 2022; samma filterbubblor som ännu inte märkt att taktiken att ropa rasist till varenda sverigedemokrat inte fungerade. Metoden var väl värd att testa men nu behöver kartan anpassas till terrängen. Istället får gamla dogmer styra.

 I Utan nåd valde jag att undvika historiska referenser. Det var taktik eftersom jag vet – jag är själv vänster men inte deras vänster – hur lättvindigt vänstern slänger sig med ordet ”överdrift” när deras antidemokratiska böjelser påtalas.

Men jag borde tagit med McCarteyismen. Märkligt många lever i villfarelsen att denna mörka era i USA hade något att göra med censur. Så var det inte. Det var den tysta, smygande utrensningen – de kommersiella och privatekonomiska hänsynens feghet – som berövade inte bara Hollywood dess intellektuella frihet och inte minst inkomster när Demokraterna inte vågade stå upp mot Republikanernas vämjeliga makthunger.

Den gudabenådade dramatikern Arthur Miller tittade 1996, i en briljant essä i New Yorker, tillbaka på 50-talets svartlistningar. Han gjorde det från sitt vanliga vänsterperspektiv och han la skulden på de egna. Självfallet drog Miller paralleller till andra totalitära rörelser med samma psykologiska mekanismer:

”Tydligen är vissa processer universella. När icke-judar i Hitlers Tyskland, till exempel, såg sina judiska grannar lastas av, eller jordbrukare i Sovjet-Ukraina såg Kulakerna försvinna framför deras ögon, var den gemensamma reaktionen, även bland de som är osympatiskt inställda till nazism eller kommunism, helt naturligt att vända sig bort i rädsla för att bli identifierad med de fördömda. Jag lärde mig av icke-judiska flyktingar att det ofta fanns en förtvivlad skam blandad med ’Tja, de måste ändå ha gjort något.’”

Att jag undvek sådana självklara referenser berodde förstås på att samtidens dårvänster inte ens kan börja förstå att deras heliga krig mot påstådd antifeminism är samma sjukdom som dårhögerns heliga krig mot påstådd kommunism under 50-talet.

Jag valde också att inte nämna Margaret Atwood som tidigt, i januari 2018, i essän Är jag en dålig feminist?i Toronto Star, insåg att en backlash skulle komma  i lynchmobbens spår.

Backlashen kom. Jag var själv en del av den. Det var helt motvilligt. Jag hade önskat att jag aldrig behövt skriva Utan nåd.

Men det är så det går. Revolutioner fungerar inte. De som mördats återuppstår förr eller senare.

För personlig del slutade allt väl. Livet är bra. Några stämningar återstår men på alla andra vis har jag lämnat detta makalösa elände bakom mig.

Av Fredrik Virtanen
www.fredrikvirtanen.se

För övrigt anser jag att…

…det är naturligt att tidningen som saboterade metoo mest och fälldes oftast i opinionsnämnden, Expressen, anlitar backlashens huvudperson, den förtalsdömde Cissi Wallin (i boktexten nedan kallad Instagramkändisen) för journalistiska uppdrag.

…det blir svårt att rösta på Socialdemokraterna när de envisas med att ge kulturdepartementet till Miljöpartiet, vars styrka ligger i alla andra frågor förutom just kultur.

…medieetablissemanget och islamofoberna har fel när de oväntat gör gemensam sak. Kommunalrådet Ann-Sofie Hermansson i Göteborg kan mycket väl kan ha gjort sig skyldig till förtal. En pamp har ett större ansvar än andra att inte utmåla människor som klandervärda och ingen yttrandefrihet i världen bör ändra på det.

…att Parasit är förra decenniets främsta film om brott och straff.

”Den svenska inkvisitionen” – utdrag ur boken Utan nåd, sidorna 153 till 164.

När det i efterhand visade sig att många påståenden var svaga, överdrivna eller falska och över 30 metoo-publiceringar fällts av PON, eller Granskningsnämnden för radio och TV (GRN) stängde medierna dörren till många av de aktivister som de nyss utnyttjat och hyllat som hjältar.

