Kvinnomakt i maffian

Pino Rizzo hörde till en maffiafamilj som styrdes av Rosolino Rizzo, som avtjänar en livstidsdom för mord på två företagare som vägrat betala beskyddaravgift. Företagarnas lik hade lösts upp i syra.

 Carmela Iuculano växte upp i Cerda i en familj som inte var direkt inblandad i maffian. Hennes far höll strängt på traditionella värderingar. Han styrde sin familj med järnhand och hade med två tomma händer byggt upp ett företag. Han vakade över familjens heder och kvinnornas dygd så noggrant att Carmela inte fick gå ut med sina jämnåriga, särskilt inte med pojkar, inte ens när det var fest i byn. Hon hade ingenting att säga till om, alla familjebeslut fattades av fadern. Så för att ta sig ut ur familjens kvävande grepp började hon umgås med Pino Rizzo. I honom såg hon den styrka, de pengar och den makt som skulle räcka för att utmana fadern. Hon var 15 år gammal.
Pino Rizzo hörde till en maffiafamilj som styrdes av Rosolino Rizzo, som avtjänar en livstidsdom för mord på två företagare som vägrat betala beskyddaravgift. Företagarnas lik hade lösts upp i syra.

Nu tillhörde hon Pino Rizzo

Carmela flydde hemmet. Hon sade att hon skulle besöka sin mormor men försvann. Fadern började söka efter henne och stoppades en dag på gatan av en släkting till Pino. Denne var beväpnad och sade till Carmelas far att han skulle sluta söka efter henne eftersom hon nu tillhörde Pino Rizzo.
De gifte sig, men livet blev inte mycket lättare under Pino Rizzos välde. Han bedrog henne och misshandlade henne. När hon var 18 födde hon sitt första barn, som skulle följas av ytterligare två. Carmela led svårt. Hon utvecklade anorexia, tog sömnmedel för att kunna sova, drack för mycket och försökte en gång ta livet av sig.
Vid ett tillfälle tog hon barnen och flydde tillbaka till sitt föräldrahem, men tvingades efter ett par dagar och genom ett ingripande från maffian tillbaka till maken. Att separera var inte att tänka på eftersom skilsmässa inte var förenligt med de normer som styrde familjen. Efterhand gjorde hon sig istället duktig i miljön och underkastade sig dess regler. Hon vann makens förtroende och blev mer och mer insatt, och även delaktig, i maffiafamiljens aktiviteter. Hon gladde sig åt pengarna som strömmade in och kunde känna stolthet över deras liv.

Maffiasammanslutning

Pino Rizzo arbetade hårt på att avancera inom Cosa Nostra, men år 2002 arresterades han och åtalades för maffiasammanslutning och utpressning. Med maken i fängelse växte Carmelas ansvar för familjens affärer. År 2004 blev hon själv arresterad, men frigavs efter en vecka och kunde återvända hem. Där möttes hon av en kampanj från de egna barnen, om att hon skulle samarbeta med rättsväsendet. Hon böjde sig för barnens krav. Genom hennes insatser kunde det klarläggas hur bossarna fortsatte att styra maffiaverksamheterna inifrån fängelset. År 2006 upplöstes kommunstyrelsen i Cerda på grund av maffiainfiltration. Carmela lever nu ensam med sina tre barn, utan något stöd från sin ursprungliga familj.

