Kennedymordet del 5 Kvinnan som offrades

Judyth Vary Baker påstår sig ha haft en kärleksrelation med Lee Harvey Oswald och kännedom om hans samröre med CIA och FBI. Bland oberoende utredare i USA finns det två läger beträffande Judyth Vary Baker; de som är övertygade om att hon är den hon utger sig för att vara, och de som anser att hon är en bluff.

Staffan H Westerberg, sedan mitten av 1990-talet grävande journalist och researcher från Stockholm har haft mordet på John F Kennedy som ett livslångt intresse. Det som började som hobby, ledde snart till rekonstruktioner av skjutningen på P10 i Strängnäs 1996 och ett antal artiklar för olika publikationer. 

Staffan ingår i gruppen Oswald Innocence Campaign tillsammans med de viktigaste oberoende utredarna av Kennedymordet i USA.

Vidare är han en del av journalisten Russ Bakers nätverk av researchers, med inriktning mordet på JFK. Har sedan två år arbetat på en bok om mordet i Dallas, som väntas bli färdig inom kort. Staffan skrev 1995 romanen Fågelbröstet som utkom på Albert Bonniers förlag.

När Reeves Morgan skulle vittna i rättegången mot Clay Shaw i New Orleans i januari 1969 berättade han för åklagaren att Lee Harvey Oswald kommit till hans hem utanför Jackson, Louisiana någon dag i början av september 1963. Mötet hade varat i tjugo minuter, där Oswald och Morgan diskuterat arbete.

Under tiden hade Morgans dotter Mary gått ut på verandan. På uppfarten stod en äldre mörkfärgad bil parkerad. I framsätet satt en kvinna.

Enligt Mary Morgan var den här kvinnan mörkhårig och avgjort inte Oswalds ryska hustru Marina som var askblond. Åklagare Jim Garrison skulle dock aldrig få någon klarhet i vem kvinnan var.

Självmord?

De som har sett Oliver Stones film ”JFK” lär aldrig glömma rollgestaltningen som skådespelaren Joe Pesci, bilden nedan, gjorde av maffiabossen Carlos Marcellos pilot David Ferrie. Peruken på ända, det intensiva rökandet och livrädd för att hamna på en dödslista.

/wp-content/uploads/content/historiskt/kennedymordet/5.2 Joe pesci.gifNågra dagar innan han skulle vittna mot Shaw begick Ferrie självmord, enligt New Orleanspolisen. Det underliga är att Ferrie först skrev ett avskedsbrev innan han fick en hjärnblödning och dog. 

Ferries lägenhet på Louisiana Avenue Parkway hade varit full av möss i burar. Garrison visste att han forskade i cancer och var ett nyckelvittne som dog under mystiska omständigheter. Mer än så fick vi biobesökare aldrig veta. Ända tills vi får lyssna till författaren Edward T Haslams historia.

Odlar cancer

/wp-content/uploads/content/historiskt/kennedymordet/5.2 ed haslam.pngPå ett mingelparty 1972 vid Tulane-universitetet i New Orleans råkade Haslam, bilden till höger, av en tillfällighet träffa en kvinna som kallade sig Judyth Vary Baker och hävdade att hon känt Oswald. Haslam hade dock ingen aning om vem kvinnan var, men hon hade frågat om han var intresserad av att diskutera Kennedymordet. Tyvärr hade Haslam känt sig tvungen att avstå av hänsyn till sin flickvän, som var uppriktigt trött på hans överdrivna intresse för mordet i Dallas. Det skulle gå mer än trettio år innan Ed Haslam hörde namnet igen. Det var 2003 i samband med intervjuer för dokumentärfilmen The Men Who Killed Kennedy.

Vid det här tillfället höll Haslam på med research inför boken Dr Marys Monkey, som handlade om mordet på läkaren Mary Sherman, när han fick höra att Judyth Vary Baker skulle berätta sin historia om Lee. Som 19-åring hade Judyth Vary varit just Mary Shermans labbassistent, odlat cancer på möss och apor och utan vetskap ingått i CIA:s kemiska division med uppgift att tillsammans med David Ferrie forska fram ett biologiskt vapen. Av alla personer som umgåtts med Oswald våren och sommaren 1963 var det bara Judyth Vary Baker som hade överlevt och fortfarande var vid liv. 

