Kriminell kändis

Mitt val att vara offentlig har inte med en längtan efter kändisskap att göra, utan notabiliteten är mitt enda sätt att komma tillbaka in i samhället.

Det var amerikanen Andy Warhol som en gång sa att alla människor kommer att få femton minuter i rampljuset. När han yttrade dessa ord under 1970-talet (tror jag att det var), kunde han knappast veta hur rätt han hade. Idag finns det dokusåpor för alla smaker – från unga vuxna som låses in i ett övervakat hus där de förses med alkohol, till en brokig skara som ska sköta en bondgård tillsammans.
Med den rådande samhällsandan är det alltså inte konstigt att vissa tror att mitt bloggande, artikelskrivande och författande skulle vara ett sätt för mig att få mina femton minuter i rampljuset, men så är faktiskt inte fallet.

   Först kan det väl konstateras att jag haft mina femton minuter. De tidningsrubriker och ökändhet som kommer av mitt brott är förvisso inte på något sätt positivt och helst något jag hade varit utan, men det är likväl en form av kändisskap. Denna ökändhet är konstigt nog skälet till att jag har valt att fortsätta vara offentlig.

   En del skulle nog tycka att det bästa för mig vore att undvika media, inte skriva i några offentliga forum överhuvudtaget och rent allmänt hålla en låg profil. Men det många glömmer är att hur tyst jag än håller mig, så kommer mitt brottsliga förflutna vara en del av mitt liv till den dagen jag dör. På internet finns allt samlat och där kommer mina brott för alltid att finnas arkiverade. Alla framtida presumtiva arbetsgivare, flickvänner, med flera kan bara skriva in mitt namn i Google och så dyker mitt mörka förflutna upp. Visst, jag skulle kunna byta namn – men inte ens det räcker. Ett par av mina vänner som har släppts från längre fängelsestraff och bytt sina namn har ändå blivit ofrivilligt uthängda. I ena fallet använde en skrupelfri journalist min vän för att få ett scoop, i andra fallet var det en före detta flickvän som ville hämnas. När man har begått ett sånt horribelt och uppmärksammat brott som jag, då går det inte att gömma sig. Vilket på ett sätt inte är mer än rätt, men samtidigt nästan omöjliggörs ett återinträde till samhället.

   Just därför väljer jag att vara offentlig. Om det värsta i mitt förflutna är allmän kännedom, finns det inget som någon kan avslöja. Oavsett om det gäller att arbeta som författare, journalist, bloggare och/eller i kunskapens korridorer på något universitet, så innebär det att alla känner till vem jag är och vad jag har gjort. Om jag dessutom strävar efter att skapa mig en offentlig identitet som förknippas med mitt författande och mina akademiska meriter istället för enbart mitt brott, då känner jag att möjligheten för mig att komma in i samhället igen ökar markant.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.