Uppfostrad som en man

Angela Russo representerar en helt annan sorts kvinnoöde på Sicilien. Hennes smeknamn var ”mormor heroin” och polisen trodde till att börja med att hon var en drogkurir, men man insåg snart att hon hade mycket mer makt än så. Russo nekade till de brott hon åtalades för, men invände själv mot att hon skulle ha en underordnad position. ”I hela mitt liv är det jag som har bestämt över andra” sade hon. Hennes far var mafioso och handlade i boskap. Hans olycka, uppgav hon när hon var närmare 80 år gammal, var att han inte fått några pojkar som överlevt barndomen. Hon sade att hennes far hade uppfostrat henne som en man. Han tog med henne på jakt och hon tyckte om att skjuta och hon var aldrig rädd för någonting. Själv fick hon sju barn:
”Jag hade alla dessa barn men jag arbetade alltid i slakteriet därför att jag styrde och dominerade allt … jag var stark … jag hade aldrig några problem med barnen. Jag födde dem enkelt, hemma, snabbt… Jag hade aldrig behov av någon läkare … Bröstmjölk hade jag till och med för mycket av, förutom mina egna sju barn ammade jag tre barn åt min svägerska, som var lite torrlagd stackarn …”

Stal på ett otillåtet sätt

Russos sätt att idealisera maffian på den gamla goda tiden påminner om andra (manliga) maffiabossars:
”Men var finns då denna maffia, vem är det som pratar om maffia, vad vet de om maffian? Men jag kan prata om den för den fanns förr i tiden när det fanns lag i Palermo. Och den lagen lät inte mörda oskyldiga mammas gossar. Maffian mördade inte någon om man inte var helt säker på hur saker och ting låg till, helt säker på att det var så här man måste göra, helt säker på den rättvisa lagen. Naturligtvis var den som felade tvungen att betala, men först fanns regeln om varningen: ´Akta dig för att bryta mot lagen´, men om denne fortsatte att göra fel och inte skärpte sig så måste han ju försvinna och man såg till att han försvann. Om det hände att någon begick ett fel, säg att någon stal på ett otillåtet sätt, då lade sig maffian i och ordnade saken så att alla blev nöjda. På den tiden fanns den lagen och den maffian i Palermo. Det fanns riktiga män. Min far, Don Peppino, var en riktig man och inför honom darrade alla av respekt, från Torrelunga över Brancaccio och till Bagheria.”

Domarna äcklar mig

Hennes förakt för polisen och domstolarna är också av klassiskt slag:
”Fördömda snutar, fördömda domare. Idag finns det inte längre någon lag, de uppfinner lagen efter eget gottfinnande. Dessa snutar som lägger sig i andras affärer, om det inte funnes spioner skulle de inte ha någonting att göra. De agerar på angiveri och skvaller som de genast omvandlar till evangelium utan att fråga sig vem som säger det, vad som sägs och varför det sägs. Och domarna själva, domarna äcklar mig. Jag skriker det i ansiktet på alla: de kommer att få ett smutsigt slut.”

Sonen som tjallade

Angelo Russos son Salvino vittnade och hon for ut i ett arkaiskt raseri mot den ”fege” sonen som blivit ”spion”. Inför domstolen kallade hon honom ”sinnessjuk” och vid ett tillfälle sade hon att hon själv hade förlåtit honom men att hon inte trodde att Gud någonsin skulle förlåta honom.
Kvinnors roll kan alltså se olika ut i Cosa Nostras närhet. Det hindrar inte att maffian präglas av starka patriarkala mönster, inte heller att dessa mönster håller på att förändras. Den patriarkala strukturen tar sig i första hand uttryck i att kvinnor inte tillåts vara medlemmar i Cosa Nostra. I teorin ska maffian vara en affär uteslutande för män. Men i praktiken spelar kvinnor ofta en viktig roll i den verklighet som håller maffian vid liv, både passivt och aktivt.

