Vattenänglar

En kvinna hittas död, men hennes dotter är försvunnen. Jakten på en mördare och en försvunnen flicka tar läsaren in i det mänskliga psykets djupaste mörker.

En kvinna hittas död, men hennes dotter är försvunnen. Jakten på en mördare och en försvunnen flicka tar läsaren in i det mänskliga psykets djupaste mörker.

Helt ärligt är vi inte särskilt förtjusta i Mons Kallentofts första fem deckare där årstiderna har varit temat, vilket också är skälet till att vi inte rekommenderat någon av dem. Men denna fortsättning i serien, med kriminalinspektör Malin Fors som fortsatt huvudperson, känns som en nystart. De fyra elementen är den röda tråden och sättet att skriva är annorlunda och storyn är mer läsvärd.

Var denna vändning i Kallentofts författarskap kommer ifrån vet vi inte, men den är uppskattad. Grundberättelsen i Vattenänglar med dess internationella anknytningar är betydligt bättre än sina föregångare. Men än viktigare är att persongalleriet har blivit djupare och mer levande. Nu kan detta i och för sig delvis vara ett resultat av att flera personer är återkommande från hans tidigare böcker och att vi lärt känna dem allteftersom, men det är något mer. Även nya karaktärer känns mer genuina. Framförallt handlar det om att författaren gestaltar hur ondskefulla handlingar även kan komma från i grunden goda människor. Omständigheter och prioriteringar i ens eget liv ger utrymme för grymheter som egentligen inte är avsiktliga – exempelvis kan kärleken till det egna barnet få en förälder att försumma andras ungar. För om man tänker efter, hade inte vi alla varit villiga att gå väldigt långt för att skydda de vi älskar, även om det betydde att andra offrades.

Hoppas nu att nästa bok blir lika bra, för vi ser framemot den – och en sådan känsla trodde vi aldrig skulle infinna sig då det gäller Mons Kallentofts författarskap

Författare: Mons Kallentoft
Förlag: Forum
Utgivningsår: 2012


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.