Kennedymordet del 7 Myteriet

Ända sedan Kennedys död har amerikanska politiska bedömare och historiker påstått att det var JFK som drog USA in i kriget i Vietnam. Ingenting kan vara mer fel. I stället syns spåren av Kennedys långdragna kamp för att ta hem all personal från Sydvietnam innan 1965 års utgång – en kamp han förde mot medlemmar i sin egen regering. 

Staffan H Westerberg, sedan mitten av 1990-talet grävande journalist och researcher från Stockholm har haft mordet på John F Kennedy som ett livslångt intresse. Det som började som hobby, ledde snart till rekonstruktioner av skjutningen på P10 i Strängnäs 1996 och ett antal artiklar för olika publikationer. 

Staffan ingår i gruppen Oswald Innocence Campaign tillsammans med de viktigaste oberoende utredarna av Kennedymordet i USA.

Vidare är han en del av journalisten Russ Bakers nätverk av researchers, med inriktning mordet på JFK. Har sedan två år arbetat på en bok om mordet i Dallas, som väntas bli färdig inom kort. Staffan skrev 1995 romanen Fågelbröstet som utkom på Albert Bonniers förlag.

Under hösten 1963 blev det uppenbart att konspiratörerna mot John F Kennedy beslutat att driva landet i krig. Myteriet kulminerade den 22 november.

Den som försöker närma sig historien om mordet på John F Kennedy kan drabbas av en känsla av att någonting hela tiden pågår runt presidenten som är svårt att få syn på. Faktum är att det är flera oberoende utredare som gör en liknande beskrivning.

En del tolkar det som tecken på en febril aktivitet i det tysta, ackompanjerad av ett tigande samtycke. Inte ens idag är spåren lätta att upptäcka.

Författaren James Douglass kallar det för ”det outtalade” i sin bok JFK and the unspeakable och den tidigare förbindelseofficeren överste L Fletcher Prouty mellan högsta förvarsledningen och CIA kunde tydligt se spåren av CIA bakom mordet och den efterföljande mörkläggningen.

Telex 243

Lördagen den 24 augusti 1963 sändes telex 243 från USA:s utrikesdepartement till ambassaden i Saigon. Avsändare var presidentens Vietnamkonsulter Averell Harriman, Roger Hilsman och Michael Forrestal. Mottagare var den nyanlände ambassadören i Sydvietnam, Henry Cabot Lodge.

Telexet var officiellt en reaktion på midnattsräderna den 21 augusti då soldater i Sydvietnams armé dödat hundratals buddister runt om i landet. Inofficiellt kanske det var ett ypperligt tillfälle för hökarna i USA att underminera Kennedys fredssträvan.

Telexet gick iväg den helgen då Kennedy och hustrun Jackie drabbats av sorg efter förlusten av sonen Patrick, som avlidit bara några dagar efter födseln. Kennedy hade rest till Hyannis Port för att ta hand om familjen. Av det skälet hade han bett Forrestal vänta till efter helgen med att skicka meddelandet – för att kunna se över formuleringarna i telexet. Men Forrestal envisades med att Harriman och Hilsman ansåg det vara av yttersta vikt att snabbt få iväg meddelandet.

– Om ni kan få Rusk och McNamara att göra en bedömning så, sa Kennedy till slut. Ni måste få godkännande från dem… Annars ses vi på måndag morgon.

Averell Harriman och Michael Forrestal satte sig omedelbart i en bil och körde till vice utrikesminister George Ball, som spelade golf vid tillfället. Bara det faktum att 71-årige Harriman – den store diplomaten, USA:s förhandlare med Stalin och mannen bakom Marshallplanen – skulle sätta sig i en bil och åka ut till en golfbana visar på en slags desperation och hur avgörande telexet skulle komma att bli. När Ball läste meddelandet kunde han inte ge sitt godkännande om inte också utrikesminister Dean Rusk godkände det. Forrestal ringde då hem till Rusk och läste upp meddelandet för honom.