/wp-content/uploads/content/reportage/kvinnor-i-maffian/P1000235.JPG

Dygd och dynamiska äktenskap

Till kvinnans traditionellt passiva funktioner hörde att genom sin dygd garantera männens och hela familjens heder. För- och utomäktenskapligt sex fläckade hedern och hedern kunde bara rentvås med vendetta riktad mot ”förövaren” eller dennes familj. Kvinnans dygd är på många sätt likställd med maffiafamiljens materiella egendom. En egendomskränkning innebär en hedersförlust likaväl som framgångsrika attacker på familjens kvinnors kön. I båda fallen visar det på svaghet: männen har inte kunnat beskydda det som är basen för deras heder.
Hederskulturen är mer omfattande än maffiakulturen. Den präglar många människor runt Medelhavet som inte har det minsta med maffian att göra. Därför är hederskulturen ibland en täckmantel för maffiaaktioner, som egentligen har mer krassa ekonomiska motiv. Ett mord som i själva verket begicks för att eliminera en konkurrent på marknaden ”legitimerar” man i lokalsamhällets ögon genom att påstå att det hade med den egna hedern att göra.

Kvinnans dygd måste beskyddas

Hederskulturen är för det mesta intensivare inom maffian än i de omgivande samhällena. Bland annat beror det på att människor som inte har med maffian att göra (mer eller mindre effektivt visserligen) åtnjuter statens beskydd. Statens institutioner skyddar medborgarna mot egendomskränkningar och våldtäkter, varför hedersbegreppet förlorar en del av sin laddning. Men i maffiafamiljer avvisas all statlig inblandning i sådant som har med beskydd att göra. Egendom och kvinnans dygd, det vill säga familjens heder, måste beskyddas helt på egen hand.
En annan av kvinnans passiva funktioner är att bli handelsvara i så kallade dynastiska äktenskap. Det innebär att beslutet om att två personer ska gifta sig med varandra inte fattas av dem själva utan av deras respektive familjer. Motiven bakom sådana äktenskap är politiska eller ekonomiska. Man gifter samman två familjer för att stärka banden mellan dem. Därigenom minskas risken för militära konflikter mellan familjerna till förmån för allians och samarbete.
På Sicilien kallas ett sådant äktenskap ”matrimonio portato”. Dynastiska äktenskap var tidigare i historien mycket vanliga i Europa, och de var regel när det gällde kungahusens äktenskapspolitik. På Sicilien har förbluffande många allianser mellan maffiafamiljer smitts genom äktenskap.

Barnuppfostran och vendetta

Till de aktiva funktionerna hör i första hand barnuppfostran. Kvinnorna i maffiafamiljer har ett massivt inflytande på barnens världsbild. Det som kallas den ”sekundära socialisationen” – dagis, skola etc – ringaktas och hålls på armslängds avstånd. Familjen är ensam värdeskapare och de värderingar som förknippas med staten utmålas som dåliga eller löjeväckande. Kvinnorna uppfostrar barnen så att de blir lojala med tre sammanlänkade kärnvärden: omertà, heder och vendetta.
Mödrarna håller hårt på kravet att inte samarbeta med rättsväsendet. Presidenten för domstolen för minderåriga i Caltanissetta, Caterina Chinnici, berättade i en intervju år 2003 att mödrarna ofta förbjuder sina söner att samarbeta. Det händer att domstolen efter ett mödosamt dialogarbete lyckats få kontakt med någon pojke som börjar öppna sig för samarbete. Ofta behöver hans mamma då bara ha ett enda samtal med pojken för att han ska sluta sig som en mussla.

”Ni har inte längre någon far”

Bröderna Emanuele och Pasquale Di Filippo arresterades 1994. De beslöt att vittna, vilket ledde till att den mäktige bossen Leoluca Bagarella kunde arresteras. När det blev känt att bröderna Di Filippo samarbetade kallade deras fruar till presskonferens och en av dem sa:
”Hellre döda, det hade varit bättre om de hade dödat oss. När jag hörde polisen knacka på dörren tänkte jag: ´Nu kommer de att säga att min man har blivit dödad.´ Men det var värre än så. Om han vore död så hade jag haft mer heder … Till mina barn har jag sagt: ´Ni har inte längre någon far. Förneka honom, glöm honom.´”

 

/wp-content/uploads/content/reportage/kvinnor-i-maffian/bakskytt.jpeg

 

