Min rättskänsla förbjöd mig att fortsätta

Det är den legendariske brottsplatsutredaren Jan Olsson som med de orden förklarar varför han steg av utredningarna om Thomas Quicks påstådda mord. Och varför han och en kollega mörkade en analys av hur ett av morden hade kunnat gå till.

Det är få människor man bara får höra gott om. Vilket väl är naturligt då vi alla har våra lite mörkare fläckar. Men om kriminalkommissarien Jan Olsson har jag bara fått höra lovord – år efter år.

– Någon mer noggrann tror jag inte du kan finna, sa en erfaren åklagare.

– Det han inte hittar, det finns inte, sa advokat Johan Eriksson.

Slog larm tidigt

När det gäller Quick-ärendet så var Jan Olsson den första som slog larm om att något kunde vara väldigt fel. Redan i mitten av 1990-talet gick han till dåvarande rikskriminalchefen Jörgen Almblad tillsammans med sin närmaste chef Anders Danielsson, som många år senare kom att bli SÄPO-chef. Där framförde han sin kritik över hur Quick-utredningarna gick till.

När vi nu pratas vid så berättar Olsson att det första han reagerade på var att Quick kunde minnas allt så detaljerat exakt när det gällde mordet på Marinus och Janni Stegehuis i tältet i Arvidsjaur:

– Det spöregnade och var mörkt. Och dom måste ju ha skrikit när dom knivhöggs. Så hur kunde han minnas allt så exakt, tänkte jag. Därtill gjordes ju inte konstruktionen så som är brukligt. Den som har erkänt brukar ju få tala om hur det var på platsen. Men här var tältet och allt uppställt när han kom fram och skulle visa hur han hade gjort.

Jan Olsson reagerade också på att Quick inte nämnde den sopkasse med ölburkar högst upp, som Quick rimligen måste ha vält omkull om det gått till som han visade vid rekonstruktionen.

När det gällde mordet på israelen Levi så åkte Olsson upp till Falun och gick där igenom materialet med kriminalteknikern Östen Eliasson som var den som hade gjort platsundersökningen.

– Vi gjorde en analys av vad som kunde ha hänt, berättar Olsson. Och sedan såg vi till att de som höll på med utredningen inte fick reda på det. Det kan kanske någon tycka är fel men när man gör en rekonstruktion så är det viktigt att den som håller i rekonstruktionen och som är förhörsledare där, inte ska veta vad som har hänt. Därmed kan inte den som berättar tolka kroppsspråk och annat.

– Och efter vad jag förstått så blev knappast något rätt när Quick skulle visa och berätta?

– Nej, precis.

 

/wp-content/uploads/content/inifran/min-rattskansla-forbjod-mig/Quick1.jpg

Advokatens ointresse

När Jan Olsson och en kollega skulle åka tillbaka till Stockholm efter rekonstruktionen, så åkte Quicks advokat Claes Borgström med i samma bil.

– Och då började jag prata med Borgström om vad vi hade varit med om. Jag sa något i stil med att, ”det gick ju åt helvete det här och det är väl ganska klart att han inte har begått det här brottet”. Men han svarade inte utan började prata om något annat. Jag tänkte att han som advokat måste väl vara glad över att hans klient inte hade begått brottet men han var undvikande och började istället prata om segling. Det där kändes väldigt konstigt.

Efter en tid görs en ny rekonstruktion och då gick det lite bättre för Quick. Senare får Jan Olsson klart för sig att åklagaren skall åtala och då skriver han ett brev där han klargör att han inte längre kan medverka i utredningen mot Quick. Innan han skickar brevet till Christer van der Kwast så visar han det för sina chefer, så de ska veta vad som händer.

– Brevet postade jag sedan till Riksåklagarämbetet så att dom skulle registrera det.

– Då ska det alltså finnas tillgängligt där som offentlig handling?

– Ja, men jag tror inte att dom registrerade det.

Nästa rikskriminalchef

Innan Jan Olsson skulle gå i pension sökte han dåvarande chefen för rikskrim Lars Nylén för att klargöra för honom vad han ansåg om den pågående utredningen mot Thomas Quick:

– Jag pratade med hans sekreterare och klargjorde vad jag ville upplysa Nylén om. Men han återkom aldrig till mig.

– Så det här innebär alltså att två av landets högsta polischefer, som i olika perioder var chefer för rikskriminalen plus en chef som senare kom att bli SÄPO-chef, visste om dina betänkligheter och att du var så starkt kritisk att du vägrade att fortsätta arbeta med Quick-utredningen?

– Ja, precis.

/wp-content/uploads/content/inifran/min-rattskansla-forbjod-mig/Leif_GW.JPGMan kan ju tänka sig att en rikskriminalchef inte har tid att prata med, eller bry sig om, vad var och varannan polis har för synpunkter på enskilda fall.

Men nu handlade det om landets kanske främsta brottsplatsutredare, som just därför hade värvats till rikskriminalen och som nu var kriminalkommissarie. Därtill avsåg det ett av de mest uppmärksammade fallen i Sveriges kriminalhistoria.

Jan Olsson hade nu försökt alla formella vägar han hade att gå.

– Jag kände mig lite desperat eftersom jag inte nådde fram. Så då tog jag kontakt med Leif GW Persson, som ju var anställd av Rikspolisstyrelsen.