Den här gången var Ed Haslam beredd att lyssna på allt hon hade att säga med förhoppning om att kunna få fram ny information. Som labbassistent måste hon ha sett och hört det mesta. Men så fort Ed Haslam fick se henne blev han paff. Det var inte samma kvinna. Det var inte den kvinnan han mött på mingelpartyt 1972. Ändå var det verkligen den riktiga Judyth Vary Baker som kom honom till mötes. Det kunde hon snart bevisa. När Haslam förstod det, insåg han också att han sannolikt varit utsatt för en agent provocatour, någon som i själva verket sökt efter den riktiga Judyth Vary Baker, eftersom hon försvunnit spårlöst från New Orleans ett par månader före mordet i Dallas. Varför skulle någon annars utge sig för att vara Baker?

Judyth och Lee

Fredagen den 26 april 1963 hade 19-åriga Judyth Vary just anlänt till New Orleans från Brandenton, Florida. Judyth var en ytterst lovande student med förhoppningen om att en dag bli läkare och forskare. När det blev hennes tur vid postluckan i Civic Center råkade hon tappa sin tidning ner på stengolvet. Men innan hon hann reagera hade en ung man bakom henne i kön redan plockat upp tidningen.

– Varsågod, fröken, sa den unge mannen och log vänligt.

Det var så de träffades – Judyth Vary och Lee Oswald, skriver Judyth Vary Baker i boken Me & Lee. Efter att de utfört sina ärenden gjorde de sällskap ut från Posten.

– Du måste vara ny i stan, sa Lee. Jag kom precis hit själv. Fast jag är faktiskt född här och spenderade mina första år i New Orleans.

Av någon anledning ville ingen av dem avsluta samtalet. De promenerade flera kvarter, hela vägen till KFUK, där hon delade rum med tre andra kvinnor. Judyth berättade om sina planer, om sommarjobbet hon erbjudits av presidenten Alton Ochsner för American Cancer Society. Han hade lovat henne arbete under den kända läkaren och cancerforskaren Mary Sherman. Efter sommaren skulle Judyth börja på läkarlinjen, var det tänkt.

Judyth Vary var speciell, ett underbarn. Det var hennes biologilärare Philip Doyle som lärt henne att göra labbprojekt och bland annat forska i cancer. Judyth hade deltagit i nationella forskningstävlingar i USA och blivit första kvinna att vinna statsmästerskapet i Florida. På bilden nedan, i en lokaltidning, står hon längst till höger. 

/wp-content/uploads/content/historiskt/kennedymordet/5.2 Bild pa Judyth ur artikel.jpg

Målet var inställt på forskning och drömmen att finna lösningen på cancergåtan. Allt tog fart efter en lång vandring till en cancerkonferens som hölls i St Petersburg, Florida, cirka fyra mil norr om Judyths hem i Brandenton. Judyth hade gått till fots i fem timmar med förhoppningen att få visa sina upptäckter för USA:s samlade elit inom cancerforskningen. 

Väl på plats lyckades hon smita in i salen innan vakterna upptäckte henne. Just som de var redo att leda ut henne blev vicepresidenten i American Cancer Society, läkaren Harold Diehl, nyfiken och ville veta varför en ung flicka försökte smita in till deras möte. En ung, vacker flicka bland alla dessa äldre herrar i kostym väckte onekligen nyfikenhet.

När vakterna släppt greppet och hon rättat till klänningen förklarade hon att hon bara ville visa vad hennes cancerforskning lett fram till.

– Jag kan ge möss cancer på sju dagar, sa Judyth.

Det blev dödstyst i salen. Till saken hör att det endast fanns några få forskningscentra i USA som ens kunde ge cancer till möss – och ingen av dessa var i närheten av att klara av det på sju dagar. Judyth tog fram sina anteckningar och överräckte dem till nobelprisvinnaren sir Robert Robinson och Harold Diehl.  De tittade i hennes anteckningsblock varpå Diehl frågade ”om detta verkligen var på riktigt”?

– Du har alltså ett labb vi kan få se.

Judyth nickade. Diell ansåg att hela situationen var så fantastisk att han måste ringa sin chef, Alton Ochsner.

– Alton, sa Diehl. Vi har en högstadieelev här som bedriver vassare forskning än hela det nationella cancerinstitutet. Och hon gör det utan budget.

