Omöjligt att få resning?

Hur kan det vara möjligt att en skuldfråga bedöms vara bevisad bortom rimligt tvivel, när två av fem justitieråd i Högsta domstolen röstar för att den dömde ska få en ny prövning av sitt fall, men ändå nekas? Är det för svårt att få juridisk upprättelse i Sverige? Para§raf:s Maria-Kaisa Jurva söker svaren hos några av juridikens tungviktare.


Av Maria-Kaisa Jurva

Resning är det enda sättet att få upprättelse efter att en dom börjat gälla, om man anser att domen är fel. Resning är ett undantag i rättssystemet, därför ska det tillämpas med försiktighet. Men klarar rättssystemet att korrigera felaktiga domar?

Försvarsadvokat Peter Althin har under sin långa karriär bara fått igenom en resningsansökan hittills. Det var i Joy Rahman –fallet.
– Jag har ingenting emot att det ska vara besvärligt att få resningsansökan beviljad men det ska inte vara omöjligt som det är i stort sett nu.
De ansökningar han skrivit som inte passerat nålsögat är betydligt flera. Domare Johan Munck, idag pensionerad från Högsta domstolen, har under sina många år som justitieråd i landets högsta rättsinstans varit med och beslutat i ett antal resningsärenden.
– Det är väl så att många tror att det finns en hel del oskyldigt dömda som gång på gång har försökt få upprättelse genom att söka resning men som har misslyckats.
De allra flesta resningsansökningar avslås. Det är det normala. Resning beviljas bara i undantagsfall. Bedömningarna är mycket stränga.
– Problemen sammanhänger med att som det har utvecklat sig i praxis så är det en väldigt stor tröskel som man ska ta sig över. Även om alla är fullkomligt överens om att den som sökt resning är oskyldig, att det är absolut ställt bortom allt tvivel att han är skyldig, då måste man ändå söka resning. Man kommer inte ut innan det har blivit resning om man inte får nåd.
Resning brukar kallas för ”den sista rättssäkerhetsgarantin” – men i och med att ”att få resning” är undantaget och ”att inte få resning” är det som är det normala, blir det lite bakvänt och komiskt.

Lagakraftvunna domar ska inte ändras

När en dom inte längre kan överklagas till en högre domstolsinstans vinner den laga kraft. Då verkställs domen. Lagakraftvunna domar ska normalt inte ändras utan de ska stå fast. Det kallas för orubblighetsprincipen vilket är centralt utifrån ett rättstrygghetsperspektiv. Parterna ska kunna lita på att avgörandet är slutgiltigt.
Den som ställts inför rätta behöver inte riskera en ny process för samma brott, vare sig domen inneburit ett frikännande eller varit fällande. Orubblighetsprincipen garanterar stabilitet efter en avslutad rättsprocess. Om man efter att en dom börjat gälla vill angripa den på grund av att den framstår som felaktig, måste man söka resning.

Resning till förmån för den åtalade

För att kunna söka resning måste man ha ett giltigt skäl. Ett mycket starkt sådant. Resning till förmån för den åtalade i ett brottmål får enligt dagens regler beviljas vid brottsligt förfarande av någon rättsfunktionär (domare, åklagare, försvarare) som deltagit i rättegången, vid domar- eller åklagarjäv och vid falskt bevis då dessa omständigheter kan antas ha påverkat domen. Falska bevis är inte bara skriftliga handlingar utan också vittne, sakkunnig eller tolk som gett ogrundade, felaktiga eller falska uppgifter.
Resning kan också beviljas om den rättstillämpning som ligger till grund för domen uppenbart strider mot lag. Den vanligaste resningsgrunden är dock att det har framkommit nya omständigheter eller bevis som inte tidigare åberopats och som sannolikt skulle ha lett till att den åtalade antingen hade frikänts eller fått en mildare dom. Resning kan också beviljas då det nya tillsammans med det gamla gör att det finns synnerliga skäl att på nytt pröva den dömdes skuld för brottet han eller hon dömts.

