Revolution i rättssalen

Mer än en gång har jag sett Johan Eriksson agera som en starkt engagerad advokat, men nu är han mer än så: Upprörd är bara förnamnet. 

I mitten av 90-talet började det läcka ut att svensk polis arbetade organiserat med privatpersoner som informatörer och infiltratörer. En del polisdistrikt, kanske samtliga, hade satt lagbrott i system i det här arbetet, genom att undanhålla existensen av infiltratörer som i hundratals rättegångar självklart hade utgjort centrala vittnen, om inte huvudvittnen. Domare, nämndemän, den åtalade och hans advokat, fick aldrig veta att dessa personer i högsta grad hade varit inblandade i fallet.

En syndabock men inte fler

Kriminalkommissarie Olle Liljegren, som var en av de drivande i det här arbetet, utsågs till syndabock och avskedades. Dock var han aldrig i en position så att han kunde ta några beslut om utbetalningar till informatörer och infiltratörer. Den beslutandenivån låg hos kriminalchefer eller polismästare. Som däremd var de enda som kunde fatta beslut om vad infiltratörerna skulle göra och inte göra. Men för ingen av dessa polischefer blev det några konsekvenser av det som pågått i många år.

Inga åtgärder

Resultatet av medieuppmärksamheten på det här, själv skrev jag bland annat två böcker om företeelsen, blev ingenting. Så slutsatsen för landets polischefer och åklagare blev glasklar:

Polisen ska i arbete med informatörer och vid provokativa åtgärder etc, dokumentera vad man gjort. Men – om polisen inte dokumenterar eller om de gömmer undan eller förstör dokumentationen, så leder det inte till några åtgärder och får inga konsekvenser.

Provokationer av alla de slag ska alltid beslutas av åklagare. Men – om polisen på eget bevåg beslutar om provokationer, så leder det inte till några åtgärder och får inga konsekvenser.

Ingen bevisning och inget i övrigt väsentligt för målet får undanhållas domare, nämndemän och försvaret. Men – om polis och/eller åklagare undanhåller bevisning etc, så leder det inte till några åtgärder och får inga konsekvenser.

Nästa stora steg

I och med den stora narkotikarättegång som nu pågår mot Jonas Oredsson med flera, försöker polis och åklagare ta nästa stora steg: Nu bryr de sig inte om att försöka förneka att det finns material som de gömt undan för domare, nämndemän och försvaret. Nu tillstår de att det finns där i prydligt uppställda pärmar – men att bara polis och åklagare ska ha tillgång till det.

– Det här är en oerhört stor avgörande principfråga Dick, säger advokat Johan Eriksson, när jag intervjuar honom. Får de igenom det här så blir vi advokater någon form av statister.

Idag publicerar vi den första artikeln om det spel som nu pågår i Stockholms tingsrätt. De närmaste dagarna kommer den att följas av fler.

Sannolikt kommer ett beslut i tingsrätten senast fredag denna vecka, avseende om försvaret ska få ut det sekretessbelagda materialet som åklagaren grundar sitt åtal på.

Vad det i grunden handlar om, är om Sverige ska uppfylla Europakonventions paragraf 6, om vad som krävs för att det ska bli en fair trial – en rättvis rättegång. Eller om vi ska ha en annan ordning i vårt land.

 

Mer utförligt i den här artikeln om polisens hemliga undercoverarbete.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.