Skulle betrakta honom som död

Antimaffiaåklagaren Salvatore Boemi berättar om en 25-årig hustru till Antonio Libri, en livstidsdömd ´ndranghetista i Reggio Calabria. Libri hade bestämt sig för att vittna, men ändrade sig efter att ha träffat sin familj:
”Jag stod inför ett oöverstigligt hinder när jag träffade hustrun. Hon sa: ´Min man bör inte samarbeta därför att vi måste fortsätta att leva som hedervärda personer i Reggio Calabria.´ Jag försökte förklara för henne att man inte kunde leva som en hedervärd person i Reggio Calabria om det fanns en mördare i ens familj. Men den här kvinnan gick så långt att hon sade att om hennes man framhärdade i sitt beslut att samarbeta med rättsväsendet så skulle han aldrig mer få se sin ende son. Hon sa att de i praktiken skulle betrakta honom som död.”

Stig upp, de har dödat din far!

Salvatore Boemi understryker också kvinnans roll när hämnd ska utkrävas:
”Kvinnan är ett aktivt subjekt som med stor kraft kräver vendetta och man lyssnar på henne, ty hon är respekterad trots att hon inte är en del av organisationen.”
Kravet ligger tungt på att sönerna ska hämnas sina fäder. Serrafina Battaglia väckte varje dag sin son med orden: ”Stig upp, de har dödat din far! Stig upp och gå och döda dem.” Kvinnornas påtryckningar kan bestå i hån och smädelser: den som inte hämnas sin far är ingen riktig man, en vekling utan virilitet.
Den kalabresiska tjallaren Antonio Zagari skriver i sin självbiografi om hur tidigt hämnden kan planteras i barn. En släkting till Zagari hade mördats i ett bakhåll och han berättar hur släkten bearbetade den mördades treårige son. Dagligen sade de till honom: ”Väx och bli stor fort så du kan döda den som dödade din pappa …” Barnet nickade och höll genast fram handen som om den omslöt en pistol.

Kvinnornas ökade makt

Även om kvinnofrigörelsen går långsamt i södra Italien så förändras attityderna också här. Kvinnor nöjer sig inte på samma sätt som förr med att vara hänvisade till barnuppfostran och hemarbete. Det får effekter också inom maffian.
Det är tydligt att kvinnor i allt större utsträckning har hand om organisationernas finansiella operationer. Stora penningsummor med olagligt ursprung måste tvättas för att bli del av den lagliga ekonomin. Med ökande utbildning har allt fler kvinnor fått ansvar för maffiafamiljernas investeringar, vilket medför makt och inflytande.
Ökad kvinnomakt inom maffian har också en orsak i den hårdare lagstiftningen. Det skarpa isoleringsstraffet, paragraf 41 bis, infördes i början av 1990-talet. De fängslade maffiabossarna fick endast ta emot besök av de allra närmaste anhöriga. Fruarna fick därmed en nyckelposition när det gällde bossarnas möjligheter att kommunicera med resten av organisationen. Order kom nu ur fruarnas munnar. Och då även fruarnas besök i fängelset var begränsade, blev kvinnorna tvungna att fatta alltmer självständiga beslut.

Vi skär sönder dem

Maria Filippa Messina fick på detta sätt makten över en maffiafamilj i Catania när hennes man arresterades 1993. Hon blev förbindelselänken mellan bossen och organisationen, och när han blev föremål för paragraf 41 bis växte hennes ansvar. Snart ledde hon organisationens kriminella operationer: utpressning, ockerverksamhet, vapenhandel. Telefonavlyssningar visar hur hon utdelade dödsdomar:
”Vi krossar de där fyra skithögarna, vi skär sönder dem, vi krossar dem.”
Maria Filippa Messina blev 1996 den första kvinnan på Sicilien som dömdes till isoleringsstraffet 41 bis.