Men inte heller kritik mot metoo eller en diskussion om den nykonservativa offermentalitet som blev rådande ges utrymme i de tongivande medierna, i synnerhet inte i huvudstadens stora mainstreamtidning Dagens Nyheter som satt sig själv i en komplicerad sits genom intensiv kampanjjournalistik för den goda saken.

DN har i decennier setts som “den malliga morgontidningen” men under mina 25 år i Stockholm har jag aldrig tidigare upplevt ett så starkt förakt mot DN i kulturella och intellektuella kretsar. Få vågar dock yttra sig eftersom DN:s makt över samma, ofta fattiga, kretsar är enorm. Avfällingar riskerar att mötas med tystnad eller bestraffning.

Ett exempel skulle kunna vara när en av landets stora fritänkande intellektuella, författaren Lena Andersson, med fast krönikörsplats på tidningens liberala ledarsida vilket innebar att hennes texter inte kunde refuseras, indirekt riktade kritik mot DN:s kulturjournalistik och även problematiserade metoo. Då hamnade Lena Andersson i kylboxen. Men i det fallet drabbade DN:s makt ingen fattig.

I vårändringsbudgeten 2018 öronmärkte “världens första feministiska regering”, som koalitionen mellan stora Socialdemokraterna och lilla Miljöpartiet med stöd av Vänsterpartiet i riksdagen utropat sig till, 120 miljoner kronor till metoo-ändamål, en mikroskopisk del av den totala statsbudgeten på cirka 1000 miljarder kronor. Särskilt gick pengar till Skolverket, Arbetsmiljöverket, rättsväsendet och socialtjänsten. Många privata arbetsplatser och offentliga institutioner har också blivit förbättrade för både män och kvinnor när männen tvingats ta en titt på sig själva.

Men i det offentliga rummet har frågan gått i baklås. I debatten är det svårt att diskutera sexuella övergrepp utan att nämna lynchjustisen, och lika svårt är det att diskutera medias övergrepp utan att verka relativisera sexuella övergrepp.

Därmed är debatten tyst, alla har förlorat.

För mig är det frustrerande eftersom detta nådlösa tillstånd av arbetslös paria i den bransch där jag tidigare ansågs kompetent är bottenfrusen. Men det är även frustrerande för en majoritet av feminister och andra kvinnor och män som tvingats se hur en viktig rättviserörelse annekterats av personliga varumärkesbyggen, medieindustrins intellektuella kollaps och geschäft i rättvisebranschen.

I Sverige skapades 2010 en smart rörelse som hette Rättviseförmedlingen, som arbetade för jämställdhet och mångfald. Med åren tillkom en lång rad rättviseföretag som mer eller mindre försörjer sig på att dreva eller hota företag med drev. Som en god maffia, ungefär såhär: “Problematisk annons ni har här, det vore jättetråkigt om någon skulle posta den på Instagram med en spyemoji. Anlita oss så löser vi det!” Samma företagande aktivister arbetar också aktivt för att deplattformera enskilda misshagliga personer, till exempel påstått rasistiska eller sexistiska debattörer eller komiker som skämtar om incest, med hjälp av kampanjer på i synnerhet Instagram med hjälp av popartister och tv-kända kvinnor. Ett uppmärksammat exempel i Sverige är när retorikexperten och barnrättsaktivisten Elaine Eksvärd, Instagramkändisen och komikern Mia Skäringer startade ett drev för att musikstreamingtjänsten Spotify skulle förbjuda låten Knulla barn med komikern Mr Coolsommaren 2018.

De organiserade massanmälningarna ledde till att Spotify tog bort låten. Det påminner mycket om hur den kristna högerns moraliska värderingar bestämde vad som kunde visas på tv i USA, innan internet och kabel-tv slog igenom, om kanalerna ville kunna sälja reklamplats. Idag kommer attackerna på humor, konst eller yttrandefrihet vanligare från den radikala pk-rörelsen både i USA och Sverige. Även om både Oberlin College-radikaler och svensk instagramfeminism, åtminstone av högern, brukar stämplas som vänster – “the millennial socialism” – så är den snarare nykonservativ. Aktivisterna påminner mest om gamla snälla kyrktanter.