Jan Olsson informerade Leif GW om sin kritik mot utredningen  och lämnade över en del material. Därmed fick Leif GW Persson reda på vad som pågick.

Höjda fosfathalter

– Den senaste tiden har det diskuterats en hel del om höjda fosfathalter på olika platser. Det har handlat om det ska kunna tolkas som att här har Quick dödat en människa eller hanterat ett lik på något sätt. Vad har du för erfarenhet av det här?

– Höjda fosfathalter i jorden kan komma av allehanda biologiskt avfall. Och det kan finnas kvar i flera tusen år. Jag har varit med vid utgrävningar på Gotland där det just varit flera tusen år gammalt höjda fosfathalter efter människor och djur.

– Vad kan det handla om? Avföring, döda djur eller döda människor?

– Ja, något biologiskt. Höjda fosfathalter säger inte så värst mycket om man inte samtidigt hittar benrester eller liknande på platsen.

Vid Quick-utredningen reagerade också Olsson över en faktor som saknades. Som han genom många års erfarenhet nästan alltid träffade på:

– När någon blir misstänkt så hittar man nästan alltid den personen i utredningen. Han eller hon finns där på något sätt, även om personen då inte alls är misstänkt från början. Han har inte heller kunnat visa några av de föremål som tillgripits vid morden och inte heller har det anträffats någon enda form av kriminalteknisk bevisning. Här är det alltså någon som påstår att han begått åtta mord. Och han finns inte någonstans i en enda av dessa utredningar. Han är som en skuggfigur på något sätt.

– Försökte du göra någonting åt det här mer konkret?

– Vi försökte påverka det hela så att man bytte förhörsledare. Det blir någon slags kontakt mellan förhörsledaren och den som förhörs när det pågår timme efter timme, dag efter dag. Och därför är det rimligt att man byter efter en tid. Men det fick vi inte igenom.

– Om dom som arbetade med utredningen nu kom så fel med alltihop, som du säger, hur kunde det komma sig? Dom var ju inga nybörjare direkt.

– Det blev några som blev troende liksom. Som var övertygade om att Quick var en mördare och fastnade i det på något sätt. Och Quick har en påtaglig förmåga att påverka människor. Jag tror att Seppo och Borgström har trott på honom. Men som polis arbetar man ju för att de som utför brott ska lagföras och jag insåg att det här skulle innebära att dom som hade utfört dom här morden skulle gå fria på det här sättet.

– Är det din uppfattning att åklagaren, Christer van der Kwast, också var en av dom troende?

– Nja, han är ju snarare en av dom där juristerna som inte resonerar i termer av skyldig eller oskyldig. För honom handlar det bara om bevisningen är tillräcklig för att få någon fälld eller inte.

 

/wp-content/uploads/content/intervjuer/sveriges-varsta-justitemord/QUICKmedsallskap.jpg

Gick ut offentligt

På tv har vi kunnat se hur Thomas Quick får underliga utbrott under vallningar och med gurglande läten far omkring. Frågan är om det var spelade utbrott eller inte?

– Jag visste ju när han skulle få utbrotten, säger Olsson. Det såg jag på honom. Och de kom på grund av att det var någonting som han inte kunde svara på.

– Du och andra poliser har fått en del kritik för att ni inte gick ut med era tvivel mot utredningen. Är det en befogad kritik?

– Man kan ju inte som polis springa iväg till pressen för att få ordning på saker, utan meningen är ju att man ska göra det inom organisationen. Det är så det ska gå till. Och det gjorde jag ju, gång på gång. Och några år senare, 2001, så skrev jag en artikel om det hela som publicerades på DN Debatt. Men det resulterade ju inte heller i någonting. I varje fall inte då.

– Just nu pågår det på nytt hetsiga diskussioner om huruvida Quick har mördat någon eller inte. Följer du den debatten?

– Ja, men jag är ganska trött på allt det här med Quick. Det känns söndertjatat på något sätt.

Ska man summera det här, så framförde alltså Jan Olsson först sin kritik mot utredningarna till poliserna som var ”troende”, som han säger, och till Christer van der Kwast. När det inte resulterade i någonting, framförde han samma kritiska synpunkter till landets högsta kriminalchef och till sin närmaste chef. När fortfarande inget hände klargjorde han via ett brev som sändes till Riksåklagaren att han vägrade att delta i den här utredningen på grund av hur den gick till. Men det resulterade fortfarande inte i någonting, trots att det nu var ganska många högt uppsatta polischefer och åklagare som fått ta del av hans kritik.

Några år senare försökte han nå fram till den nye rikskrimchefen med samma kritik. Till slut gick han till Leif GW Persson och berättade för honom hur han såg på det hela och gav GW en del underlag. Och när han hade pensionerats skrev han en artikel som publicerades på DN Debatt 2001, där han framförde sin kritik och sina farhågor.

– Förstår att det känns uttjatat för din del eftersom det har gått 10-15 år sedan du framförde din kritik och artikeln publicerades, men för många av oss är det fortfarande en i högsta grad levande fråga där åsikter och slutsatser bryts mot varandra. Det är väl bra?

– Ja, det är väl i och för sig bra men som gammal polis oroas jag över hur folk ska se på rättsstaten Sverige efter det här. Det här med rättssamhället är inget som vi får till skänks. Det är ju ingen naturlag, utan något som vi alla måste vårda.

 

Nedan Jan Olssons artikel som publicerades på DN Debatt 2001.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.