Visst kan vi ha haft fel

Under dryga två timmar intervjuar jag Quick-åklagaren Christer van der Kwast på ett café i Stockholm. Det blev inte vad jag hade väntat mig. Men så är det ju ofta i livet.

Har sett bilderna av honom i tidningar och i tv. Hört honom i radio och läst vad man skrivit om honom. Bilden är entydig, en hårding. En buffel som likt ett godståg kör över det som kommer i hans väg. För mig har det inte varit någon konstig bild, då jag mött en del sådana åklagare under åren jag arbetat med rättsfrågor.

Men skulle han kanske nu vara knäckt av alla påhopp? tänkte jag. Nedbruten och självömkande?

Engagerad är bara förnamnet

Nej, tvärtom. Han är engagerad, stridslysten och allt annat än självömkande. Och har han nära till både leenden och skratt mitt uppe i det stora allvaret. På min fråga om hur han tagit mediestormen svarar han:

– Det var jobbigt för familjen i början och dom där påhoppen på olika personer som arbetat med fallen, stör mig. Med själv har jag genom jobbet fått elefanthud. Det är ju inte första gången jag varit med om sånt här. Men visst stör det att bli misstänkliggjord och direkt beljugen.

– Som vadå, att du egentligen förstod att Quick kvar oskyldig?

– Ja, när man tillskrivs beteenden och åsikter som är direkt fel och lögnaktiga. Och misstänkliggör ens motiv. Man kan diskutera vad som är rätt och fel. Det kan man alltid göra. Visst kan vi ha haft fel i vissa delar. Men att misstänkliggöra ens motiv… det där karaktärsmordsgreppet är alltid svårt att hantera. Men det finns nog andra som har det svårare i det här ärendet.

– Är det någon del i något fall där du utifrån den omfattande kritiken tänkt att det där ligger det någonting i, det där borde vi ha tänkt på?

– Visst kunde vi ha gjort saker annorlunda. Och bättre. Så är det ju nästan alltid när man tittar i backspegeln. Om inte annat för att det skulle vara klarare i efterhand. Vi lider ju alla idag av att i princip all dokumentation från domstolsförhandlingarna är borta. Alla inspelade förhör som visade vad som hände i rättssalarna och som man nu påstår inte hände. Protokollen är ju väldigt sparsmakade. Det är ju bara ramnoteringar. Och domarna är bara övergripande sammanfattningar.

– Så vissa delar kunde ha gjorts bättre?

– Visst kan man fundera på om det var rätt eller fel grepp i olika delar av utredningen. Det här var en oerhört knepig utredning. Det var en slags startpunkt för en modell som lanserades dom här åren i Sverige. Som kom att kallas kognitiv förhörsteknik. Och som ställde om polisens arbete från att arbeta med den lite fyrkantiga fråga-svar varianten från A till Ö och tidsmässiga linjer och sånt, till att gå in på ett annat sätt i förhörssituationen. Och där fick vi ju treva oss fram. Man kan ju fundera nu efteråt på om vi i vissa skeden borde ha gjort på något annat sätt. Men är så lätt att vara efterklok.

Den kognitiva förhörsmetoden

Under den här tiden som mordutredningarna pågick var jag själv på ett seminarium för oss journalister om just kognitiv förhörsteknik, och därmed intervjuteknik. I stora drag går det ut på att den som förhörs med hjälp av att minnas känslor vid tillfället som det handlar om, också minns fler fakta.

Jag använder numera den tekniken själv till och från när jag gör intervjuer. Tar med personer till olika platser där de har upplevt speciella saker och efterfrågar deras känslor. Och får dem att på det sättet minnas fler fakta. Det fungerar ofta alldeles utmärkt, om än inte alltid.

– Det kan ju te sig väldigt främmande för någon som aldrig har sysslat med sånt här och inte känner till teoribildningen bakom arbetsmetoden, säger van der Kwast. Det kan ju framstå som ganska bisarrt om man ser det filmat för första gången. Och skulle jag nu i efterhand gå igenom alltihop så skulle jag nog kunna peka på ett och annat som vi kunde ha gjort bättre. Men inte i det stora hela. Och det jag tyckte höll för en prövning i domstol fick prövas där.

– Hur ser du på vad Hannes Råstam lagt fram i sina tv-program och i sin bok?