Denna kapitalistfeministiska affärsmodell och moderna, starka sociala medier-närvaro har etablerad media länge försökt leva i symbios med – där finns de nya mediekonsumenterna och därmed pengarna – och aldrig så mycket som under metoo-hösten 2017. De flesta mediehus har interna namn på den svårnådda målgruppen, på SVT har den till exempel kallats LYK, lågutbildad yngre kvinna, och på Aftonbladet “Mingel-Madde”.

PO, pressombudsmannen Ola Sigvardsson, sa ett år senare: “Metoo blev en oemotståndlig cocktail för svensk press. Det var ett överdrivet bruk av anonyma källor som gällde händelser långt tillbaka i tiden. De flesta medier hade inte tillräckliga underlag för sina påståenden.”

Blandningen av instagramkändisar, sex, press från sociala medier, ekonomisk vinning och kampen för en god sak gjorde att medierna glömde källkritiken och det journalistiska uppdraget. Pressens affärer gick strålande när redaktionerna dag efter dag pumpade ut nya löpsedlar och mobilflashar om tv-stjärnor, filmstjärnor, skådespelare, politiker, komiker och medieprofiler, vissa namngivna, andra vagt anonymiserade, men ingen dömd eller åtalad.

I synnerhet den cyniska tittarsifferjägaren och TV4-stjärnan Malou von Sivers gick med som aktivist i kampen. Hon gör ett dagligt förmiddagsprogram för kvinnor, arbetslösa, studenter, pensionärer och är lite av kultfigur bland homosexuella män. Malou von Sivers är den svenska motsvarigheten till Oprah Winfrey, utan skränande livepublik, och en duktig journalist som länge stått på den progressiva barrikaden i lustfylld, lugn och modernt stylad studiomiljö.

Malou bjöd ofta in instagramkändisar för att vända och vrida på det manliga svineriet. Särskilt ofta hos Malou, och i andra medier, förekom den slagkraftiga aktivisten och advokaten Elisabeth Massi Fritz, sedan länge en engagerad röst i den svenska samhällsdebatten i frågor om våld mot kvinnor och specialiserad på tillspetsade uttalanden i media som målsägarbiträde till sexualbrottsoffer. Hon var också biträde till två kvinnor som beskrivit sig själva som offer för två tv-stjärnor, Martin Timell och Lasse Kronér, utan att programledarna hade någon advokat i tv-studion. Det ansågs inte nödvändigt. De var ju skyldiga.

Massi Fritz är också känd för att mer än någon annan svensk advokat påstå att det finns “stödbevisning” som gynnar hennes klienter, vare sig det finns stödbevisning eller inte. Det påstod hon även om den nedlagda förundersökningen gällande mig, en förundersökning hon inte kunde ha läst.

I Dagens Nyheter den 23 december 2017 gjorde reportern Johar Bendjelloul ett okritiskt porträtt på åtta sidor i tidningens helgbilaga, med rubriken “Jag är en powerkvinna”, med ingressen:

Advokat Elisabeth Massi Fritz har tidsandans vind i ryggen. I många år har hon kämpat för strängare straff för sexbrottslingar och för att offren ska sluta skämmas och våga anmäla. ’I min värld är det svart eller vitt – det finns ingen medelväg’, säger hon.”

Några månader senare, 22 februari 2018, blev Massi Fritz själv skandaliserad när reportrar på Aftonbladet publicerade en granskning där 16 före detta medarbetare på hennes byrå vittnade om överfakturering, pennalism och dålig arbetsmiljö.