Hemligt laboratorium

När seminariet var över satte sig Alton Ochsner, Harold Diehl och Judyth tillsammans med ytterligare en forskare, läkaren Harold Urey, i en bil för att åka till Judyths skola i Manatee och titta närmare på hennes forskning. ”Ochsners sjukhus” var ett av de 159 hemliga forskningscentra som CIA bedrev 1963, enligt Ed Haslam. Harold Urey var under andra världskriget chef för den amerikanska statens krigsforskningsprogram vid Columbiauniversitetet, mer känt som ”Manhattanprojektet”.

Det var följaktligen inte vilka herrar som helst som fattade intresse för unga Judyths talang. De tre imponerades av hennes resultat men stängde omedelbart ner labbet eftersom det var för farligt. Det hela slutade med löftet att Judyth var välkommen till Alton Ochsner i New Orleans för att bedriva forskning åt honom. Hon skulle även sponsras med ett heltäckande stipendium och till höstterminen erbjudas plats på läkarlinjen i New Orleans. Så i slutet av april 1963 tog hon en Greyhoundbuss till New Orleans och kom under sommaren att bli den labbassistent som Mary Sherman och David Ferrie såväl behövde för deras hemliga labb, där målet var att forska fram en aggressiv form av cancer, en snabbväxande cancervirus som efterfrågats av CIA:s kemiska division.

Judyth Vary och Lee Oswald blev snabbt vänner och hon förstod snart att han arbetade för både FBI och CIA. Under ledning av den förre FBI-chefen i Chicago, Guy Banister, hade Oswald fått i uppdrag att ”röka ut” kommunister i New Orleans. Det var därför han låtsades vara Castroanhängare och kommunist. Uppdraget var viktigt eftersom New Orleans var en central hamnstad med många exilkubaner, som Kubas president försökte infiltrera och underminera. Samtidigt agerade Oswald springpojke åt Mary Sherman och åkte kors och tvärs för att hämta prover till labbet. 

Som täckmantel för deras hemliga verksamhet fick Judyth och Lee den 10 maj börja på Reily´s Coffee Company. Judyth som sekreterare åt den förre FBI-agenten William Monaghan och Lee Oswald som vanlig kaffearbetare. De anlände till jobbet tillsammans om morgnarna, stämplade in, varvid Lee fortsatte ut genom en bakdörr på baksidan för att vara borta resten av dagen. Varje dag klockan 17.00 stämplade Judyth ut Lee. Eventuella spioner för Castro eller ryssarna skulle aldrig kunna förstå vilka de två unga var. Innan sommaren var slut hade Judyth och Lee inlett ett kärleksförhållande. Han lättade sitt hjärta för henne och berättade att han misstänkte att han befann sig i en riskzon. Att han agerade infiltratör och hade ”omfärgats” till kommunist var ett farligt spel.

Hoppar av till Sovjetunionen

Lee Harvey Oswald var ett mysterium inlindat i en gåta. Sannolikt hade han redan under tonåren rekryterats av underrättelsetjänsten; han gjorde militärtjänstgöringen i marinkåren som radaroperatör vid CIA:s flygbas Atsugi i Japan, där spionplanen U2 utgick från. År 1959 ”hoppade han av” till Sovjetunionen och lyckades mirakulöst nog komma tillbaka två år senare med en rysk hustru och ett barn.

Under samma period drev CIA ett så kallat ”avhopparprogram” som leddes av spionchefen James Jesus Angleton. Sammanlagt skickades tolv ”avhoppare” till Sovjetunionen, varvid de flesta aldrig återvände till USA. Faktum är att Oswald var en av få återvändare, och var han verkligen en av de tolv så betraktades han internt inom CIA som någon mycket speciell. Varför han valdes till syndabock berodde sannolikt på att han hade den perfekta profilen; hemlig agent på låg nivå som få kände till, enkel att styra och ”omfärgas” till kommunist. I New Orleans styrdes han förmodligen av David Atlee Phillips och Guy Banister via David Ferrie. Så vitt Judyth förstod det var Lee antingen ovetande om den verkliga roll han fått, eller så behöll han sina misstankar för sig själv.

Injicerar gift

I slutet av augusti hade Judyth testat cancerviruset enbart på möss och apor. Dagen hade kommit då det var dags att injicera giftet i en människa. Judyth hade fått veta att försökskaninen var en ”frivillig” fånge från Angolafängelset, norr om Baton Rouge. Testet skulle göras på en klinik i Jackson, Louisiana, cirka tio mil nordväst om New Orleans. Det skulle ske den 29 augusti. David Ferrie och Lee Oswald var de två som skulle genomföra testet, Clay Shaw skulle köra bilen och finnas till hands.

