Blåsta av snuten

Dömda och glömda II

Vi fortsätter i den här delen vår granskning av fallet Aydin Koc. Han och flera av hans kamrater dömdes till långa fängelsestraff i ett narkotikamål där bevisningen byggde på vittnesmål från den olaglige infiltratören, Max Åström.

Domarna byggde nästan uteslutande på infiltratören Max Åströms vittnesmål. Hovrätten ansåg Åström mycket trovärdig när han vittnade mot kamraterna, men samma domstol fäste ingen tilltro till Åström när han berättade om att han på polisens uppdrag satt fast gruppen med olagliga metoder som brottsprovokation och infiltration. I en svensk domstol kan en och samma person alltså vara både trovärdig och icke trovärdig, det handlar bara om vem man vittnar mot.

Aydin och Max

I förra delen berättade vi om hur Aydin Koc kom i kontakt med den mycket omskrivne infiltrerande privatpersonen Max Åström. I korthet hände följande. Aydin muckade i mitten av 2003 från ett fängelsestraff och träffade Max Åström i sin hemstad Eskilstuna. Aydin som varit kriminell större delen av sitt liv hade nu bestämt sig för att försöka sig på ett hederligt liv, mycket tack vare att han var nybliven pappa. Dock hade Aydin en svag punkt, han hade lidigt av svåra ryggsmärtor under lång tid. Detta utnyttjade Max Åström som försåg Aydin med anabola steroider, vilket var det enda som hjälpte mot smärtorna. På så sätt kom Aydin att bli bekant med den kriminelle privatpersonen och polisinfiltratören Max Åström. Den bekantskapen kom att kosta Aydin många förlorade år av sitt liv.

Oreglerad verksamhet

Det har skrivits spaltmeter om infiltratörshärvan inom svensk polis, JO har yttrat sig och justitiedepartementet har presenterat delbetänkanden i polismetodutredningar som ska bringa någon slags ordning i röran. Frågorna är många men svaren färre. Inte någon verkar tycka att infiltrerande privatpersoner är en bra och rättssäker metod, i alla är det inte något de säger utåt. Då borde väl problemet vara löst? Tyvärr verkar det inte vara det. Para§rafs redaktion tar varje vecka emot samtal och mejl som vittnar om att olagliga metoder som infiltrerande privatpersoner, brottsprovokationer, bevisplantering och kronvittnen fortfarande är ett problem och inte bara förekommer inom polisen utan även andra rättsvårdande myndigheter som till exempel tullen.

Vännerna

Narkotikahärvan som vi redovisar i den här artikelserien är stor och omfattar ett stort antal poliser, åklagare, infiltratörer och åtalade. Vi har därför medvetet valt att bara hålla oss till dem som det aldrig skrivits böcker om, de som blev lurade av svensk polis och svikna av domstolsväsendet. Aydin och Simon är barndomskamrater och två av många som fått betala priset för att rättsstaten Sverige hellre låter felaktigt dömda sitta fängslade än att göra om och göra rätt. De båda dömdes efter att ha pekats ut i en narkotikahärva av infiltratören Max Åström. Aydin fick 12 års fängelse i Svea hovrätt, Simon fick 5 år och han släpptes under 2007 efter att ha avtjänat 3 ½ år. Simon är inte hans riktiga namn, men livet har varit snällt mot honom sen han kom ut från fängelset och han har idag flickvän och fast anställning på ett jobb han trivs med. Tack vare det vill han inte gå ut med sitt riktiga namn.
– Du förstår nog sånt här, Peter. Men jag är inte lika säker på att svärfar gör det, säger Simon nästan leende.
Simon tar emot mig hemma hos sin kompis i Eskilstuna. Med på mötet är också Aydins bror, Adnan.
– Hur många års fängelse har Max Åström delat ut, hundra, frågar Simon mig.
Jag berättar att jag skrev i förra numret att det var minst femtio.
– Femtio? Undrar Simon.
Sen börjar han räkna, det går fort tills vi är väldigt nära hundra. Vi har alltså i Sverige en kriminell, infiltrerande, narkotikamissbrukande privatperson vars vittnesmål räcker för att döma ut hundra människoår i fängelse.
– Det var inte min bror polisen var ute efter egentligen, det var mig. De var på mig så mycket att jag inställde mig på anstalt för att avtjäna ett straff, flera månader innan jag egentligen skulle, bara för att få lugn och ro, berättar Adnan.