Att hon namngavs var ytterligare en konsekvens av metoo-uthängningarna och hennes utnyttjande av dem. I augusti 2018 tilldelade Sveriges Advokatsamfund henne en varning och högsta möjliga straffavgift, 50 000 kronor, bland annat för villkoren i anställningsavtal men inte för att ha saltat räkningar till staten i mycket betydande omfattning.

I Disciplinnämndens domslut fick hon också bannor för obstruktion under handläggningen, ännu ett “allvarligt åsidosättande av hennes plikter som advokat”. Fällningarna kommenterades av Massi Fritz på Instagram: “dvs de FRIAR mig från ansvar”.

Elisabeth Massi Fritz fick dock behålla sin advokattitel med minsta möjliga marginal vid röstningen, bland andra ville Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg utesluta henne ur samfundet.

Men hos Malou von Sivers och i andra medier tilldelades Massi Fritz högsta trovärdighet och tillsammans med Instagramkändisen, tv-profilen Lulu Carter, som metooade Martin Timell, och ett antal andra blev hon galjonsfigur för metoo i Sverige.

Malou von Sivers använder sig av en särskilt försåtlig form av pressetik, som även Dagens Nyheter gjort till konstform, där de kända personernas namn inte nämns men där det bara tar en snabb googling för att få reda på vem det gäller. Då går det också an att publicera grövre och svagare påståenden, åtminstone som svensk pressetik såg ut innan internet. Det bör inte ha funnits särskilt många tv-tittare som inte visste att när Malou von Sivers, Lulu Carter, Elisabeth Massi Fritz, Instagramkändisen eller andra inbjudna aktivister framförde grova påståenden om ”TV4-stjärnan” så var det Martin Timell och ”SVT-stjärnan” var Lasse Kronér och vem den kvinnliga ”SR-stjärnan” var. Eller när Malou von Sivers i samma program talade om ”Aftonbladetprofilen”.

I TV4:s Nyhetsmorgon lajkade programledare, som Jesper Börjesson, och panelgäster, som damtidningsbloggaren Annika Leone, Instagramkändisens uthängning eller krav på att hennes vänner måste sluta följa mig på Facebook samtidigt som frågan diskuterades i rutan. En lång rad politiker, tv-stjärnor och journalister på särskilt Sveriges Radio, SVT och Expressen hyllade lynchningarna på Facebook, Twitter och Instagram. I SVT:s Morgonstudion gjordes liknande sändningar, förstås var Instagramkändisen där och bredde ut sig om min skuld. Hennes goda vän, programledaren Carolina Neurath, lämnade studion i några minuter för att utstråla opartiskhet. Jag behövde inte komma till tals. Jag var ju skyldig.

Det var en tid då varje vittnesmål var okränkbart. Ett slags heligt, religiöst krig. Den svenska inkvisitionen.

Det mediala våldet hjälpte sannolikt metoo i stunden men skadade än mer sannolikt strävandet efter jämställdhet på sikt. Ett polariserat samhälle, det mellan de liberala feministerna och högerradikalerna, blev ännu mer polariserat när den nya, vita, övremedelklassiga instagramfeminismen adopterades av de gamla medierna.

“Fjärde vågens feminism är här – i form av en hashtag”, hyllade den liberala ledarskribenten Sofia Gustafsson i Mittmedia Många, vanligen i form av ideologiska 68-feminister och intersektionella 98-feminister förutom högerradikaler, insåg att avsaknaden av principer innebär att backlashen kommer runt hörnet. Det gjorde den snart i form av offentlig tystnad, detta härliga svenska tillstånd!

Det som i Norge kallas det svenska tillståndet blir inte tydligare förklarat än så här: Om en skribent nu skriver om sexuella övergrepp och trakasserier och nämner metoo blir skribenten aggressivt anklagad för att stötta lynchmobben under metoo. Och om en skribent skriver om lynchmobben under metoo blir skribenten aggressivt anklagad för att stötta sexbrottslingar. Detsamma gäller för tidningar som publicerar den ena eller den andra åsikten. Därför är det tyst om en av de mest polariserande frågorna som finns. Så känsligt är Sverige.