Tidigt den morgonen for de iväg i en svart Cadillac som ägdes av New Orleans International Trade Mart, där Clay Shaw var VD. Samtidigt som Shaw, Ferrie och Oswald lämnade New Orleans transporterades fången från Angolafängelset. De skulle sedan mötas upp i den lilla staden Clinton och åka i samlad trupp till sjukhuset i Jackson. Det var Judyth som lärt David och Lee hur de skulle handskas med viruset, som förvarades i termosliknande kapslar. Själv skulle hon inte vara med.

Judyth hade fått veta att mannen som skulle injiceras med cancercellerna var obotligt sjuk och snart skulle dö. Men när hon frågade Ferrie vilken sorts sjukdom fången hade haft, svarade han:

– Oroa dig inte för det, han är inte sjuk, han är bara en kuban som är ungefär i samma ålder och har samma vikt som Fidel Castro.

Förbund med djävulen

Judyth blev alldeles kall. Det gick upp för henne att hon mer eller mindre varit delaktig i ett mord. Vad ”de” hade gjort var ett förbund med djävulen. Därför skrev hon ett protestbrev till doktor Ochsner – trots att Ochsner eftertryckligen sagt åt henne att aldrig skriva en rad eller producera några dokument om ”projektet”. Likafullt skrev Judyth till doktor Ochsner: ”Att injicera ett dödligt cancervirus i en ovetande människa som inte är sjuk, är oetiskt.”

Meddelandet gjorde Ochsner ursinnig. David Ferrie sa till Judyth:

– Han är din fiende nu. Du och Lee är nu ”utbytbara”, expendables.

När doktor Ochsner väl fick tag i Judyth på telefon:

– Du kan glömma Tulane Medical School. Och om du talar med andra om detta, så kommer du få ångra alla dina ord. Har du förstått?

Judyth hade ett sista möte med Alton Ochsner på hans tjänsterum i sjukhuset. Det var ett sista uppdrag hon skulle utföra, nämligen att ta blodprov på den injicerade kubanen. Efter det var hon inte önskad längre.

– Ge oss resultatet och därefter får du se dig om efter annat arbete, sa Ochsner. Gå nu härifrån.

Judyth och Lee gjorde bilturen upp till sjukhuset i Jackson. Det var under den resan de stannade till hos Reeves Morgan, då dottern Mary fått syn på Judyth. Efter det flyttade Judyth till Florida medan Lee tog bussen till Dallas.

Planer på lönnmord

Den 16 september började Judyth sitt nya arbete på Peninsular ChemResearch i Gainsville, Florida medan Lee på dagen en månad senare fick jobb vid Texas School Book Depository på Elm Street i Dallas. Innan de skilts åt hade han lärt henne ett system hur de skulle kunna ringa varandra till olika telefonautomater vid olika tidpunkter.

Dagen efter Lees 24-årsdag den 18 oktober hade de talats vid. Judyth fick då veta att Lee umgicks med personer som tänkte lönnmörda USA:s president. Lee förmedlade informationen vidare, troligen till FBI. En vecka senare hörde han av sig igen. Nu hade Lee varit med demonstranter mot USA:s FN-sändebud Adlai Stevenson, som var på besök i Dallas. Eftersom Stevenson drabbades hårt, bland annat fick han ett plakat i huvudet, trodde Lee att säkerheten skulle förbättras när Kennedy kom. Men när oktober gick över i november blev Lee mer och mer övertygad om att han låg illa till.

– Jag träffar några av konspiratörerna var och varannan dag, sa Lee. Jag känner mig som ett lockbete. För vad vet jag inte riktigt.

Idag tror Judyth att Lees kontakter var agenter som var ute efter att gillra en fälla för honom. Strax efter kafferasten på eftermiddagen den 20 november ringde hon till skolbokslagret i Dallas, för att få det bekräftat att Lee skulle ringa en 7 Eleven-butik i Gainsville, Florida vid 23-tiden samma dag. Det skulle bli deras sista samtal.

– Jag är inte ensam längre, sa Lee. En enhet har kallats in för att förhindra attentatet. Även om de försöker göra sig av med mig, så har jag ändå lämnat information som kanske kan rädda honom.

