Brinnande hat

Kurt Oscarsson stannade upp mitt i rörelsen. I mörkret kunde han höra det knarrande och hasande ljudet av fotsteg från lägenheten ovanför, en lägenhet han visste var tom. Det hela var lika kusligt som oförklarligt. Ett par timmar senare stod huset i ljusan låga.

Stadsdelen Östermalm i Stockholm är känd som hemvist för de gamla och de rika, en sanning som dock alltid varit behäftad med ett visst mått osanning. Här föddes Einar Larsson våren 1890 i Kungliga Svea Livgardes församling. Östermalm var vid den tiden ett alldeles nybyggt område där spikraka gator med borgliknande jättebyggnader ersatt det bohemiska men förfallna Ladugårdslandets bergsknallar, stugor och tobakslador. Ännu kring sekelskiftet 1900 bodde många familjer i vedbodar och skjul, och särskilt trakten kring de nu försvunna Tyskbagarbergen var ökänd för sin fattigdom. I skuggan av de förnäma direktörspalatsen frodades en misär vi idag har svårt att föreställa oss.

Knappt om maten

Under sådana omständigheter växer Einar Larsson upp. Hans pappa, korpral vid gardet, dör drygt 30 år gammal när Einar är fyra. Det är nu hans mamma som ensam får försöka försörja sina sex barn, som för övrigt alla av outgrundlig anledning fått namn som börjar på E. Trots hjälp från fattigvården är det knappt om maten. När Einar Larsson blir sexton flyttar han hemifrån, vilket i Östermalms fattigkretsar räknas som ovanligt sent, och tar värvning i flottan.

/wp-content/uploads/content/historiskt/brinnande-hat/Sparvagn3.JPG1916 döms han villkorligt till tre månaders straffarbete för stöld, och samma år träffar han 23-åriga Astrid Karlsson. Den tidigare något bångstyrige ynglingen drabbas nu av kärleken och precis som för så många andra betyder detta en total brytning med tidigare liv och vanor. Året efter får de en son, och ytterligare ett år senare gifter de sig. De flyttar ut till en trerumslägenhet i en ombyggd gammal grosshandlarvilla ute vid Loudden, ett vackert och idylliskt område, i varje fall tills oljehamnen byggdes i slutet av 1920-talet. Einar Larsson börjar jobba som konduktör och spårvagnsförare hos SL:s föregångare SS, Stockholms Spårvägar. Enligt tidens sed lämnar han hela avlöningen till sin fru som sedan får hand om hushållets ekonomi, en sak som senare skulle visa sig av viss betydelse.

Tillvaron rämnar

Astrid och Einar är inte något dussinpar, och deras äktenskap är inte grundat på bekvämlighet eller ekonomiska fördelar. De är kära som få andra, på ett innerligt, ömt och nästan barnsligt sätt som gör dem hart när oskiljaktliga.  De har svårt att ta ögonen från varandra, och går hand i hand ännu efter många års äktenskap. Trots de ofta svåra tiderna har ingen, varken barnen eller grannarna, någonsin hört dem säga ett hårt ord till varandra. En av dem skulle till och med föraktfullt kalla den gamle sjömannen, tjuven och slagskämpen Einar Larsson ”blödig”.

När han 1941 förtidspensioneras på grund av en ryggskada blir det visserligen sämre med ekonomin, men desto mer tid för Astrid och barnen. De är en familj grannarna i hemlighet är avundsjuka på, tills sommaren 1947 när Astrid dör. I ett slag ändras Einar Larssons lyckliga tillvaro, och i den alldeles för stora och nu tomma lägenheten ekar minnena av en tillvaro som aldrig kommer åter.

Vräkning

För de utflyttade sönerna håller han skenet uppe, och nämner aldrig någonting om sina problem eller känslor, men han tillbringar allt mer tid hemifrån, ofta på krogen. Så gott som alla sina måltider intar han på lokal för att slippa den tysta tomheten ute vid Loudden, och kanske även för att med ett par snapsar försöka döva saknaden och ensamheten. Trots att han tar extrajobb får han inte ekonomin att gå ihop, vilket kan ha att göra med ändrade vanor och apati, men troligen även med att det varit hustrun som skött pengarna.