 

/wp-content/uploads/content/reportage/kvinnor-i-maffian/DSC01266_2.JPG

 

Gav order om mord

Den första kvinna som dömdes för maffiasammanslutning på Sicilien var Giuseppa ”Giusy” Vitale. Hon växte upp i en maffiafamilj i Partinico på västra Sicilien och började redan vid sex års ålder besöka sin bror Leonardo i fängelset.  Leonardo hade nära band till Leoluca Bagarella och andra mäktiga bossar i Corleoneklanen. Giusy fick tidigt mer traditionella kvinnosysslor inom organisationen, som att gå med bud. Efterhand fick hon allt mer inflytande när hennes bröder satt i fängelse eller var efterlysta och höll sig gömda. Vid 19 års ålder börjar hon sitta med på mötena. När hennes bror Vito arresterades 1998 blev hon i praktiken Cosa Nostras boss i Partinico. Två månader senare arresterades hon och dömdes till fyra och ett halv års fängelse för maffiasammanslutning.
Mot slutet av 2002 blev hon fri men arresterades igen i mars 2003, den här gången för att ha gett order om ett mord. År 2005 beslöt hon sig för att vittna. Hon vittnade både om sin tid som familjens boss och om en serie mord som hon hjälpte en av sina bröder att organisera inifrån fängelset. Hennes mor förnekade henne och sa att hon ville hänga ett svart band på dörren till tecken på att någon hade dött. Giusy Vitales bror kallade henne sin ”ex-blodsfrände”. Han sa också: ”Jag och hela min familj förnekar henne, både som levande och död, det senare något som vi hoppas blir verklighet så snart som möjligt.”

Kvinnor ses som offer

Maffian är patriarkal, men även resten av samhället är patriarkalt. Fördomarna mot kvinnor har faktiskt länge skyddat dem mot lagen. I domstolarna har man friat otaliga kvinnor trots att de bevis man haft skulle ha lett till solklara domar – om det hade varit män som stått åtalade. I domstolarna har man nämligen resonerat med utgångspunkt i Cosa Nostras patriarkala självpresentation. Eftersom kvinnor inte tillåts bli medlemmar, har man resonerat, så stämmer det nog inte att de åtalade kvinnorna har gjort det som det ser ut som om de har gjort. Domstolarna tenderade att betrakta kvinnor som värnlösa bimbos – ofta offer för att vara förälskade i en mafioso. Därmed kom kvinnor att åtnjuta en sorts rättslig immunitet, och detta var maffian inte sen att utnyttja.

Hade gömt vapen i sina kläder

Åklagaren Teresa Principato vid Direzione Nazionale Antimafia har lyft fram flera domar där kvinnor särbehandlats av rätten. I ett av fallen hon tar upp hade ett par kvinnor gömt vapen i sina kläder. Men i den frikännande domen framhålls att kvinnor enligt Cosa Nostras regelverk inte ska ha med vapen att göra. Principato visar att dessa fördomar mot kvinnor – hon kallar det domstolarnas ”chevalereska” attityd – var förhärskande ända fram till tröskeln av 2000-talet. Den 25 september 1999 slog emellertid Kassationsdomstolen fast att kvinnor inte ska bedömas utifrån sociologiska teorier om ett samhälles sedvänjor. De ska istället, precis som män, bedömas utifrån juridiskt relevanta fakta. Domen rörde tre kvinnor inom ´ndranghetan i Kalabrien. I både första och andra instans hade de frikänts med hänvisning till deras kön. Åtalet gällde maffiasammanslutning och utpressning. Domen ändrades därefter i andra instans. Bland motiven fanns att tanken att maffians kvinnor bara var passiva hustrur nu ansågs vara otidsenlig
Idén att kvinnor ska gå fria från straff på grund av att de hörde till det svaga och inte riktigt tillräkneliga könet, har antika rötter i principen om infirmitas sexus i den romerska rätten.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.