En opinionsundersökning från SvD/Sifo visade i november 2018 att allt färre svenska män vill kalla sig feminister, bara var fjärde man mellan 30 och 64 år. Det är nästan en halvering jämfört med 2014.

“Jag tror att många män har känt att feminismen blivit mer exkluderande, att det är en sorts identitet i en större politisk vänsterorienterad idévärld”, analyserade Nina Åkestam, författare till boken Feministfällan, i Svenska Dagbladet. I artikeln framfördes också analysen, placerad i slutet, att medias uthängningar under metoo var en bidragande faktor till männens nya ovilja att kalla sig feminister.

Även om ämnet väljs bort eftersom det är komplicerat och obekvämt har det, åtminstone kring årsdagen av metoo och i medier utanför Stockholm, förekommit en del problematiserande krönikor, debattartiklar och ledartexter.

Men hösten 2017 yppades sällan kritik, ingen djupare analys.

När Aftonbladet redan i januari 2018 undersökte vad som hände under metoo var det dittills 34 personer som hängts ut i kampanjen, varav ingen var dömd. Senare skulle en man dömas, Kulturprofilen kallad av DN, Jean-Claude Arnault i andra medier, gift med Svenska Akademiens ledamot Katarina Frostenson. Han dömdes av hovrätten till 2,5 års fängelse för våldtäkt den 3 december 2018. Arnault blev den enda medialt uthängde som dömdes av rättsväsendet, men förvisso är sexualbrott svåra att bevisa eftersom ord vanligen står mot ord. I det andra kändisfallet som ledde till åtal, rörande en badtunna vid en personalfest 2008, friades Martin Timell. Lasse Kronér blev även han anmäld av Elisabeth Massi Fritz och skandaliserad av Expressen men förundersökningen gällande “sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning”, en tidigare anställd på SVT som efter anställning blev Kronérs flickvän, lades ned.

Övriga rättsliga efterspel för svenska metoo blev en handfull åtal för förtal, bland annat mot en skådespelerska som påstod att filmregissören Ulf Malmros våldtagit henne, och enligt åklagare mot Instagramkändisen gällande förtalet av mig.

Däremot slog fällningarna av media i PON och GRN alla tidigare rekord. Ett vanligt år fälls 30-35 publiceringar i PON. 2018 var siffran 86. Detta faktum blev ett TT-telegram men det ansågs inte värt att nämna av krönikörer eller i mainstreammediernas årsredovisningar under jul och nyår 2018. Tydligen ansågs tredje statsmaktens kollaps sakna allmänintresse.

De flesta av de 34 hade i januari 2017 fått sparken och sina liv slagna i spillror. I verkligheten var den siffran avsevärt större redan då. Många sanna eller påstådda missförhållanden nådde aldrig media. Det blev högkonjunktur för konsultfirmor som specialiserade sig på arbetsmiljöproblem med inriktning på sexism och jämställdhet.

Inte heller var det bara kända män som hängdes ut och hamnade i onåd hos omgivning och arbetsgivare – tvärtom nådde revolten de flesta samhällsskikt (utom de allra översta, intressant nog). Ett sällan omskrivet fall, efter den inledande skandaliseringen i Dagens Nyheter, rörde en lärare på en medieskola som DN med anonyma källor anklagade för sexuella trakasserier. I efterhand säger ledningen för skolan

att det inte fanns några sexuella trakasserier. Av allt att döma handlade det om några kvinnliga elever som ansåg sig diskriminerade när det gällde betygsättningen. Läraren anser sig nu körd i branschen på grund av ryktesspridningen som inleddes hösten 2017 och är svårstoppad.

Någon enstaka krönika från någon enstaka högerskribent möjligen åsido – bara en enda tidningsredaktion vågade, likt Asterix tappra galler mot Romarriket i den berömda serietidningen, publicera intellektuellt motstånd under hösten 2017. Inte mot metoo utan mot häxprocessernas vidare konsekvenser.

