Svenskans avslöjande

Svenska Dagbladet har begärt ut Seppo Penttinens mejl. Ett bra exempel på undersökande journalistik. Vad hittade de?

Efter vad jag förstår är det ytterst få personer i Sverige som läst alla förunder-sökningar, spaningsmaterialet, journaler, resningsansökningar och utredningar i resnings-processen etcetera, avseende Quick-fallen.

Bland oss journalister är det bara Hannes Råstam och Gubb Jan Stigson. Att Mattias Göransson inte har gjort det tillstod han när jag frågade. Om faktagranskaren Jenny Küttim har läst spanings-materialet är jag osäker på.

Därtill har åklagaren Christer van der Kwast och några poliser läst alltihop och, utgår jag ifrån, advokaterna Claes Borgström och Thomas Olsson. Alltså färre än tio personer.

Sannolikt har ingen svensk, utom möjligen Christer van der Kwast, fått tillgång till att läsa norrmännens omfattande utredning, eftersom förundersökningar inte är offentlig handling i Norge.

Ville veta

När det började komma lite allmänna påståenden om fel och utelämnad information i Råstams bok, försökte vi på Para§raf få fram vad det konkret kunde röra sig om. Så jag kontaktade några av kritikerna och ville att de skulle konkretisera det i en eller flera debattartiklar.

Några tvekade då de tyckte att det var känsligt då Hannes Råstam är död och inte kan försvara sig. Men efter några dagar fick jag en lista på 30 punkter från Seppo Penttinen som jag uppfattade som ett första utkast. Vi hoppas kunna publicera den slutliga listan idag eller senast i morgon.

Till saken hör att jag en längre tid försökt få en intervju med Seppo Penttinen, vilket jag knappast har varit ensam om bland landets journalister.

Kanske mer angeläget

Samtidigt har vi i redaktionen för Para§raf resonerat om att det i det här läget kanske är än mer angeläget att få fram konkret kritik mot överåklagare Björn Ericsons utredningar, eftersom vi även där fått höra att det skulle finnas felaktigheter. Bland annat vill vi komma åt det som man inte varit intresserade av att ta del av från Björn Ericsons sida, som till exempel de norska synpunkterna.

Vad det har handlat om är helt enkelt ett självklart journalistiskt arbete: Finns det befogad kritik som i den pågående resningsprocessen kan ha betydelse, så ska den naturligtvis upp i ljuset.

Båda sidor ska komma fram

Vi har den senaste tiden publicerat mer i form av intervjuer och debattartiklar från den sida som anser att det finns bevis mot Quick/Bergwall som har tyngd vad gäller hans skuld, än från den andra sidan. Det beror inte att på att vi driver den linjen utan att vi i det här läget anser det vara intressant när resningsprocessen rullar på som ett löpande band med frikännanden, utan att de olika fallen på nytt prövas i domstol. Vi menar att det finns en tendens till att nu försöka sopa det hela under mattan med minsta möjliga uppmärksamhet. Vilket naturligtvis är dömt att misslyckas.

Men – och det är viktigt: Att Pelle Svensson publicerade sin debattartikel på Para§raf berodde på att vi kontaktade honom och ville ha en artikel. Liksom vi nu har kontaktat honom och erbjudit honom replikutrymme på Gubb Jan Stigsons svar. Därtill har Thomas Olsson och Mattias Göransson en stående inbjudan att på ett i princip obegränsat utrymme skriva debattartiklar om fallet på Para§raf.

I såväl redaktionsledningen för Para§raf, som bland våra övriga medarbetare är det en överväldigande majoritet som är övertygade om att Quick/Bergwall är oskyldig till de åtta morden. Och därmed att Göran Lambertz är fel ute. Wille Erikssons senaste blogginlägg ger uttryck för det.

Därför blir det extra viktigt att ”den andra sidan” får möjlighet att framföra sina synpunkter och sin konkreta kritik.

Vi envisas alltså tjurskalligt med vår uppfattning att yttrandefriheten för en minoritet, och deras möjligheter att få föra ut sin syn på saken, är en av demokratins grundpelare. Den senaste månadens debatt har utvisat att det inte är en uppfattning som delas av alla.

En gång i tiden var det en ytterst liten minoritet som hävdade att jorden var rund. Och för bara fem-sex år sedan var det en överväldigande majoritet på sannolikt mer än åtta miljoner svenskar som var övertygade om att Thomas Quick var en seriemördare.

En grund för Para§rafs existens är att vi inte snabbt ställer in oss i ledet och framför vad som för tillfället anses vara den stora sanningen. Det kommer vi att fortsätta med.


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.