Giftmorden på Attarps gård

En historia om våldtäkt, incest, tortyr, fosterfördrivning och giftmord. Och om lögner. Lögner för att hålla skenet uppe, för att motsvara de samhälleliga normerna – och för att till varje pris dölja skammen. 

Vem var skyldig till giftmorden på husbonden Per Ludvig Ekvall och tjänsteflickan Maja-Stina? Var det pigan Hedda, dottern Sofie eller hustrun Hedvig? Och var det incest som var motivet?

Delade säng

/wp-content/uploads/content/historiskt/giftmorden-pa-attarp/Hedda - version 2.jpgSommaren 1845 arbetar Hedda Thorman, bilden till höger, som ladugårdspiga på Attarps gård. Det ryktades om att hon nattetid besöker sonen på gården, Wilhelm Ekwall, ”för att med honom dela säng”. Och det sladdrades om att även husbonden ställde krav på den 19-åriga pigans ynnest. Det hade gett Hedda dåligt rykte. Husbonden och hans son såg det emellertid som en självklar rätt att då och då lägra någon av de anställda unga flickorna på gården.

Idag utgör bygden runt Attarp hjärtat av den småländska frikyrkligheten. Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund har sitt hem där. Redan i mitten av förra seklet hade religionen ett starkt grepp om människornas medvetande. Den etablerade kristendomens tabun mot mänskliga drifter tvingade folk till lögner och förtiganden, men kunde naturligtvis inte hindra de förbjudna passionerna att komma till uttryck.

Attarps gård, som var den största i Bankeryd, inköptes 1844 av förre kontrollören Per Ludvig Ekvall. Familjen i övrigt bestod av hustrun Hedvig samt sex barn i åldern 10 till 19 år. Familjen hade det gott ställt och åtnjöt högt anseende i socknen. Det skulle dock snart komma att ändras.

Arsenikförgiftning

Maten på gården fördelades enligt följande: Den bästa maten intog husbonden själv på rummet. Den lite sämre fick övriga familjen äta i köket. Och den dåliga maten gick till pigorna och drängarna.

Onsdagen den 28 maj 1845 kände sig Ludvig Ekvall inte bra. Han klagade över illamående och fick starka uppstötningar. Så småningom avtog illamåendet och efter ett par dagar var han åter frisk. En vecka senare, torsdagen den 5 juni, blev han emellertid återigen sjuk, kände sig illamående och kräktes kraftigt. Även pigan Maja-Stina och makarna Ekvalls 14-åriga dotter Henrietta insjuknade. Samtliga tre blev snabbt allt sämre och pigan Maja-Stina dog efter svåra plågor, kräkningar och muskelryckningar. Alla tre hade blivit sjuka sedan de ätit stuvad spenat.

Under natten till fredagen blev också Ekvall sämre. Läkare tillkallades, och arsenikförgiftning konstaterades. I samband med att pigan Maja-Stina obducerades, konstaterades också hos henne arsenikförgiftning. Ekvall fick då motgift och blev bättre.

På söndagsmorgonen drack Ekvall en halv kopp havresoppa, vilket åtföljdes av nya symptom på förgiftning. På natten till måndagen avled han.

/wp-content/uploads/content/historiskt/giftmorden-pa-attarp/Fru Ekvall - version 5.jpgKronolänsmannen satte genast igång med polisundersökning. I samband med det anklagade fru Ekvall, bilden till vänster, pigan Hedda Thorman för fosterfördrivning, varvid Hedda häktades och fördes till Jönköping.

Rättegången

Den 20 juni inleddes rättegången om giftmordet. Det första vittnet som inkallades var husfrun Hedvig Ekvall. Hon menade, att det hade varit arsenik i den mjölk, som hade använts vid tillagningen av spenaten. Giftet hade varit avsett för Maja-Stina, som enligt fru Ekvall varit enda vittnet till pigan Heddas fosterfördrivning. Hedda nekade till anklagelsen om fosterfördrivning. Ingen av barnen Ekvall hade någon kännedom om detta. Till slut hördes äldste sonen Vilhelm. Han trodde sig veta, påstod han, att Hedda ville förgifta Maja-Stina.