– Om presidenten ger klartecken för formuleringarna, kan även du ställa upp på dem, frågade Forrestal.

– Tja, visst, sa Dean Rusk. Om presidenten förstår vad det innebär, så får ni grönt ljus från mig.

Efter det ringde Ball och försökte övertala Kennedy, som till sist gick med på att acceptera meddelandet om bara försvarsminister Dean Rusk och vice utrikesminister Roswell Gilpatric ville godkänna det. Nu återringde de försvarsministern, som då bara kunde säga okej till telexets utformning. Dean Rusk på 1980-talet:

– Om Ball, Harriman och president Kennedy ville skicka iväg det så tänkte inte jag ha några invändningar.

Därnäst ringde Forrestal till Gilpatric och sa åt honom att både Kennedy och Rusk hade godkänt telexet. Roswell Gilpatric i efterhand:

– Om Rusk gick med på det och presidenten gick med på det, så skulle inte jag försöka stoppa det.

/wp-content/uploads/content/historiskt/kennedymordet/7cia.jpg

Statskupp

Klockan 21.36 lokal Washingtontid gick telexet iväg. I och med detta hastiga beslut under lördagen den 24 augusti hade Kennedys regering således dokumenterat sig vara för en statskupp i Sydvietnam. Kennedy skulle få ångra det misstaget dyrt.

Även om president Kennedy tog hand om sin familj efter begravningen av Patrick, kretsade tankarna ofta kring problemet Vietnam. Hur skulle han lyckas vända en politik som sakta men säkert strävade mot allt större amerikansk inblandning? Hur skulle han komma förbi den starka oppositionen från hökarna som alla var för en upptrappning i Vietnam, när han själv ville gå åt det andra hållet?

Redan under våren 1963 hade Kennedy i hemlighet påbörjat en kursändring. Den oberoende utredaren Greg Burnham vet när presidenten hade bestämt sig för att ta USA ut ur Vietnam:

– Personalanalytikern Marjorie Alice Coolidge Judge i Pentagon hade till uppgift att beräkna storleken på arbetskraft i olika projekt som den amerikanska staten genomförde. Under de tjugo år hon haft arbetsuppgiften hade hon aldrig fått anledning att ändra sina beräkningar inför framtiden. Förutom vid ett tillfälle. I april 1963 fick hon order av president Kennedy om att senast i december 1965 skulle all USA:s personal vara ute ur Vietnam.

Ambassadör Henry Cabot Lodge valde att se på innehållet i telex 243 som något slags diplomatisk strategi som han hade kommit överens med någon annan än president Kennedy. Det var uppenbart att han inte hade mycket till övers för sin president.

När Cabot Lodge utsetts till ambassadör i Sydvietnam hade han vänt sig till CIA-vännen Henry Luce på Time Magazine för råd hur han skulle hantera president Diem. Genom att vända sig till Luce visade Lodge var hans riktiga lojalitet låg, hos Luce som själv hade sin lojalitet hos CIA. När president Kennedy återvänt till morgonmötet på måndagen den 26 augusti blev han ursinnig över att upptäcka hur hans beslutsprocess hade manipulerats under helgen.

– Herre Gud, min regering håller på att falla sönder, sa han. Den här skiten måste få ett slut.

/wp-content/uploads/content/historiskt/kennedymordet/7President Diem.jpgVarpå den 38-årige justitieministern Robert Kennedy anklagade den 71-årige Averell Harriman för att ha begått ett allvarligt misstag.

Robert Kennedy: ”Resultatet av telex 243 ledde oss in på en färdväg som vi aldrig kunde styra bort ifrån.” Samma dag i Saigon på andra sidan jordklotet träffade ambassadör Lodge president Diem, bilden till höger.

– Jag hoppas slippa läsa fler rapporter om olika aktiviteter där amerikanska myndigheter lägger sig i vietnamesiska inre angelägenheter, sa Diem.

