Missing People rules

En ny folkrörelse är född. Missing People visar med stor framgång att såväl nya som gamla svenskar kan agera solidariskt och med stor medkänsla.

När jag ser bilderna av alla som Missing People lyckades samla för att försöka hitta den bortrövade 9-åriga Anna, rörs mitt gamla hårda murvelhjärta. Där finns gamla och unga. Olika nationaliteter, och väldigt olika sociala grupperingar. Alla med ett och samma mål – nu ska vi hitta den där lilla tjejen. Deras utrustning är enkel för att inte säga rent simpel: Gula västar, ficklampor och några kartor. Men de har också förstått att använda Facebook för att nå ut och samla ihop folk. Mycket folk.

De har ingen som helst utbildning för vad de ska göra – men de har något annat som är oerhört värdefullt: Engagemang.

Inget förtroende

Leif GW Persson konstaterade i senaste Veckans brott:

– Missing People lyckas gång på gång slå polisen på fingrarna.

Just engagemang är vad som saknas hos alltför många poliser. Varför det? Därför att de inte längre har förtroende för sin ledning. Bevisligen är det så.

Jag har tagit upp det här på bloggen tidigare men det är värt att upprepas: I januari klargjorde rikspolischefen Bengt Svensson att vardagsbrottsligheten skulle prioriteras. Vid en utvärdering nu under hösten konstaterades att antalet brott inom det segmentet som gått vidare från polis till åklagare har sjunkit. Storsatsning som beslutades uppifrån resulterade alltså i att det blev sämre!

Enda förklaringen till sådana här försämrade resultat inom olika områden, som vi fått läsa om allt för ofta de senaste åren, är att man har tappat förtroende för sin högsta ledning och därför inte bryr sig om direktiven uppifrån.

Någon måste betala notan

Att i snitt 15 poliser i veckan gör olagliga dataintrång i olika register, är även det ett uttryck för att polisorganisationen håller på att lösas upp. Milt uttryckt befinner den sig på ett sluttande plan.

Det är i det ljuset som Missing Peoples framgångar ska ses. Visst, de gör ett bra jobb och förtjänar allt beröm. Men likafullt är de i det här sammanhanget ett gäng glada amatörer.

Det andra ”gänget” består av 20 000 välutbildade betalda poliser. De har massor av bilar, motorcyklar, hundar, helikoptrar, sambandscentraler etcetera. Därtill är varje polisman utrustad med kommunikationsutrustning och diverse annan utrustning som ska underlätta deras arbete. Ändå förlorar dessa ”proffs” gång på gång mot amatörerna!

Och dessa engagerade amatörer kan bara utföra sitt arbete på fritiden. De måste ju arbeta också och försörja sig. Och inte minst, betala skatt – så alla poliser kan avlönas.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.