Frihet genom en bil

Igår kväll fylldes jag av en nästan outhärdlig längtan. En längtan efter att få känna på den frihet som bara en biltur kan ge.

Okej att min längtan efter att få sätta mig bakom ratten på en schysst bil var outhärdlig, är kanske lite att ta i, men den var i alla fall klart märkbar.

   För drygt 13,5 år sedan – när mitt liv ännu inte styrdes av blåklädda vakter med teleskopbatonger och pepparsprej – så älskade jag nämligen att ta en tur på en tom landsväg. Vetskapen om att framtiden liksom den snirklande vägen kunde leda mig vartsomhelst, var något som kunde få mig att le stort.

   Men istället för att sitta bakom ratten och njuta av friheten så sitter jag i min cell och funderar över min första bil. Den var ett riktigt gammalt åbäke, en kanariegul Toyota Corolla. Toppfarten låg på strax över 110 och 0-100 tog ungefär en eftermiddag, men den var min och ingen annans. Att ha en egen bil tillgänglig när man nyss tagit sitt körkort var inget annat än euforiskt. Även om jag har ägt ett antal bilar därefter så kommer min Corolla för alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.