En fet smäll

Om man står på Skeppsbron i Stockholm en morgon eller en eftermiddag, så passerar hundratals cyklister. Det är en fin och stundtals rent vacker parad, för här tycks hela befolkningen vara representerad.

Herrar i kostym med dyra portföljer på pakethållaren samsas med hippies i färggranna kläder och skägg på gamla rostiga damcyklar. Och alla dessa härliga kvinnor. Är det mest vackra kvinnor som cyklar eller blir de vackra av cyklandet?

Nåväl, nu var det inte alls det som det här skulle handla om. Utan om det som inträffade i går när jag kom gående på Skeppsbron.

Rakt ut i gatan

En av cyklister, en man i 40-årsåldern, får helt plötsligt för sig att han ska svänga tvärs över gatan och siktar in sig på en öppning i betongbarriären där det är övergångsställe. Och så svänger han plötsligt rakt ut framför en fil för bilar och en för bussar. Alltså ett inte helt ovanligt beteende för en stor del av cyklisterna i Stockholm.

Föraren i bilen närmast tvärnitar för att inte köra ihjäl cyklisten. Och tutar. Kan inte avgöra om han tutar av ilska eller av att han är nära en hjärtinfarkt. Då ställer sig mannen på cykeln framför bilen och pekar mot sina ögon med pekfingret och långfingret. Vilket också är ett vanligt beteende bland vissa Stockholmscyklister.

Förbannade fartdåre

Det betyder inte som man kanske skulle kunna tro:

– Jag har väldigt dålig syn och därför får jag inget körkort utan cyklar istället.

Utan det betyder:

– Se dig för din förbannade jävla fartdåre. Jag är cyklist och har därmed alla tänkbara rättigheter.

Bilisten sitter kvar i sin Golf och tutar igen. Nu längre och mer irriterat. Då slår cyklisten handflatan i motorhuven. Hårt. Ut kommer bilisten, en man i 25-årsåldern med en uppsyn som säger:

– Rör inte min bil.

Eller möjligen:

– Nu passerade du en gräns gubbjävel.

De två helt vanliga medborgarna, som uppenbarligen inte är några busar, står nu väldigt tätt intill varandra och pratar med mycket höga röster. Sammanfattningsvis så önskar de att den andre ska fara till varmare trakter.

Sparkar

Så vänder sig bilisten om för att gå tillbaka till sin bil. Men han hinner bara några steg när cyklisten sparkar mot honom. Sparken träffar uppe på den andres högra lår. Den yngre mannen tvärvänder och tar tag i kläderna på den äldre.

– Nu blir det fight, tänker jag som roat stannat upp på trottoaren.

Funderar på vem som ska vinna. Den yngre ser mer vältränad ut men den äldre går i en klart högre viktklass. Men innan några slag utdelats går en äldre dam emellan och läxar upp de två som om de vore småpojkar. När hon är klar och allt lugnat ner sig, går hon vidare men hinner kasta en arg blick på mig, som bara står där och ser road ut.

Tänker förklara att det inte hade gått så långt att det fanns laglig grund för ett civilt ingripande, men kniper igen. En uppväxt med en tuff mormor och hennes dito döttrar har lärt mig att inte sticka upp mot äldre kvinnor.

Tur att det inte var jag

Bilisten kör iväg med ett sista långt tutande. Och cyklisten som tydligen fått sig en tankeställare mitt bland allt rusande adrenalin går fram till övergångstället, trycker på knappen, och leder cykeln över gatan när det blir grönt. Men naturligtvis blänger han under tiden ilsket på bilarna som har stannat, då det ingår som en självklarhet hos en normal Stockholmscyklist.

Några tankar far genom huvudet innan jag går vidare:

– Varför tog jag inte fram mobilen och filmade alltihop. Då kunde jag ha lagt ut det här på bloggen.

Och:

– Tur att det inte var mig han sparkade, för då hade tanten inte hunnit fram innan han hade blivit liggande på gatan. Och då hade han kanske hamnat på sjukhus och jag inför domstol.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.