Omyndig – men ändå avrättad

Slaget i huvudet med en sten räckte inte och kniven gick av. Då sköt Julius Sallrot sex skott varav fem träffade. Men vännen Ernst Cederberg levde fortfarande och sprang några meter innan han föll ihop. Då kastade Julius stora stenar mot hans huvud och skar till slut Ernst i halsen med en fällkniv. 

Naturligtvis måste det vara skillnad på avrättning och avrättning för landets sista bödel, A G Dahlman. Troligen är nackandet av en oförvitlig mördare lättare att utföra än att hugga huvudet av en ung djupt troende ångerfull man, som aldrig varit i delo med rättvisan före det brott han dömdes till döden för. Vittnens uppgifter tyder också på att så vart fallet när Dahlman avrättade den blott 20-årige Theodor Julius Sallrot den 5 juli 1900.

Hetsades att döda

Det hade gått sju år sedan den senaste avrättning och såväl Dahlman själv som de flesta andra trodde att det inte skulle bli fler avrättningar i Sverige. Motståndet mot dödsstraffet växte och den senaste avrättningen, av Johan Pettersson 1893, hade skett under en hel del protester. Johan själv hade inte dödat någon men hetsat sina yngre bröder, varvid den yngste sköt och dödade såväl en länsman som en fjärdingsman. Därtill var Johan handikappad. Han var lam i ena sidan sedan sex års ålder och tog sig fram med hjälp av en krycka.

Under de sju år som gått sedan dess hade flera dömts till döden, men antingen fått straffet omvandlat till livstid av Högsta domstolen eller fått nåd av kungen och därmed livstid.

Då som nu kunde alltså domstolarna i Sverige ligga före, eller efter, lagstiftningen. Låter kanske underligt men handlar om att domstolarna inte alltid kan stå emot opinioner av olika slag.

Motivet var pengar

/wp-content/uploads/content/historiskt/omyndig-men-anda-avrattad/sallrotBeskuren.jpgDen 7 oktober 1899 cyklade Julius Sallrot, bilden till höger, till stationen i Johannishus i Blekinge, där hans vän sedan många år Ernst Cederberg, var ”stationsinspektor”. De umgicks under kvällen och drack en hel del punch som Sallrot hade haft med sig. Men Sallrot hade inte kommit dit för att umgås, utan för att försöka komma åt vad som fanns i stationens kassaskåp.

Sallrot tjänade dåligt och förde ett lite för utsvävande liv i förhållande till sina tillgångar. Han kom från ett välbärgat hem, där fadern var en framträdande missionsförbundare. Men när han nu räknades som vuxen och själv skulle bekosta sina dyra levnadsvanor gick det lite så där.

Sten, kniv, pistol och kniv igen

Rätt som det är slår Sallrot till Cederberg med en sten inlindad i en näsduk. Cederberg blir lite vimmelkantig men inte mer. Då försöker Sallrot hugga honom med en kniv, men den går av. Cederberg reser sig och försöker springa därifrån men då drar Sallrot fram en pistol och skjuter sex skott efter Cederberg. Fem skott träffar honom i ryggen. Han faller ihop men reser sig igen och springer staplande ut på ett gärde, där han återigen segnar ner.

Sallrot kommer nu fram till sin vän som ber om nåd. Men Sallrot tar upp några stora stenar som han kastar mot Cederbergs huvud. Inte heller det tar död på Cederberg, så Sallrot tar fram en fällkniv och skär sin vän i halsen – och därmed dör Ernst Cederberg där på gärdet.

Sallrot kan nu ta nycklarna och låsa upp kassaskåpet. Där fanns 330 kronor, vilket i dagens penningvärde motsvarar cirka 20 000 kronor.

Blodig man

Några minuter senare knackar en nedblodad person på dörren till en man som bor granne med stationshuset. Det är Sallrot som upphetsat berättar en historia om hur en främmande man har mördat hans vän Ernst Cederberg.

Men ganska snabbt kommer polisen fram till att det rimligen är Sallrot som är mördaren, varvid han erkänner mordet. Häradsrätten dömer honom till livstids fängelse. Det kunde åklagaren ha nöjt sig, kan det tyckas, då dödsstraffen under den här tiden ändå brukade omvandlas till livstid i någon högre instans. Men det utdragna mordförloppet med olika vapen, där Sallrot inte gav sig innan hans vän var död, fick åklagaren att överklaga. Varvid hovrätten istället dömde Julius Sallrot till döden.

Mönsterfånge

Sallrot blir en mönsterfånge som ägnade dagarna åt att studera bibeln och visade stor ånger. 