Den som söker resning har bevisbördan

Om tingsrätten har meddelat den lagakraftvunna domen, är det hovrätten som beslutar om resning. I annat fall är det Högsta domstolen. Om hovrätten inte beviljar resning kan det beslutet överklagas till Högsta domstolen. Då krävs ett prövningstillstånd, alltså att Högsta domstolen beslutar att pröva detta ärende från en underinstans. Högsta domstolen beviljar prövningstillstånd bara i prejudikat fall, då bedömningen kan ge vägledning i rättstillämpningen i liknande rättsfall. Resningsförfarandet är praktiskt taget helt skriftligt. Sökanden ska i sin resningsansökan uppge det förhållande som ansökan grundar sig på och skälen för ansökan samt de bevis som sökanden vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. I resningsärenden är det alltså den som söker resning, oftast en dömd person som har bevisbördan för sin oskuld. Detta är en stor skillnad mot den ursprungliga brottmålsprocessen som ledde till den lagakraftvunna domen. Där är det åklagaren som måste bevisa att den åtalade är skyldig.

Åklagaren beslutar om utredningsåtgärder

Den som söker resning i ett brottmål måste alltså själv se till att nödvändig utredning kommer igång där de nya omständigheter och bevis tas fram som krävs för att söka resning. Det är inte helt enkelt, oftast sitter han kanske inne och avtjänar sitt fängelsestraff. Enligt dagens regler har han rätt att vända sig till åklagaren och be om utredningsåtgärder för det är åklagaren som har resurser till det.
Förfarandet ter sig märkligt eftersom den dömde måste gå tillbaka till åklagarväsendet, till samma instans som fått honom dömd för att be om en utredning som kan bevisa att domen är fel så att han ska kunna söka resning. Det är att be åklagaren ifrågasätta sin egen förundersökning och åtal. Det uppstår en situation där ”åklagaren utreder sig själv” och som alltför ofta kommer fram till att inga misstag har gjorts.
Om åklagaren beslutar att inte vidta några utredningsåtgärder eller gör en bristfällig utredning, leder det till att resningsansökan avslås eftersom den som söker resning har bevisbördan. Vad kan han bevisa om åklagaren inte startat en utredning?

Ojämn maktbalans

Den förundersökning som ligger till grund för den lagakraftvunna domen i den ursprungliga rättsprocessen är normalt avslutad och stängd i och med åklagarens åtalsbeslut. Sedan åtalet är väckt får inte åklagaren och polisen bedriva utredning i det aktuella brottsfallet längre.
Enligt justitieombudsmannen krävs det mycket starka skäl för att förundersökningsåtgärder ska få vidtas efter det att en dom vunnit laga kraft.
Det är ytterligare en sak som gör det besvärligt för den som söker resning att få till den nödvändiga utredningen. Det är moment tjugotvå. Den dömde är helt beroende av sin motpart för att överhuvudtaget få till en ny prövning.
Denna maktobalans mellan den som söker resning och åklagaren har varit en orsak till varför allt fler anser att en oberoende resningsinstans skulle vara ett bättre system för att den ger större rättssäkerhet.
I riksåklagarens kansli finns dock sedan 2007 en särskild överåklagare för beredning och handläggning av bara resningsärenden. Tanken är då att denna åklagare inte ska ha varit med och handlagt ärendet i ett tidigare skede i underrätt. Då blir det större integritet i resningshanteringar inom åklagarmyndigheten.

Beroende av frivilliga

Om den som söker resning har tur lyckas han engagera utomstående personer – såsom engagerade medborgare, journalister och advokater – som ställer upp gratis för att hjälpa honom med egna utredningar eller med att skriva resningsansökan. Det har Peter Althin erfarenhet av.
– Jag kör ju en åt gången alltså. Jag kan inte köra mera för jag vet vilken tid det tar. Ibland skriver ju klienterna själva, en resningsansökan kan ju vem som helst göra.
– Men ska det finnas en möjlighet till framgång, när man vet hur litet det där nyckelhålet är, så är den första resningsansökan den viktigaste. För då ska du ta med allt material och om du inte lägger ned tillräckligt mycket arbete så kom kanske inte allting med. Sen kommer du in med resningsansökan nummer två och då kan mycket av det som var framlagt i den första vara förbrukat.
Det är med den första resningsansökan man har störst chans att vinna, menar Althin. Det finns ingen tidsfrist när man söker resning till förmån för den åtalade i brottmål. Resningsansökan kan lämnas in hur många gånger som helst ifall man fått avslag.