Business as usual

Max Åström hade under slutet av 2003 kommit över ett telefonnummer till en kokainleverantör i Holland från Tomas Sjöberg, en gammal vän som satt på Hällbyanstalten. Sjöberg var då lyckligt ovetande om att det var Åström som satt dit honom genom brottsprovokation och bevisplantering. Aydin Koc var en välkänd person i kriminella kretsar, så nu ställde Åström in siktet på honom och hans kamrater. Åströms affärsidé var enkel. Gör narkotikaaffärer på eget initiativ och se till att bevisen pekar åt ett annat håll. Blir det ett lyckat tillslag blir det en stor gratifikation från polisen.
Aydin ville göra lagliga affärer i byggbranschen och ville ha råd av Max Åström eftersom denne jobbat som snickare och hade kontakter inom den branschen.
– Max tjatade hela tiden om narkotikaaffärer trots att jag hela tiden sa att jag inte var intresserad av skiten. Han trodde att han kunde tjäna en massa pengar på det där. Så en gång tog jag fram papper och penna och räknade ut att hans plan inte ens var lönsam, allt för att få slut på hans tjat, berättar Aydin irriterat.
Det här var dock inget som stoppade Åström, han kontaktade själv leverantören i Holland och beställde kokain. Åström gjorde allt, hade telefonkontakt med leverantören, mötte upp kuriren, skötte betalningen och reste till Holland för att förhandla om fler leveranser. Under den här tiden rapporterade Åström till Olle Liljegren som var hans hanterare vid länskriminalen i Stockholm. Det hela gick så långt att Åström enligt egen utsago fick en uppsträckning av Liljegren som gick ut på att Åström själv inte kunde vara både mottagare och köpare av kokainet.

Allt uppdagas

I början av 2004 grips Max Åström och Aydin Koc av polisen. Eskilstunapolisen med Gunnar Appelgren i spetsen har under en tid bedrivit omfattande telefonavlyssningar av Max Åström och stora delar av Aydins bekantskapskrets. Avlyssningarna hade avslöjat var, det av Åström beställda kokainet skulle anlända. Informationen gjorde att polisen kunde slå till och gripa kuriren på tåget mellan Malmö och Stockholm, beslaget blev 788 gram kokain. Det här var inte det enda som avslöjades på telefonavlyssningen, Eskilstunapoliserna Gunnar Appelgren och Mikael Backman kunde tillsammans med åklagaren Magnus Elving höra något de knappt trodde var sant. Max Åström diskuterade narkotikaaffärer med kommissarie Olle Liljegren som styrde hans agerande. För Elving var det glasklart, det här var en brottsprovokation.