/wp-content/uploads/content/historiskt/omyndig-men-anda-avrattad/FangelseChefenLeanderSkrivbord.pngHan blir inlåst på Karlskronafängelset. Dåvarande fångvårdsdirektören där, Ulrik Leander, på bilden till vänster, kommer de närmaste åren att bli omtalad och hyllad.

Han blev en av landets mest framträdande dödsstraffmotståndare och hävdade på gamla dar att den dag Sveriges riksdag beslutade att avskaffa dödsstraffet ”var den lyckligaste dagen i mitt liv”.

Varken Leander eller några andra i Sallrots närhet trodde att han skulle bli avrättad. Han var bara 20 år gammal och hade aldrig gjort sig skyldig till något brott innan det här. Därtill visade han nu stor ånger och hans bibelstudier genomfördes med stort allvar. Man kan ju tänka sig att en dödsdömd mer än gärna spelade nyfrälst under den här tiden för att därmed kunna få nåd, men inget tydde på att så var fallet med Sallrot.

Högsta domstolen och kungen

Men det skulle visa sig att varken Högsta domstolen eller kungen ändrade dödsdomen. Kan tyckas underligt då man såväl åren innan som efter ändrade dödsdomar för personer som hade begått grövre brott, som dubbelmord och liknande.

Den förklaring som gått att få fram handlar inte så mycket om vad Sallrot hade gjort, utan om att det hade varit en hel del grova brott den senaste tiden och att man ville gå in och markera och statuera exempel.

Kan kanske tyckas konstigt då inga lagar hade ändrats som berörde det här. Men sånt sker även i vår tid. Under flera årtionden hade vi i modern tid cirka tio personer som satt i fängelse på livstid. Några muckade och några nya kom till. Men i stort var det cirka tio livstidsdömda på våra anstalter. Sedan började det öka, och öka, och öka än mer. I dag är det 130 personer som sitter på livstid. Har det alltså blivit fler mord? Nej, antalet mord har tvärtom gått ner de senaste åren.

Domstolarna ändrade påföljden för mord

Men allt fler domstolar började se livstid som normalstraff för mord, istället för tio års fängelse som skulle vara normalstraff. För att det skulle bli livstid skulle det komma till försvårande omständigheter, som till exempel utdragen grymhet, rånmord eller sexmord.

Därtill fick de livstidsdömda sitta allt längre. Livstidsstraffet gled uppåt (om nu något kan glida uppåt), från att i praktiken ha varit 7-8 år mer än fördubblades det till att år 2000 vara 15-25 år. Och det utan att det en enda sekund diskuterades i riksdagen och än mindre föranledde någon lagändring.

Till slut fick Högsta domstolen gå in och korrigera det här och klargöra att normalstraffet för mord enligt vår lagstiftning var 10 år. Varvid riksdagen ändrade lagen så att normalstraffet för mord idag är 10-18 års fängelse och att livstid bara ska utdömas vid särskilt försvårande omständigheter.

Då som nu

Så att Sallrot inte fick sitt straff omvandlat till livstid behöver alltså inte alls ha med hans brott att göra. Även om det nu handlade om ett rånmord och en utdragen grymhet.

Som ansedda kriminologprofessorer brukar uttrycka det:

– Hur många som sitter i fängelse och hur länge de sitter, är en politisk fråga.

Under sina sista dagar i livet skrev Sallrot ett antal brev till sina föräldrar, vänner och även till fångvårdspersonalen. Uppenbart hade dessa fattat sympati för den unge dödsdömde och behandlade honom mycket väl. Eller om det kanske var fängelsechefen Ulrik Leander som hade beordrat dem att göra det.

Gruppbilden nedan visar en del av den dåvarande personalen på fängelset. Sittande längst till vänster är den kvinnliga kantorn och prästen. 

/wp-content/uploads/content/historiskt/omyndig-men-anda-avrattad/GruppbildPersonal.png

Sallrot äverlämnade sedan nedanstående brev till en av vakterna, innan han gick ut till avrättningsplatsen:

Till samtliga Herrar vaktkonstaplar vid Länsfängelset i Carlskrona.

”Jesu Kristi, Hans sons blod renar från all synd”

Då jag om några timmar skall sluta mitt jordelif, vill jag dessförinnan med några rader af hela hjärtat tacka Eder för den välvilja som ni under min korta fångenskap härstädes bevisat mig!

Jag vill äfven bedja Eder om förlåtelse om jag på något sätt icke uppfört mig som jag bort göra

Snart skall mitt hufvud falla för bilan så som ett rättmätig straff för mina grofva förbrytelser.

