Idrottspsykologernas skräck

Guldmedaljören i skid-VM på den tuffaste distansen, Johan Olsson, är troligen idrottspsykologernas skräck. Medan deras älsklingar rimligen är de tjejer vi nu har på landslagsnivå i skidskytte.

Jag gillar längdskidåkning och skidskytte. Det är sporter som kräver något av sina deltagare och där inte slumpen, tur eller korrumperade domares poängsättning spelar in.

   Men gång på gång har jag den här vintern sett intervjuer med den nuvarande generationen skidskyttetjejer där de säger något i stil med:

– Skidorna och åkningen var bra och formen känns bra.

– Och skyttet? frågar reportern.

– Är jag också nöjd med idag, svarar den som blir intervjuad.

   Nu är inte sportjournalister några bitska skjutjärnsjournalister och därför påtalar de inte det självklara:

– Men du kom ju på 38:e plats!

   Rimligen har de här tjejerna haft alltför många sittningar med idrottspsykologer och lärt sig att man ska ha en positiv attityd. Ta fasta på det positiva. Se till det som var bra. Glömma och gå vidare. Lära av vad som gick bra bla bla bla.

   Motsatsen är Johan Olsson som nu lämnar skid-VM med en guldmedalj i den hårdaste grenen, femmilen. Och därtill ett silver från stafetten och ett från 15 km-loppet. Därmed den av alla killar och tjejer i landslaget som var i särklass mest framgångsrik i detta VM. Är det någon som någonsin hört honom kläcka ur sig någon enda av alla dessa positiva floskler? Inte jag.

   Det första han säger efter att ha vunnit femmilen är att han är jävligt trött. Efter att reportern tjatat ett tag så får Johan fram att, jovisst, han är glad också. Ofta är han gnällig såväl inför som efter olika lopp. Skidorna är fel vallade. Han har ont i halsen. Banan är konstig och så vidare.

   Kan det vara därför Johan Olsson vinner? Därför som han kämpar som bara den när hela kroppen värker efter fyra mils åkning? Hans inställning är kanske inte att det alltid ska vara kul och positivt? Alltså en ny Thomas Wassberg, som inte heller var eller är någon muntergök. Som var så tjurskallig att han vägrade ta emot Svenska Dagbladets bragdmedalj, därför att han ansåg att fel person fått medaljen året innan. Men som också var en kille som vann. Och som lugnt och värdigt passerar mållinjen när de vinner, så som Johan Olsson gjorde. Utan konstiga gester eller liknande trams.

   Jag gillar de där killarna och tjejerna som kommer från de djupa skogarna och inte flinar så mycket, utan säger att ”idag var jag skitdålig”, när de inte kommit bland de tio bästa. Och jag är övertygad om att den nuvarande generationen skidskyttetjejer skulle kunna utvecklas betydligt mer positivt om de sa detsamma när de inte ens lyckats ta sig in bland de 30 främsta.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.