Tingsrätten

Åklagare Magnus Elving åtalar i oktober 2004 Aydin och Simon för grovt narkotikabrott i Eskilstuna tingsrätt. Över en handfull andra åtalas också, däribland Åström och Liljegren, men för andra brott. Elving yrkar på hårda straff för Aydin och Simon men hänsyn ska tas till att de båda provocerats till brott. Straffreduktion bör därför vara tillämplig, vilket gör att straffet enligt Elving bör stanna på 7 års fängelse för Aydin och 3 års fängelse för Simon. Bevisningen som läggs dem till last är i första hand Max Åströms vittnesmål, telefonavlyssning och positioneringslistor.
När jag går igenom det här med Aydin och Simon blir de rejält upprörda.
– Hitta ett enda samtal där jag talar om kokain eller i koder i telefonavlyssningen, säger Aydin upprört.
Vi går tillsammans igenom vad de upplever som de största bristerna i bevisningen.
– Max Åström hade ju inte koll på vad han skulle säga i de första förhören, han fick ju hjälp av polisen att rätta till sin historia. De gick ju tillsammans igenom positioneringslistorna med honom för att han skulle veta vad han skulle säga, menar Simon.
Allt var fel med Max Åströms vittnesmål, han sa ju bland annat att jag mött upp honom, Aydin och några andra på en plats för att göra kokainaffärer. Men jag var hos tandläkaren då, vilket jag hade bevis på, fortätter Simon.
Tingsrätten går på Elvings linje och dömer Aydin och Simon till 7 respektive 3 års fängelse. I samma rättegång döms Max Åström till 3 års fängelse och för Liljegren fastställs straffet till 4 års fängelse. Både Aydin och Simon byter advokat och överklagar domen.

/wp-content/uploads/content/under-ytan/blast-av-snuten/326841.jpg

Förundersökningen

När jag går igenom förundersökningen är det första som slår mig att det är Max Åström, här på bilden till höger, som är spindeln i nätet. Det är Åström som har alla kontakter med leverantören i Holland, han försöker få med sig Aydin på en resa dit för att träffa leverantören, men Aydin följer inte med. I telefonavlyssningen kan jag inte se att någon annan än Åström överhuvudtaget har kontaktat honom.  På ingen av de otaliga sidorna i telefonavlyssningen där Aydins samtal redovisas hittar jag honom uttrycka sig om kokain eller i koder som pekar i den riktningen. Max Åström är nästan alltid den uppringande till samtliga misstänkta i målet och de flesta som svarar när han ringer låter mest besvärade eller ointresserade. Vad som hände med de första 544 gram kokain som Åström tog emot är fortfarande oklart. Vad som däremot hände med de 788 gram kokain som kom i andra vändan är klarlagt. Den leveransen beslagtog polisen efter att ha hört var kuriren skulle åka på telefonavlyssningen och grep honom. Personen som stod på Stockholms centralstation för att ta emot honom var Max Åström. I ett av de första förhören efter gripandet tillstår Åström  att det är han som är huvudman. Simon är helt försvunnen ur telefonavlyssningen.
– Det där är ett mysterium, men de kunde väl inte använda min telefonavlyssning. Den hade förmodligen visat att jag omöjligt kunde ha varit med på det jag åtalades för.
Aydin säger redan i första förhöret är att han aldrig skulle göra knarkaffärer och särskilt inte med en polisinfiltratör.
– Jag har som jag har sagt hela tiden vetat att Max Åström var en infiltratör, det visste vi alla, säger Aydin med ett lite sorgset leende.
Max Åströms berättelse ändras hela tiden under utredningens gång, men slutsatsen av förundersökningen kan inte bli annat än att det är han som är huvudman.

Chocken

Inför förhandlingarna i Svea hovrätt har Aydin och Simon skaffat namnkunnigare advokater. Kerstin Koorti företrädde Aydin och Gunnar Falk, Simon. Förhoppningarna var stora hos kamraterna, men de skulle snart komma att grusas.
– Jag märkte snabbt att ingen var intresserad av vår version. I hovrätten blev det politik av det hela, vi offrades som bönder på ett schackspel för att skydda polisen, minns Simon
Kerstin Koorti tilläts inte ställa frågor till Max Åström, vilket hon begärde skriftligt av domaren.
– Hovrätten var jättemärklig. Precis när vi ska gå ut från förhandlingen frågar domaren åklagaren, Magnus Elving vad han yrkar på för straff för oss åtalade. Elving såg helt oförstående ut, han pekade på oss och verkade leta efter straffsatserna i huvudet, berättar Aydin.
– Domen kom som en chock. Hovrätten gick inte på åklagarens linje om att Aydin och Simon utsatts för en brottsprovokation utan höjde straffen rejält. Aydins straff höjs från 7 till 12 års fängelse, Simons från 3 till 5 år. Max Åström drog tillbaka sin överklagan så hans straff stannade på 3 års fängelse. Liljegren friades helt.

