Dödscellen som visade vägen

Jag var tolv år gammal och stod på skolgården och käftade om fallet med den dödsdömde Caryl Chessman. Legendaren Börje Heed hade återigen skrivit om honom i Aftonbladet.

I boktipset längre ner i den här högerspalten tipsar Petter Inedahl om tio bra fängelseböcker. På första plats har han satt upp boken Dödscell 2455. Den är skriven av Caryl Chessman. Jag instämmer i Petters bedömning. Det är en väldigt stark bok.

Var Chessman skyldig? Mycket tydde på att han inte var det. Börje Heed var den enda europeiska journalist som fick möjlighet att träffa honom. Han flög fram och tillbaka över Atlanten ett antal gånger. På den tiden i propellerplan av typen DC3.

Varje gång Börje kom hem till Sverige var det med nya artiklar om Chessman, som alla tycktes läsa och diskutera. Däribland alltså jag och ett gäng andra tolvåriga skitungar på en skolgård i Rågsved, i södra Stockholm.

Heed har landat

Vid ett av dessa tillfällen när storyn levde som mest hos svenska folket, nöjde sig Aftonbladet med den legendariska löpsedeln med bara tre ord: HEED HAR LANDAT. Det behövdes inte fler ord och blev vad som bland äldre journalister benämns, en kioskvältare.

Börje Heed är ett föredöme för oss alla som skriver om och rotar i rätts- och kriminalfrågor. Han var aldrig dömande och han gjorde uppföljningar av klass. Det kunde handla om att följde med en livstidsdömd som blivit benådad, när mannen ifråga åkte tåg hem till sin hemort efter att ha släppts ut ur fängelset. Eller att söka upp och prata med personer som döms till långa straff när de satt i fängelse.

– Man får reda på väldigt mycket Dick, när det gått några år sedan brottet begicks, sa han när jag fick möjlighet att arbeta ihop med honom under en period i början av 90-talet.

Ståplats i Nybroviken

Det började med att jag ringde Börje för att höra om han visste om mannen som låg bakom uttrycket, ståplats i Nybroviken, var i livet. Uttrycket uppstod i samband med att han mördade tre personer i mitten av 1960-talet. Hans namn var Hans Marmbo. I pressen gick han under benämningen ”träskmördaren”.

– Javisst, sa Börje. Jag kan ordna så vi kan träffa honom. Men han kommer bara om vi bjuder honom på middag på hans favoritkrog och han vill alltid ha några järn till maten. Du får ta notan.

Två dagar senare satt vi där med trippelmördare Marmbo, som hade avtjänat sitt straff för länge sedan. Sedan fortsatte vi att samarbeta om andra historiska fall, som trippelmordet i Handens centrum 1967 där två poliser och väktare sköts ner, efter att en natt ha upptäckt tre inbrottstjuvar. De hade blivit avrättade. Den som hade skjutit dem med en k-pist, Leif Peters, hade gått fram när de var nedskjutna och skjutit en salva i huvudet på var och en. Det är ett klassiskt fall där polisen för första gången använde den så kallade mordbibeln, för att kunna strukturera all information bättre.

Börje envisades med att vi, drygt 25 år senare, skulle åka ut och prata med kriminalchefen i Handen om fallet. Jag förstod inte varför, men hängde på.

Väl där frågade Börje kommissarien ifråga om han hade adress och telefonnummer till änkorna efter polismännen som hade mördats. Kriminalchefen tyckte inte att vi behövde prata med dem inför publiceringen, eftersom det gått så lång tid, men Börje envisades och efter diverse rotande fick man fram vad Börje ville ha.

Foton med familjen

När vi gick ut från polisstationen förklarade Börje vad det handlade om:

– De dödades i början av januari, sa han. Och det kanske finns familjebilder från julafton eller nyårsafton där de är tillsammans med hustru, barn och annan släkt.

Jag protesterade lamt då jag tyckte att det lät cyniskt, men han fortsatte:

– Kan vi visa sådana foton så är det inte längre bara två snutar som blivit mördade, utan två familjefäder med sina närmaste omkring sig. Anhöriga som förlorat sin make, sin pappa och sin son.

Aldrig cynisk

Det fanns mycket att lära av Börje och jag sög i mig hans kunskap och klokhet. Under alla år han arbetade som kriminalreporter på en kvällstidning, var han aldrig dömande och aldrig cynisk. Han visade alla inblandade i olika fall respekt. Även gärningsmännen. Han var kunnig, klok och en förbannat bra journalist, som tänkte längre än näsan räckte. Därmed kom han in under ytan. Kanske var han en journalist av ett utdöende släkte?

Kände igen honom

Kan berätta hur många historier som helst som Börje berättade för mig. Men jag ska avrunda det här med en sista: Börje skulle besöka Hans Marmbo på ett fängelse. När han kom dit satt Marmbo och spelade schack med en annan intern.

– Så långt var det ingenting konstigt, sa Börje, för han älskade att spela schack. Men jag tyckte att jag kände igen mannen han spelade med. Och jag kunde inte komma på var jag sett honom.

Så när Börje kom fram till bordet och hade hälsat på Marmbo, sträckte han fram handen mot den andre mannen och sa sitt namn, för att därmed få den andre att presentera sig.

– Och när han sa sitt namn insåg jag varför jag inte känt igen honom, berättade Börje. För nu var han
äldre och hade dåligt sittande anstaltskläder på dig. Och han hade fått den där speciella gråa hyn som
många får i fängelserna. När jag hade sett honom tidigare hade han varit klädd i skräddarsydd kostym, eller perfekt sittande uniform och haft en klädsam solbränna.

/wp-content/uploads/content/blogg/dicksundevalls/300px-Stig.Wennerstrom.jpgHan gjorde en konstpaus, tittade roat på min nyfikna uppsyn och fortsatte:

– När han sträckte fram handen sa han, Stig Wennerström. Ja, det var den gamle storspionen som Marmbo spelade schack med. I fängelser uppstår de mest märkliga konstellationer.  

Så sant, i det här fallet en trippelmördare från det dåvarande träsket i Stockholms centrum och en överste från Djursholm.

Fallet Caryl Chessman väckte mitt intresse för kriminal- och rättsfrågor. Samarbetet med Börje Heed fördjupade det. Och så har det fortsatt.


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.