– Man ska ju inte kritisera någon som är död men nu är det nödvändigt. Och det finns ju folk som talar för honom och hans sak. Quick erkände ett antal mord under åtta år. Sedan satt han i sju år och var i princip tyst. Och då kommer Råstam en dag till honom med en tv-programidé. Du som erfaren tv-producent vet att programidén inte gärna kan vara att Råstam ska påvisa att Quick är skyldig, för det är knappast något att göra ett program om. Utan Råstam kommer och hänger fram för Thomas Quick att han kanske är oskyldig. Som en slags propå, som jag har uppfattat det. Då hakar Quick på det här. Och sedan löper det bara på.

– Därmed ifrågasätter du Råstam på samma sätt som han har ifrågasatt ditt arbete?

– Ja, absolut. Hur det egentligen gick till när Quick började hävda att han var oskyldig, är naturligtvis något som utredarna måste ta reda på. Jag har läst boken och kan ju se vad som är fel och vad som är utlämnat. Jag vill inte beteckna det som ren lögn, även om det finns sådant också. Det väsentliga är urvalet, vad som är utlämnat.

 

/wp-content/uploads/content/inifran/Visst kan vi ha haft fel/KwastLiggandeGlad2.JPG

Behövs nya rättegångar

– Finns det utifrån boken något i ett konkret fall där du i dag tänker att fan, det där borde vi ha tänkt på?

– Nu när allt har vänts till att det kan finnas andra förklaringar så får man ju vara öppen för det. För att det finns någon som inte fanns inom synhåll för oss då. Och har invändningarna fog för sig så får man väl pröva det en gång till då. Men det gör man ju inte.

– Men det gör man väl?

– Nej, det här är ju inte ett färskt ärende som en åklagare ska pröva själv om det ska gå till åtal. Vi har ju faktiskt fällande domar i botten. Och det nya läget att han har tagit tillbaka erkännandet räcker ju inte för resning, utan det ska till andra saker också. Och jag har väldigt svårt att se att man då inte ska kunna ta det här till domstol. Problemet är att man inte har vidtagit dom utredningsåtgärder, som behövs för att ta ställning.

– Vad hade det konkret varit för fördelar med nya domstolsförhandlingar, menar du?

– Då blir det en ny process med nya förutsättningar där han tagit tillbaka sitt erkännande. Men då ska det också penetreras ordentligt vad som talar för och emot hans nuvarande inställning.

– Men skulle du då ge dig med det om Quick blev frikänd?

– Ja, det fick jag väl göra då utifrån en ny bevisvärdering, under förutsättning att man verkligen gjort en ordentlig utredning på nytt.

– Måste det inte vara bra för Quick själv med nya rättegångar, så att det inte ligger kvar och pyser misstankar och påståenden hit och dit?

– Javisst. Absolut är det så. Nu blir det ett halvdant frikännande på något sätt i och med att det inte är prövat. Man har klagat på att Claes Borgström bara skulle ha simmat med tidigare, vilket jag inte alls håller med om. Men nu blir det ju i så fall åt det andra hållet på något sätt. Den åklagare som utreder intar inte sin roll som motpart utan blir mer som en assistent till advokaten som begärt resning. Om man nu påstår att det blev fel förra gången så har man ju nu chansen att göra allt rätt, men det gör man inte. Det tycks finnas någon allmän beröringsångest bland jurister när det gäller de här målen just nu.

– Det råder väl ingen som helst tvekan om att Quick har kommit med olika versioner vad gäller de olika fallen? Vilket är en central fråga i den här utredningen. Eller hur?

– Ja, definitivt är det så. Och vi kom ju fram till att vi hela tiden måste arbeta med förutsättningen att vad han ibland sa kunde vara totalt ljug, på grund av att han byggde på hela tiden. Han kan ha tagit in information och han kan bearbeta saker. Vi arbetade efter att han både talade sanning och kom med osanning och att det inte kunde avgöras förrän man var nere på fakta. Och när det gäller de offer som inte har återfunnits så blir det ju extrema svårigheter. Jag sa till mina medarbetare att dels måste vi ha något som knyter honom till offret. Något han vet och som är väldigt distinkt och dels måste han kunna knytas till fyndplatsen eller platsen för bortförandet. Och sedan stämdes platserna av mot kontrollerbara fakta från respektive plats. Att han byggde på och ljög, säger han ju själv. Och allt det här har jag stått i domstol och klargjort. Framfört att det här är en avgörande svårighet som man måste förstå. Och bedöma det utifrån att det är det här läget vi har att hantera.

– Men framförallt du och Seppo Penttinen har beskyllts för att tro på allt Quick säger. Ligger det alltså inte någonting i det?

– Nej, det är helt bort i tok. Så var det absolut inte. Däremot tycks det ju finnas folk som tror på allt han säger nu.