Ytterligare tolv vittnen hördes, bland annat stalldrängen Gustav. Han sade, att Hedda gjort sig av med ett foster i julas och grävt ner det i gödselhögen. Fader till fostret skulle ha varit Vilhelm. Rätten tog därefter åter in Vilhelm, som erkände brottslig förbindelse med Hedda. (Vid den här tiden var sexuellt umgänge utanför äktenskapet ett lagbrott). Resultatet av vittnesmålen blev, att Hedda kvarhölls i häkte. Hon var placerad i så kallad mörkercell, utan dagsljus och i ständig kyla, för att ”sitta på bekännelse” som det benämndes. Efteråt hävdade hon att hon blivit sexuellt utnyttjad av fångvaktarna, natt efter natt.

Nya förhör

Efter några veckor i mörkercell inlämnade Hedda, som sannolikt var beredd till vad som helst för att slippa undan den tortyrliknande behandlingen, en skrivelse till rätten, vari hon erkände otillbörligt förhållande till Vilhelm.

Vid de fortsatta förhören uppgav hon, att hon haft två missfall, och att hon grävt ner det senast födda fostret i gödselhögen. Vid ett senare förhör erkände hon sig dessutom ha fött ett levande foster i 15 graders kyla och att hon då gömt det i gödselhögen. Till förgiftningen nekade hon emellertid helt och hållet. Efter förhöret återsändes hon till mörkercellen. Också Vilhelm förhördes på nytt. Han medgav nu, att han önskat faderns död. Resultatet blev att även Vilhelm sattes i häkte.

Heddas medgivanden

I augusti, efter ytterligare några veckor i mörkercell, kom Hedda med ytterligare medgivanden. Hon uppgav då, att Maja-Stina skulle ha varit henne behjälplig vid nedgrävningen av barnet på gödselhögen och att hon därför beslutat sig för att skaffa Maja-Stina ur världen. Hon sade också, att Vilhelm hjälpt till. Det var han som hade gett henne arseniken, som hon till större delen lagt i spenaten men också i mjölken. Hedda erkände alltså två giftmord och ett barnamord. Vilhelm nekade till anklagelsen om medhjälp.

/wp-content/uploads/content/historiskt/giftmorden-pa-attarp/Sofia - version 2.jpgNär fru Ekvall och dottern Sofia, bilden till höger, hörde anklagelsen att Vilhelm skulle varit delaktig, uppträdde de båda hysteriskt inför rätten, enligt referaten i Jönköpingsposten. De blev inte lugnare under det följande vittnesmålet med Maja-Stinas bror Gustaf. Han förklarade att det var han som anskaffat arsenik i Jönköping och att den som gett honom uppdraget var dottern Sofia. Hon hade sagt att hon skulle använda medlet som fläckborttagningsmedel. Men hon hade krävt av Gustaf att han skulle tiga om saken.

Sofia erkänner

Därmed hade rättegången nått en vändpunkt. Det var nu nära midnatt, och i rättssalen var det nermörkt. Endast två till hälften nedbrunna ljus på domarbordet lyste längst fram. Spänningen var stor. Alla utom Sofia fick avlägsna sig.

Erkännandet kom hastigt: det var hon som tagit livet av sin far och att det var hon som hade lagt arsenik i spenaten. Hon hade också lagt arsenik i gröten veckan före dödsfallen. Hon uppgav sig ha varit ensam om brottet. Orsaken uppgav hon vara faderns hårdhet liksom hans begivenhet på starka drycker. Hon sade sig heller aldrig ha kunnat göra sin far till lags, och dessutom hade hon förlovat sig mot faderns vilja. Vad hon inte berättade var att fadern hade utnyttjat henne sexuellt under många år.

Följden blev att Sofia häktades. Däremot frigavs Vilhelm. Hedda återtog allt hon sagt förut, även barnamordet, men fick kvarstanna i häkte. Nu var det alltså två personer som erkänt de båda giftmorden. Men var någon av dem skyldig?

Köld och likgiltighet

I september var det dags för nästa rannsakning. Vid det tillfället återtog Sofia sin bekännelse. Hon angav då, att det var fadern, som hade bett henne skaffa arsenik, därför att han ville begå självmord. Orsaken till detta var hans dåliga affärer, vilket egentligen gjort familjen utfattig. Sofia hade då lovat att göra sin far till viljes. De tidigare erkännandena hade Sofia gjort på grund av löfte till fadern.

Ny rannsakning ägde rum i oktober. Fru Ekvall uppträdde fortfarande hysteriskt, enligt tidningsreferaten, bland annat när prästen i Bankeryd och provinsialläkaren i Jönköping vittnade. Han menade att Sofia inte verkat vara angelägen om läkarbesök på Attarp när hon bett honom komma, snarare tvärtom. Han hade också ”vid dödslägret förnummit köld och likgiltighet från fru Ekvall”.