Lee förklarade att han ingick i två grupperingar. En som skulle samlas i Dallas för att skjuta president Kennedy och en som hade i uppdrag att försöka stoppa attentatet. Sannolikt var den senare gruppen enbart ett påhitt för att kontrollera och styra Oswald.

– Vilka är de, sa Judyth. Vilka är… dina fiender?

– Jag ska träffa dem senare i natt, sa Lee. Min överordnade, Mr Bishop. Han kommer från Fort Worth. Han heter egentligen David Atlee Phillips och ligger bakom allt detta. Jag vill att du kommer ihåg det namnet. David Atlee Phillips.

Lee satte sitt hopp till Secret Service; kanske de kunde klara av situationen när allt kom omkring. Judyth sa att hon älskade honom. De två var mycket unga, endast 20 och 24 år, och befann sig mitt i orkanens öga. De grät i telefonen den natten. Lees sista ord till henne var att hon skulle be en bön för honom. Hon bad Fader Vår så att han kunde höra varje ord.

– Adjö Judyth, jag älskar dig, sa Lee. Sen var han borta.

Fyra dagar senare såg Judyth på TV när Jack Ruby sköt ihjäl Lee. Jack Ruby hade känt Lee i många år, det var en man som även hjälpt familjen med pengar. Nu hade han mördat sin unge vän.

Landsflykt

Judyths värld rämnade och hon fick rådet av David Ferrie att aldrig yppa ett ord om vad hon visste, aldrig försöka bli forskare, helt enkelt hålla sig undan – om hon ville överleva. Judyth Vary Baker hade varit mitt ibland dem alla: Läkarna Alton Ochsner och Mary Sherman, David Ferrie, Guy Banister, Clay Shaw, Jack Ruby och Lee Harvey Oswald. Hon hade varit labbteknikern och vittnet som Ed Haslam sökt efter i alla år. När hon kom ut med sin historia i början av 2000-talet blev hon inte trodd, men Ed Haslam lade ner över tusen timmar på att djupintervjua henne. När han var klar var han säker: Hon var äkta.

Efter ett antal mordhot och bilolyckor gick Judyth Vary Baker i landsflykt. Sedan fem år har hon flackat mellan Turkiet, Kroatien, Finland och Sverige. Hon sökte asyl i Sverige men nekades med motiveringen att USA är en rättsstat. I februari 2013, när hon just kommit från Köpenhamn, träffades vi på en restaurang i Vasastan. Jag hade en del frågor om hennes bok Me & Lee.

– Varför sjukskrev han sig inte bara, sa jag. Helt enkelt struntade i att åka till jobbet den dagen?

– Lee var inte säker, sa Judyth. Samtidigt var han lojal och modig. Han visste inte säkert. Nu vet vi ju hur det gick, men innan… man kunde egentligen inte tänka sig vad som kunde och skulle hända två dagar senare, eller fyra dagar senare. Det var en mardröm som aldrig ville ta slut. Den känns fortfarande.

/wp-content/uploads/content/historiskt/kennedymordet/5.2 JVB1.jpgBland oberoende utredare i USA finns det två läger beträffande Judyth Vary Baker; de som är övertygade om att hon är den hon utger sig för att vara, och de som anser att hon är en bluff. Inne i värmen i restaurangen på Tegnergatan sitter vi och bläddrar i hennes minnessaker eller ”bevis”, bilden till höger.

Efter vad hon var med om hade hon känt behov av att spara allt som kunde påminna henne om sommaren 1963 med Lee. Där fanns tidkorten från Reily´s Coffee Company, bussbiljetter, annonser som var riktmärken för hennes och Lee´s telefonsamtal, fotografier.

Där fanns flertalet artiklar om henne som ung lovande forskarstudent i Manatee, Florida, Harold Diehls visitkort från 1959. Jag hade också granskat hennes historia i ljuset av skeptikernas argument, men där fanns ingenting som övertygade.

Till syvende och sist måste man fråga sig varför en bekräftat begåvad och hyllad student skulle resa från Florida till New Orleans för att ta jobb som en sekreterare på ett kaffeföretag under några månader, för att därefter resa tillbaka och aldrig uppta sin ambition att bli läkare och forskare igen?

Det var sannolikt David Ferries varning som hade räddat hennes liv. Så länge Judyth Vary Baker lever fortsätter hon sin strävan att berätta för världen att hennes vän Lee Oswald var en riktig människa – som offrades.

 

Övriga artiklar i Para§rafs serie om Kennedymordet finns att läsa här.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.