Vi resonerar lite i allmänhet om falska erkännanden och problemen med sådana. Christer van der Kwast förnekar inte alls att sådana existerar och menar att det är ett svårt problem för rättsväsendet att hantera.

– Och det är ju inte helt ovanligt, säger han. Men i det här fallen, framförallt dom där man har hittat offren så har vi, menar jag, kunnat binda honom till såväl offret som platsen. Quick beskriver och sedan stämmer det med vad rättsläkaren kommer fram till. Och då måste man fråga sig om han var så oerhört smart att han kunde läsa av utredaren på olika sätt? Frågan är berättigad och det är en fråga vi ställde oss hela tiden. Men att någon av oss skulle ha matat honom med fakta för att få fast honom oavsett om vi trodde att han var skyldig eller ej, det är ju rena fantasier.

– Men ni kunde väl ha hamnat fel ändå?

– Ja, det kan man aldrig gardera sig helt emot. Men om man säger att vi inte ansträngde oss för att få klarhet så långt möjligt, då är man fel ute. Och visst, det är möjligt att vi har misslyckats någonstans. Det får väl framtiden utvisa då. Men man har inte kunnat visat det så här långt. Det man har gjort i resningen är bara ytskrap och det retar mig eftersom vi la ner så mycket arbete själva på just det här.

– Borde ni inte ha reagerat på att han erkände ett 30-tal mord? Jag menar, någon måtta får det väl ändå vara.

– Den där siffran är jag skyldig till. Men det var en arbetslista på saker och personer han nämnde. Vi gjorde den för att få struktur i det hela. Och det handlade då inte alls om 30 erkända mord. Det kunde vara någon kommentar om ”den där värmlandspojken” till exempel. Men sedan blev det inte mer än så. Den där siffran upprepas ändå som ett mantra hela tiden. Och jag säger till dig som till andra, lita inte bara rakt upp och ner på mig eller på någon annan, kolla materialet så får du se.

– Tror du att det sitter människor som är oskyldigt dömda i svenska fängelser eller på rättspsyken?

– Ja, det kan nog vara så. Det kan vara så att bevisningen inte skulle ha varit tillräcklig för fällande dom. Och förutom fall med falska erkännanden kan det vara helt oskyldiga som oförskyllt har kommit in i en situation där allting talar emot dom och som blir dömda. Det här kan vi aldrig gardera oss helt emot men vi ska naturligtvis försöka så långt det är möjligt.

I Norge är Quick mördaren i Therese-fallet

I fallet med den mördade norska flickan Therese, som Quick nu har frikänts från, har man en helt annan värdering i Norge. Efter att ha utvärderat bevisläget och tagit del av vad man kommit fram till i Sverige, har norrmännen tvärtom kommit fram till att den ursprungliga tingsrättsdomen är riktig och att det inte finns någon grund för att tro att Quick är felaktigt dömd.

Någon fortsatt utredning pågår alltså inte i Norge. Och man eftersöker ingen annan mördare eftersom man dragit slutsatsen att mördaren är Quick och ingen annan.

Man har från norsk sidan också framfört kritik mot den svenska handläggningen av resningsfrågan, för att Quick inte förhörts ingående om hur han kunnat lämna de speciella uppgifter som fällde honom. Man är även kritisk mot att den svenska åklagaren i resningsmålet, Björn Ericson, inte gått igenom bevisningen med de norska utredarna och åklagarna, trots att man begärt det från norskt håll.

– Kontentan av vad norrmännen har kommit fram till efter att ha gått igenom materialet är att man inte omprövar vad tingsrätten har kommit fram till i Sverige, säger van der Kwast.

– Och nu letar man alltså inte efter någon annan möjlig mördare?

– Nej, det blir ju en självklar följd av deras utredning. Och det är att observera att det här har varit så stort i Norge att det är stora delar av deras motsvarighet till vår rikskrim som varit inne i ärendet. Därtill två statsåklagare och deras motsvarighet till vår riksåklagare. Så man har granskat och gått igenom det här på högsta möjliga nivå.

Fördel för alla parter

– Det måste väl rimligen ha blivit en konstig ny situation för dig att du nu har en annan åklagare mot dig?

– Ja, det är en väldigt egendomlig upplevelse. Men det hade jag väl kunnat ta om man verkligen hade tagit dom kontakter som behövs för att reda ut det här. I Sverige var det ju många som var inblandade. Nu syns bara Seppo Penttinen. Men han hade ju alltid bisittare som växlade. Vi hade lokala krimare som kom och gick i de här olika ärendena. Och vi hade folk på rikskrim som var bakläsare och så vidare. Men dom här har man inte tagit in och hört i resningsarbetet.