Det var Aftonbladets vänsterorienterade kultursida under ledning av Åsa Linderborg, som därmed i vanlig ordning stod i skarp intellektuell kontrast till Aftonbladets mer dogmatiskt socialdemokratiska ledarsida på andra sidan soffgruppen på plan sju i Schibstedhuset.

Den 17 november publicerade Aftonbladet Kultur essän “Med uthängning som vapen”. Det är ingen slump att det krävdes en norsk intellektuell, Marte Michelet, för att skriva den. Få svenskar vågade eller fick.

Den norska författaren skrev om metoo-rörelsen stora förtjänster men gjorde även en rad analyser som visat sig profetiska. Hon gjorde en initierad sammanfattning av den svenska debatten och nämnde tongivande metoo-feminister och vänsterpopulister som propagerade för revolutionen och liberaler som struntade i rättssäkerhet.

Hon citerade Sofia Mirjamsdotter, journalist som sex år tidigare var med och startade #prataomdet, som legat sömnlös och tänkt på etiken kring namnpublicering, vilket då gällde mig.

“Mirjamsdotters konklusion löd så här: ’Framtiden kommer att döma, men sannolikt kommer vi att tacka dessa kvinnor som överskred en gräns när de berättade, när de hängde ut sina förövare. Tacka dem för att det var det som krävdes för att vi i fortsättningen skulle bli tagna på allvar när vi berättar’, citerade Marte Michelet och fortsatte:

Men det går tyvärr inte att betrakta outning som en unik engångshändelse, det historiska undantaget där det brast, och sen var man färdig med det. För från flera håll legitimeras nu outning som feministisk (och journalistisk) strategi för framtiden.

Sociala medier-redaktören på svenska Vice skriver på Twitter att hon tycker pressen hädanefter har en skyldighet att ’hänga ut män som enligt flera olika källor har förgripit sig på kvinnor.’ Så att ’äckliga jävla män fattar att deras karriär och deras familjers liv kommer krossas totalt.’

Hon får ett skred av likes och retweets, på något som vore helt otänkbart för någon svensk redaktör att framföra för bara några veckor sen. Det är ju inte så att budet om att pressen inte ska göra sig till en plattform för livskrossande lynchjustis är perifer i den journalistiska etiken – det är tvärtom själva kärnan.

I tidningen ETC skriver ledarskribenten Jenny Bengtsson att hon mest har lust att med ett baseballträ ’slå sönder varenda våldtäktsman’. Men hon ’riktar in sig i leden’ och  säger att lösningen i stället är att ’dra alla våldtäktsmän och förövare ut i ljuset’. De är överallt, skriver Bengtsson, men nu åker de ut. ’En del kommer att dömas. Andra inte. Men en sak är säker: Det som händer nu är att det har förklarats krig’.”

Marte Michelet konstaterar att axelryckarna som “tufft” vill krossa några ägg, kan få en helt annan omelett än de tänkt sig. Hon menar att den mest militanta falangen inom radikalfeminismen har, “som i Norge på 80-talet, alltid betraktat rättssäkerhet, personlig integritet och pressetik som liberalt trams.”

“Fundera på vilket underbart samhälle vi kommer få, om högerpopulisterna får plocka ner sina motståndare genom anklagelsesdrev startade på Flashback. Det är otroligt att just vänsterpressen inte ser risken här.”

“Det är också slående hur retoriken, och den skadeglada lusten att få serverat svin, hycklare och fiender att hänga ut och hata på, har så klara paralleller till högerextremisternas språk och angreppssätt. Vi är i krig. Rättvisa är omöjligt. Därför måste vi ta saken i egna händer, genom egna kanaler. Nu ska det rensas! (Och det bästa vore egentligen att spöa skiten ur folk, eller hur?)”.

Den mest väsentliga skillnaden i jämförelsen med högerradikal media är att centrum inte höll i Sverige när feministradikal media använde samma metoder. Mainstreammedia skulle aldrig låna sig till högerextremistiska lynchningar, tvärtom skulle de granskas brutalt och noga. Här inträffade motsatsen. En god sak upphöjdes till pressens ideologi. Ingen bör tro på medier som slänger sig med fina ord som konsekvensneutralitet i demokratins tjänst.