Lasarettets dårkammare

Sofia blev sjuk och måste tas in på lasarettet. Den följande rannsakningen skedde därför på
lasarettets ”dårkammare”. Nu återtog Sofia sitt förra återtagande. Hon erkände att det var hon och modern som var de skyldiga men hävdade att det var modern som var huvudansvarig.

/wp-content/uploads/content/historiskt/giftmorden-pa-attarp/SkarmavbildGul (2).pngFru Ekvall tillbakavisade beskyllningen och förnekade att hon hade något att göra med förgiftningen.

En häftig ordväxling uppstod mellan mor och dotter, beledsagad av blixt och dunder på grund av ett häftigt åskväder över Jönköping, enligt Jönköpingsbladet.

Fru Ekvall antydde under denna ordväxling ett incestförhållande mellan far och dotter. Resultatet blev, att även fru Ekvall häktades.

Exakt ett år hade då gått, sedan kontrollör Ekvall och pigan Maja-Stina avlidit genom arsenikförgiftning på Attarps gård i Bankeryd.

Vem eller vilka var de skyldiga?

Inför slutbehandlingen den 14 juli 1846 rådde stor spänning, inte minst på Jönköpingsbladets redaktion, där den blivande författaren Carl Jonas Love Almqvist refererade rättegången.

Pigan Hedda Thorman dömdes på grund av sin första bekännelse som hon tagit tillbaka, att genom olovlig beblandelse med Vilhelm blivit havande och lagt fostret i lönn. Detta trots att läkaren som undersökt henne intygat att hon aldrig framfött något foster och troligen inte heller varit havande. Straffet utmättes till 24 par ris, fängelse och arbete i tukthus i två år, samt kyrkoplikt en söndag i Bankeryds kyrka.

Vilhelm Ekvall frikändes däremot för olovlig beblandelse med Hedda. Han dömdes dock för smädelse av sina föräldrar, brottsligt liv, fylleri och att vid ett tillfälle ha uppfört sig oanständigt vid gudstjänst i Habo kyrka.

Det kan tyckas underligt att pigan Hedda dömdes för ”olovlig beblandelse” med Vilhelm, medan han inte dömdes för detsamma med henne. Det ena följer ju rimligen av det andra. Kan förklaringen möjligen vara att om man kom på pigorna med att ha sex med sin husbonde eller hans söner, så dömdes pigorna för det? Medan det ansågs självklart att dessa män hade någon form av underförstådd rätt att ”lägra” pigorna på gården. Eller ansågs Hedda så sensuell och rent av sexig, att ”hon fick skylla sig själv”.

Sofia Ekvall dömdes som skyldig till mord genom arsenikförgiftning på sin far och på tjänstepigan Maja-Stina, att mista livet genom halshuggning. Vid avkunnande av den domen segnade modern Hedvig ner och svimmade.

Fru Hedvig Ekvall kunde i brist på bevisning inte fällas men kvarhölls i häktet i avvaktan på hovrättsförhandlingarna.

Livstids straffarbete

Hovrätten försatte Hedvig Ekvall på fri fot. Hon återvände till Attarp och skötte sedan gården med hjälp av en förvaltare.

Hedda Thormans straff fastställdes. Efter att lydigt ha avtjänat det återkom hon till Bankeryd och anställdes på fattigstugan, det vill säga i offentlig tjänst, vilket visade att Bankerydsborna ifrågasatte domen mot henne. Hon gifte sig så småningom med en smidesarbetare och bodde kvar i Bankeryd till sin död.

Dödsdomen mot dottern Sofia mildrades till livstids straffarbete. Sannolikt berodde det på att det nu framkommit att fadern utnyttjat henne sexuellt. Sofia Ekvall beskrevs av ledningen på Norrköpings fängelse som snäll, foglig, arbetsam och plikttrogen.

Men efter att ha misshandlat några medfångar flyttades hon under en period över till ”dårcellen”. Och hon visade enligt fängelsedirektören aldrig någon ånger för vad hon gjort.

Den 21 februari 1868, blev hon benådad och släpptes ut. Hon arbetade sedan under några år med att bära ut bröd, för att därefter fram till sin död 1897 arbeta som sömmerska. Hela tiden lade hon skulden på modern, ”vid vars död hon inte visade någon sorg”, enligt dåtida tidningsreferat.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.