Orubblighetsprincipen balanseras mot sanningsprincipen

Att pröva en resningsansökan handlar om att klara av att balansera två krav, orubblighetsprincipen och sanningsprincipen, mot varandra på ett rättvist och balanserat sätt. Det är domarens uppgift vid resningsinstansen, i Högsta domstolen eller i hovrätter.
Orubblighetsprincipen är tänkt att tillgodose människors behov av trygghet. Domar ska bestå, inte rubbas.
Sanningsprincipen handlar om att rättsväsendet ska döma rätt. Dessvärre händer det att det blir felaktiga domar och då måste rättsväsendet klara av att rätta till den oriktiga domen till en rätt dom. Annars undergräver man allmänhetens tilltro till rättssystemet. Alltså, man ska ändra, till det rätta.
Orubblighetsprincipen får alltså inte upprätthållas förutsättningslöst. Det måste vara möjligt att göra undantag från den principen när en dom framstår som oriktig. För att rättskipningen har trovärdighet är det av vikt att eventuella misstag erkänns och rättas till när de kommer till rättsväsendets kännedom. Det handlar också om rättssäkerhet. Ingen ska dömas för ett brott han inte gjort.
Resning är just ett sådant undantag. Blir man beviljad resning, innebär det att man får en ny prövning, en ny rättegång, en ny chans.

/wp-content/uploads/content/rattssakerhet/chansen-att-fa-resning/DSC_0289.JPG

Stränga resningsbedömningar

Eftersom resning är ett undantag, ska det användas restriktivt. Det är det som är det knepiga. Därför avslås de flesta resningsansökningarna. Johan Munck har förfarandet i färskt minne.
– Den som prövar resningsansökningar har bara skriftliga handlingar. Den har inte varit med i någon huvudförhandling, inte hört vittnen själva och så vidare att det är liksom inte riktigt samma prövning som när man har suttit i en rättegång och hört massa vittnen prata, målsäganden kanske och så vidare.
Att lägga i bevis att domen var felaktig är inte helt enkelt.
Det svåra är när man väl har blivit dömd. Att samla ihop bevis som tyder på att domen är felaktig. Den som söker resning ska i princip genom skriftliga handlingar belägga, han ska inte fullständigt bevisa men i alla fall belägga att det är sannolikt att målet har blivit feldömt.
Det händer att Johan Munck har undrat hur underrätter dömt ibland.
– Om man prövar en resningsansökan så kan man tycka att vad konstigt att de blev dömda på den här bevisningen, men det som han har åberopat nu, det räcker ju inte för att bevisa att domen är oriktig. Så kan man tänka. Jag förenklar lite grann men så är det i princip.
Att till exempel begära omprövning av gammal bevisning eller att man tycker att tingsrätten eller hovrätten dömt felaktigt brukar inte räcka för att få resning. Det måste till någonting nytt, rejält nytt.

Inte alltid fullständiga prövningar

Om resningsansökan framstår som ogrundad får resningsinstansen avslå den direkt. Ibland tittar man lite mer på det, men ytligt bara. Ibland görs en fullständig prövning. Då begärs också att yttrande från Riksåklagaren, vilket ytterligare förstärker den ojämna maktbalansen eftersom Riksåklagaren, som motpart till den som söker resning har till uppgift att försvara den fällande domen.
Det händer att resningsavgöranden tillkommer efter omröstning. Ibland avgörs de med minsta möjliga marginal som till exempel i Högsta domstolen ofta med rösterna tre mot två.
Om resning beviljas tas målet på nytt upp vid den domstol som senast dömt i målet. Om resning beviljats för den åtalades förmån och det är helt uppenbart att den åtalade är oskyldig får rätten dock omedelbart ändra domen.
I och med att det är orubblighetsprincipen som tillämpas oftast i resningsärenden, har det blivit ett sätt att skydda själva rättssystemet. För en felaktigt eller oskyldigt dömd är konsekvenserna förödande. Ska de sitta inne, kanske på livstid, bara för att en dom inte ska ändras?

 

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.