/wp-content/uploads/content/inifran/Visst kan vi ha haft fel/BjornEricsonTat148_high_2.jpg– Menar du att Björn Ericson och gruppen runt honom har lagt sig platt?

– Ja, det är den enkla raka beskrivningen av hur åklagarna har formerat sig i resningsfrågan. Man har inte i klartext på en enda punkt påvisat att något varit direkt fel. Åklagarprestationen i resningsfrågan har därmed genomgående blivit undermålig.

JO-anmälningar

Christer van der Kwast har gjort två JO-anmälningar mot överåklagare Björn Ericsons arbete med utredningarna i resningsprocessen. I sina anmälningar skräder han inte orden, utan hävdar att Björn Ericson, bilden till höger, inte agerat som den part han ska vara som åklagare. Därmed ifrågasätter han även Ericsons objektiviet. Men framförallt hävdar van der Kwast att Ericson inte hört personer som kunnat klargöra olika delar och inte heller i övrigt genomfört en seriös undersökning värd namnet. Och att han därmed inte har fog för att ifrågasätta tingsrätternas domar.

I fallet Johan Asplund skriver van der Kwast:

Ericson har, på samma sätt som tidigare resningsmål rörande Bergwall, grundat sitt ställningstagande i resningsfrågan på ofullständig kunskap om vad som förekommit under förundersökningen och under huvudförhandlingen och har i sitt yttrande till hovrätten lämnat sakuppgifter som är felaktiga, vilseledande eller ofullständiga. 

Ericson har underlåtit att kontakta utredarna för att försäkra sig om ett sakligt hållbart underlag för bedömning av resningsfrågan.

Ericson har underlåtit att avkräva Bergwall besked i olika väsentliga frågor, bl a hur han kunnat lämna de avgörande bevisuppgifterna.

Ericson har som åklagare och motpart till Bergwall brustit i objektivitet genom ett selektivt urval av omständigheter till stöd för resning och med ett obefogat förringande av den stödbevisning som varit avgörande för tingsrättens fällande dom.

 

/wp-content/uploads/content/inifran/Visst kan vi ha haft fel/KwastAktiv.JPG

Uppgjort på förhand?

– Både du och Göran Lambertz tycks utgå ifrån att det blir frikännande rakt av i samtliga fall, utan nya rättegångar. Vet ni något som vi andra inte vet?

– Det är en kvalificerad gissning. Det känns som om det redan tidigt, kanske redan från början, varit åklagarmyndighetens inställning att man skulle gå på resningslinjen och slutligen avveckla Quick-historien på ett smidigt sätt. Det är annars svårt att förklara varför man lagt sig platt. Den ihärdiga mediekritiken mot utredningen har nog haft sin betydelse.

– Jag har haft lite funderingar på om man kanske i något av de sista fallen som kommer att behandlas skulle vända och inte gå med på en resning. Eller ta det till domstol med övertygelsen om att Quick i det fallet skulle bli dömd för mordet.

– Nej, åklagarsidan har begärt resning även i de sista fallen och får givetvis stöd för detta från Quick. Upplägget i samtliga fall följer samma grundläggande mönster. Det enda som skulle kunna hända som förändrar förutsättningarna för prövningen av resningsfrågan är att Umeå-hovrätten plötsligt skulle få för sig att kolla fakta grundligt själva.

– Hur menar du?

– Dom kan begära in mina och utredarens påpekanden genom riksåklagaren. Särskilt Appojaurefallet har ju mycket konkreta inslag i bevisningen och åklagarens argumentering är mycket svag. Men varför skulle man göra sig besvär när parterna är överens. Den åklagare som därefter tar över har samma läge som sina tidigare kollegor och är säkert inte särskilt angelägen att frondera mot sin egen myndighet. Jag tror att allt går på räls till slutstationen och det blir ett formellt frikännande över hela linjen. 

– I så fall kan vi väl förvänta oss att ett antal personer som sitter i fängelse och som har erkänt, kommer att kontakta sina advokater och med hänvisning till Quickärendet säga att, ska inte vi också försöka få resning om jag nu tar tillbaka mitt erkännande?

– Precis. Det här håller på att bli en bra liten pinne att sitta på för aktiva advokater. Kan man resa Quick-målen på det här sättet så bör man ha goda chanser att få resning i ett stort antal andra fall. Framförallt om det är många år efteråt och man inte kan återskapa bevissituationen. Om jag satt som domstolsjurist skulle jag bli oroad över det här, säger Christer van der Kwast.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.