Idag i Sverige är det ingen självklar fråga om landets unika metoo-variant blev rätt eller fel. Även i den politiska sfären anses frågan för komplicerad, polariserad och brännande för att verkligen diskuteras. Få politiker vill hamna på fel sida av metoo men de kan heller inte stötta rätt sida utan att samtidigt dra den lagstiftande församlingens uppdrag i smutsen. I valrörelsen hösten 2018 nämndes därmed sällan metoo eller ens feminism. Debatterna fokuserade på brott och straff, trygghet och invandring och den parlamentariska problematiken i att liberalerna i det liberal-konservativa blocket måste välja mellan två för dem onda ting, Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna. Efter fyra månaders högljudd och infekterad demokratisk process blev det i januari 2019 en “GAL-regering” enligt den moderna politiska skalan, då Liberalerna och Centern valde att stötta Stefan Löfvens regeringsbildning med Miljöpartiet en andra period.

I en rundringning till “feminister från olika läger” som vänstertidskriften Dagens Arena gjorde den 7 september 2018 uttrycks stor besvikelse över att jämställdhet så gravt  hamnade i skymundan i valrörelsen. En anledning anses vara att övriga partier anpassat sig till SD:s retorik. Som en reporter frågar får den svar, men inget i artikeln tyder på feministisk självkritik eller ens självinsikt. Allt är alltid SD:s fel.

De offentliga hängningarna anses i vissa kretsar ännu som nyttiga, rent av nödvändiga, för att “få fart på metoo”, och i andra kretsar som det som avlivade metoo efter de inledande, berusade månaderna då förtrycket slutligen skulle besegras. Sanningen ligger sannolikt någonstans mittemellan.

Det finns också ett stort glapp mellan demografierna “vanligt folk” och “unga kvinnor i storstäder”. Samma glapp går mellan borgerliga väljare och vänsterväljare, liksom mellan högutbildade och lågutbildade. Man kan lugnt säga att det är både rörigt och tyst i Sverige.

Jag ser bägge baksidorna alltför tydligt. Medierna krossade mitt liv såsom jag kände det och planterade en stor backlash för jämställdheten. Den narcissistiska Youtubefeminismen i sina filterbubblor är övertygade om att “patriarkatet faller” och ser inte hur dörrarna stängs i vuxenvärlden.

Liksom i världens ekonomiska maktcentrum Wall Street skapas alltfler informella herrklubbar i Sverige för att eliminera kulturella och ekonomiska riskmoment. Där kan männen kan sitta ifred och prutta och rapa och behålla makten, utan farliga kvinnor.

Metoos taktik att skrämma männen lyckades till fullo. Men att rädda människor är farliga människor glömde bort. Alternativhögerns okrönte ledare Steve Bannon identifierade snabbt “anti-patriarkat-rörelsen” som ny huvudfiende.

Möjligen är motreaktionen en övergående fas i revolutionen och kanske kommer polariseringen minska – det är i den här skärningspunkten, eller stridszonen, mellan nykonservatism och progressivitet som västvärlden står och väger.

Särskilt vänstern har en enorm utmaning om flykten till högerpopulismen ska stävjas. Donald Trumps taktik bekämpas inte bäst av samma metoder på motsatt sida. Demokratin måste ständigt försvaras, oavsett hur hipp fienden anses vara.

Fredrik Virtanen

Analyser och ställningstaganden är skribentens.


Fredrik Virtanen var Aftonbladets New York–korrespondent (2002-2005) och i flera års tid på 90-talet ledare för fredagsbilagan Puls.
Han medverkade på tidningens ledarsida varje lördag från september 2011 till oktober 2017 vid sidan om sitt huvuduppdrag som popkulturell krönikör och kritiker. Han var även tv-programledare för Aftonbladet Morgon! och TV-domarna.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.