Genom Guds stora barmhärtighet emotser jag dock min sista minut med glädje, ty jag har vunnit frid genom det blod som renar från alla – äfven blodröda synder.

Min sista innerliga önskan är att få möte Eder alla hos Gud, dert jag då på ett annat sätt skall tacka Eder!

Gud välsigne Eder & Edra familjer. Ett innerligt farväl

Ödmjukt undergifvet

T.J. Sallrot

/wp-content/uploads/content/historiskt/omyndig-men-anda-avrattad/FangelseInterior.png

En av cellraderna i Karlskronafängelset

En möjlig förklaring

Fann man då någonting – något som kunde förklara varför den unge Sallrot kunde begå ett så här grymt mord på en vän? Ja, när vakterna vid ett tillfälle frågade Sallrot varför han inte hade försökt låna pengar av sin förmögna far istället för att komma åt pengar genom att mörda, förklarade han varför.

Bakom kulisserna i det gudfruktiga välbärgade barndomshemmet förekom något som snarare förde tankarna till helvetet än himlen. Det framkom att Julius som barn och tonåring hade blivit frekvent misshandlad av sin far, som även hade begått sexuella övergrepp mot honom. Därför ville inte Julius Sallrot efter att han flyttat hemifrån ha något med sin far att göra.

Avrättningen

A G Dahlmans äldsta son Gustav Albert Dahlman skulle biträda sin far vid avrättningen. Så här berättar han om vad som hände när de dagen före avrättningen, den 4 juli 1990, anlände till fängelset i Karlskrona:

Så blev det för vår del att ordna med schavotten. Några tvåtums plank lades ut på gården så plant som möjligt. Därpå fastskruvades stocken där fångens huvud skulle befinna sig. Ett lass med fin sand utbreddes framför stocken.

När Julius Sallrot strax före klockan fem på morgonen den 5 juli 1900 förs ut, beskriver bödelsonen det så här:

Han var inte kedjad eller bunden på något sätt. Hans lugna uppträdande kan endast förklaras genom hans starka gudstro. När han kom fram till stocken föll han på knä. Med ett sista tack till sina föräldrar, fängelse[-]direktören och prästen, samt med en sista hälsning till fängelsepersonalen som behandlat ho[-]nom med så stor vänlighet, knäppte han ihop händerna och bad en bön.

Därefter lade han sig själv ned och placerade sig rätt på stupstocken. Strax lyfte far bilan och med ett kraftigt hugg avskiljdes huvudet.

Det var ej utan att det kändes som bröstet på mig hopsnördes och även far vi[-]sade sina känslor med en snyftning. Sallrots ungdom och djupa ånger för[-]fe[-][-]lade ej att göra sin verkan. Far sade själv senare att det var hans svåraste för[-]rättning.

/wp-content/uploads/content/historiskt/Den-sista-bodeln/DahlmanHard.pngAtt ovanstående inte är en sentimental efterkonstruktion bekräftas av att fångvårdsdirektören Ulrik Leander konstaterade att han såg att bödeln A G Dahlman, bilden till vänster, hade tårar i ögonen efteråt.

Felaktigt begravd

Tidningarna skrev dagen efter att den avrättade Julius Sallrot var den som hade uppträtt mest värdigt och lugnast av alla vid avrättningen.

Sallrots föräldrar tog hem och begravde sonen. I hemsocknen flaggades det på halv stång och Sallrot begravdes i familjegraven. Kistan beströddes med blom[-]mor och den lokale prästen höll tal. Detta fick juridiskt efterspel då Justitiekanslersämbetet infodrade upplys[-]ningar om hur det gick till vid denna, som det hette, begravning i stillhet.

Så sent som år 1900 levde det alltså kvar att en dödsdömd och halshuggen inte skulle begravas på sedvanligt sätt i så kallad vigd jord. Möjligen kunde de få begravas i direkt anslutning utanför kyrkogården.

Såväl föräldrarna som en bror till Julius Sallrot blev efter det här illa sedda och mer eller mindre tvingade att lämna den socken där Julius hade fått uppleva sin bitvis fruktansvärda barn- och ungdomstid.

Fångvårdsdirektören Ulrik Leander som agerat för att Sallrot inte skulle avrättas, engagerade sig politiskt och arbetade för livstidsstraffets avskaffande. Han blev sedan en av dem som undertecknade den motion som slutligen röstades igenom 1921 och avskaffade dödsstraff i fredstid i Sverige. Men innan dess skulle ytterligare tre personer komma att avrättas.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.