Advokaterna

När jag så här lång tid efteråt går igenom domarna och förundersökningen är det svårt att förstå hur domstolarna resonerat. Om Svea hovrätt inte ansåg att Aydin och Simon utsatts för en brottsprovokation, så borde ju Max Åström rimligtvis dömts till ett minst lika långt fängelsestraff som Aydin Koc. Detta eftersom han var den bevisat drivande kraften bakom kokainaffärerna. Om Svea hovrätt tycker att Max Åström är ett trovärdigt vittne, borde ju hans vittnesmål räckt för att fälla kommissarie Olle Liljegren, det gjorde det nu inte. Jag kontaktar Aydins advokat, Kerstin Koorti och Simons advokat, Gunnar Falk för att försöka bringa klarhet i det hela. De är lika oförstående som jag och mycket upprörda över domarna mot deras klienter.
– Jag tror att polisen egentligen var ute efter Aydins bror Adnan, när det inte gick, fick det bli Aydin, säger Kerstin Koorti.
– Vi satt som fågelholkar och förstod ingenting när hovrättsdomen kom. Det blev det stora samtalsämnet, hur hovrätten kunde bedöma Max Åström som trovärdig och icke trovärdig under en och samma förhandling. Jag har jobbat i över trettio år som advokat och det är inte ofta man mäktar med att känna förvåning nuförtiden, men i det här fallet gjorde jag det, förklarar Gunnar Falk.

/wp-content/uploads/content/under-ytan/blast-av-snuten/DSCN1288.JPG

Åklagaren

När jag kontaktar åklagare Magnus Elving och berättar att jag skriver om fallet med Aydin Koc möts jag något förvånande, av en nästan medkännande röst.
– Aydin ja, hur är det med honom, frågar Elving.
Jag berättar att Aydin är inne på upploppet av sitt straff och att han släpps i slutet av november. Magnus Elving håller inte med mig om att bevisningen mot Aydin, Simon och de övriga var tunn. Men han tycker nu, precis som då att det handlade om klara brottsprovokationer.
– Om inte Olle Liljegren hade utfört sina brottsprovokationer som jag påstod i åtalet att det är, så kanske de här brotten aldrig kommit till stånd, säger Elving.
Tingsrätten ansåg att Aydin och Simon hade utsatts för en brottsprovokation men hovrätten underkände senare det resonemanget och menade att det inte förekommit några provokationer.
– Det tycker jag är lite förvånande. Hovrätten kom till den slutsatsen även fast vi åklagare påstått det i åtalet. Vid en tveksamhet borde ju hovrätten ändå utgått ifrån att det förekommit en brottsprovokation, menar Elving.
– Min och tingsrättens uppfattning stämmer överens men jag är lite förvånad över den bevisvärdering som hovrätten gjorde, bland annat därför att man trodde på Max Åström när det gällde Aydin Koc men inte när det gällde Olle Liljegren, fortsätter Magnus Elving.
När det gäller händelsen i hovrätten som Aydin berättat om för mig, där Magnus Elving verkade tänka ut vilka straff han yrkade på, förklarar Elving så här.
– Domaren frågade mig vad jag yrkade på för straff om hovrätten kom fram till att det inte rörde sig om en brottsprovokation. För oss åklagare var det en hypotetisk fråga, så jag var ju tvungen att yrka på maxstraff i det läget.

Para§raf kommer att fortsätta granska användandet av infiltratörer men även andra olagliga polismetoder som brottsprovokationer och bevisplantering.

 

Länk till den första artikeln i serien Dömda och glömda:

http://www.magasinetparagraf.se/under-ytan/domda-och-glomda

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.