Einar Larsson tvingas begära förskott, med det enda resultatet att nästa lön blir ännu mindre, en ond cirkel utan synbart slut. Elen stängs av när han slarvar med räkningen, och hyran halkar efter. Till slut har det gått flera år utan att hans hyresvärd fått någon betalning, en sak som slunkit igenom endast på grund av dennes sjukdom. Våren 1959 är han dock åter frisk och handlingskraftig. Klockan halv nio på morgonen fredagen den 3 april kommer stadsfogden, den dåtida motsvarigheten till kronofogden, i sällskap av fyra stadsbud och bär ut Einar Larssons möbler på gården. Han har nu blivit vräkt.

En motbjudande upptäckt

Einar Larsson har tidigare fått erbjudande om att byta sin trea mot en mindre och billigare etta i samma hus, men envist och ilsket vägrat till både värdens och grannarnas förvåning. De ruskar på sina huvuden åt en gammal stolle som inte vill släppa taget om en lägenhet han uppenbart inte har råd med och som han dessutom endast använder för att sova i.

När stadsbuden tömmer Einar Larssons hem kommer förklaringen. Det gamla huset på Kaknäsvägen 80, det saknade vid den här tiden gatuadress och den som ville skriva hit fick nöja sig med ”Norra Villervallan, Stockholm Ö”, har visserligen fått elektricitet, men inget avlopp. Vatten hämtas ur en pump på gården, och toaletterna är en länga utedass neråt sjön. Kanske är det därför stadsbuden gör en lika motbjudande som bisarr upptäckt: I en av de två stora garderoberna är väggarna täckta av travar med prydligt staplade paket. De stinker fruktansvärt och är fulla av avföring. Även i kaminen hittas de, och det går upp för de äcklade stadsbuden att den som bott här använt sin egen skit att elda med men uppenbarligen inte haft behov av lika mycket bränsle som han producerat.

Fotsteg i natten

Vid tiotiden på kvällen den 3 april släcker Kurt Oscarsson lampan och bestämmer sig för att sova. Där han ligger i mörkret kan han höra fotsteg från våningen ovanför. Ljuden kommer från Einar Larssons tomma lägenhet, en lägenhet Kurt Oscarsson dessutom vet att stadsfogden plomberat så att ingen ska kunna gå in. Han är säker på att fotstegen inte är inbillning.

Det nästan hundra år gamla trähuset har många ljud, men Kurt Oscarsson har bott här i 34 år och vant sig vid dem alla, vilket gör det hela än mer oförklarligt. Till sist somnar han, men med en obehaglig känsla i kroppen. Ungefär samtidigt går Olava Wahlström ut i trappuppgången för att ställa undan en kastrull i det där belägna skafferiet. Hon och hennes man bor längst upp, vägg i vägg med lägenheten där tidigare Einar Larsson bott, och hon kan inte låta bli att snegla mot de båda stängda dörrarna dit. Bakom en av dem hörs ett tydligt frasande, och Olava Wahlström stelnar till. Det låter som om någon skrynklade papper inne i den övergivna lägenheten. Ett par sekunder står hon och lyssnar. Trapphuset är klart upplyst och i fönstret ser hon sin egen förvridna spegelbild bakom vilken hon anar nattmörkret utanför. Känslan är kuslig, och hon skyndar in till sin man, och låser för säkerhets skull ytterdörren.

Eld

/wp-content/uploads/content/historiskt/brinnande-hat/StockholmstidningLop2.jpgKvart över tolv vaknar Kurt Oscarsson utan att veta varför. Av någon anledning är det första han tänker på de mystiska fotsteg han hört tidigare på natten. Det sticker i näsan av rök och ett dånande och sprakande ljud fyller det kolsvarta  rummet. När han drar upp rullgardinen och tittar ut ser han hur björkarnas bleka stammar färgas av ett flackande rödgult sken. Eld. Med ett språng är han ur sängen, och väcker sin mamma och bror, de delar alla lägenhet. I bara pyjamasen springer han ut i trappuppgången och börjar bulta på grannarnas dörrar.

– Vakna. Kåken brinner, skriker han så högt han orkar.

Den övre delen av trappan är full av tjock, svidande rök, och Kurt Oscarsson tvekar. Är paret Wahlström fortfarande kvar där uppe? Efter ett par trevande steg slår hettan och röken emot honom, och han vänder om. Makarna Wahlström bor ju närmast elden, så de borde rimligtvis märkt den först, och säkert står de nere på gården.

Panik i röken

Det är dock just vad de inte gör. Olava Wahlström vaknar av skriket nerifrån trappuppgången. Hon kan inte höra vad de säger, men förstår instinktivt att det brinner. Med paniken ilande uppför ryggraden väcker hon sin man. Han har högra benet amputerat under knät, och fumlar yrvaket med protesen. Röken kommer krypande in, och Olava Wahlström skriker hysteriskt. Det tar över tio minuter innan hennes man får på sig protesen.

När de kommer ut på trappavsatsen är röken så tät att de börjar hosta, och de tvingas krypa ner för trapporna. Den gamla artonhundratalsvillan har inte mindre än tio lägenheter i varierande storlekar, men som genom ett under lyckas alla 21 hyresgäster ta sig ut. I den vindstilla vårnatten slår de meterhöga lågorna rakt upp ur köksfönstret på Einar Larssons lägenhet, och det klirrar av glas när hettan spräcker rutorna.

/wp-content/uploads/content/historiskt/brinnande-hat/HusetBrandInterior2.jpgTvå bilar från Östermalms brandstation anländer efter evighetslånga minuter. De har blivit larmade av ett par damer som på väg hem från en syjunta beundrat det vackra ljusfenomenet på himlen över Norra Villervallan. Strax efter klockan ett begär brandkåren förstärkning, och ytterligare två bilar från Johannes brandstation anländer.

Vid fyratiden på morgonen är elden släckt, Einar Larssons lägenhet är totalt utbränd, och de övriga både rök och vattenskadade. Det går snabbt upp för brandmännen att branden inte uppstått på naturligt sätt. Skorstensstocken är hel, elen avstängd, och det har samtidigt börjat brinna i de båda garderoberna, en på var sida om det förhållandevis oskadda vardagsrummet.

Det brinner igen

Einar Larsson har tillbringat natten hos sin äldsta son och hans familj på Vallhallavägen. De vet nu att han blivit vräkt, och grälar på honom för att han inte talat om för dem att han haft det knackigt. På morgonen den fjärde, dagen efter branden, försvinner han tidigt utan att säga adjö. Hans förbluffade barn kan i tidningen läsa om branden och hur deras far söks av polisen.

Ett vittne har sett honom gående mot 69:ans busshållplats vid Kaknäs strax innan tio på brandnatten, och han är den ende som haft nycklar till lägenheten. Dessutom har han sagt till portvakten, eller vicevärden med den tidens språk, att ”Om ni vräker mig ska ni få se på annat”. Hela den fjärde april är Einar Larsson försvunnen. Han säger själv att han vandrat planlöst, och tillbringat natten på bussar, spårvagnar och nattkaféer. För säkerhets skull har polisen placerat en man att bevaka det brunna huset. Märkligt nog har hyresgästerna inte evakuerats, och för dem visar det sig vara tur att polismannen stått vakt. Natten mellan den 4:e och 5:e börjar det nämligen brinna igen i Einar Larssons lägenhet. Scenen från natten innan upprepas med otäck precision, men tack vare polisen är brandkåren snabbt på plats och branden får inte samma omfattning.

/wp-content/uploads/content/historiskt/brinnande-hat/HusetIdagHelaGarden2.jpg

Norra Villervallan idag. Renoverad och upprustad i omgångar, består den nu av ett antal dyra bostadsrättslägenheter. Foto: Petter Inedahl

Vad lattjo

På morgonen den femte april anmäler sig Einar Larsson självmant hos kriminalpolisen på Kungsholmen. Han medger att han varit inne i sin förra lägenhet sent på kvällen den 3:e, men nekar till att ha anlagt någon eld. Själv säger han sig tro att den börjat genom att han slarvat med stearinljuset han använt till belysning, och som han först säger sig ha glömt på en hylla, och sedan menar sig kastat i ett hörn. Hur branden kunnat uppstå samtidigt på två helt skilda platser har han ingen förklaring till, inte heller hur den andra branden gått till.

– Vad lattjo att det brunnit mer här, säger han när han vallas på brottsplatsen.

Enligt brandkåren är det möjligt att den andra branden var ett fall av självantändning, att glöd legat och pyrt i sågspånet i trossbottnen, men ingen vet säkert. Den 27 oktober 1959 döms den då 69-årige Einar Larsson till tre år och sex månaders straffarbete för grov mordbrand. Hans hämnd mot hyresvärden hade varit mycket nära att kosta 21 människor livet, och även om han inte ansågs psykiskt sjuk intogs han på Håga sjukhus utanför Södertälje, idag Hågaanstalten, en vårdanstalt specialbyggd för att ta hand om just psykiskt sjuka kriminella. Han dog 1981, några dagar innan han skulle fylla 91, och begravdes bredvid sitt livs kärlek Astrid. De hade då varit åtskiljda i 34 långa år.


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.