– Jag har just anlänt, svarade Lodge. Naturligtvis kan jag inte känna till allt som pågår. Men jag ska titta på det.

Kennedy motarbetas

Vad var det som skedde egentligen? Å ena sidan arbetade president Kennedy för ett utdragande ur Vietnam. Å andra sidan strävade hans Vietnamkonsulter i utrikesdepartementet, försvarsdepartementet och högsta militärledningen samt CIA och ambassadören Henry Cabot Lodge för en upptrappning. För att en upptrappning skulle kunna ske behövde de bli av med Diem och hans bror Nhu, den senare som hade börjat diskutera eldupphör med representanter från Nordvietnam.

Lodge spelade följaktligen ovetande om sakförhållandena för Diem. Direkt vid ankomsten den 22 augusti visade ambassadören att han var ute efter att aktivt stödja en kupp; genom CIA-operatören Lucien Conein hade Lodge nämligen varit i kontakt med de vietnamesiska generalerna som senare skulle genomföra kuppen. Henry Cabot Lodge hade exakt koll på läget den 26 augusti. De följande två månaderna skulle dock bli frustrerande för honom, främst på grund av att Conein inte fort nog lyckats övertyga generalerna att fullfölja och genomföra statskuppen. Samtidigt arbetade Kennedy för att Diem skulle avlägsna sin bror och svägerska från makten. Det sista han ville se var en statskupp i Sydvietnam. Kennedy pressade också utrikesminister Rusk att försöka påverka Lodge att övertyga Diem om att vidta den åtgärden. Men Lodge ansåg det vara en chanslös strategi. Det tyckte dock inte Kennedy, som återigen försökte beordra Lodge.

Men vilka förslag eller order som än kom från Vita huset, så avvisade Lodge förslagen med olika argument. Lodge hade helt enkelt ingen lust att prata fler gånger med Diem. Situationen gjorde honom i stället än mer beslutsam att skapa förutsättningar för kuppgeneralerna. Ambassadör Lodges svar till minister Rusk och president Kennedy:

Att avlägsna Nuhs görs inte genom att påverka Diem. Faktum är att Diem kommer motsätta sig det. Bästa möjligheten är att generalerna tar över regeringsmakten, rubb och stubb. Jag planerar inga vidare samtal med Diem för tillfället.

/wp-content/uploads/content/historiskt/kennedymordet/7JFK_and_Bobby.jpgKennedy blev förbittrad över Lodges envishet och sin egen dårskap för att inte ha lyssnat på sin bror Robert, som varnat honom för att tillsätta Henry Cabot Lodge som ambassadör. Bröderna Kennedy på bilden till vänster.

Som läget var nu ansåg de flesta i Kennedys regering och CIA att Diem gått över gränsen och gjort sig utbytbar. Åsikten var att han var inkompetent och måste gå. Kennedy insåg vad som var på gång; de var på väg att mörda Diem, och det var han själv genom telex 243 som hade godkänt det.

Vinna tillbaka herraväldet

Det var då Kennedy bestämde sig för en helt annan metod för att försöka vinna tillbaka herraväldet över sin egen politiska strategi för Vietnam. Den 6 september skickade han två personer till Vietnam på en faktasamlar-resa. Det var generalmajor Viktor Krulak och rådgivaren Joseph Mendenhall. Under fyra dagar reste de runt i Vietnam, för att återvända och lämna varsin rapport till presidenten. Mendenhall hade en pessimistisk inställning till Vietnam, medan Krulak var positiv och tyckte att USA borde genomföra ett tillbakadragande och låta Diem-regimen klara sig på egen hand.

Kennedy gick på general Krulaks linje, men förstod att han skulle få problem med hökarna i Pentagon, utrikesdepartementet och rådgivarna i Vita huset. För att inte tala om CIA. Men för att ett tillbakadragande skulle kunna bli möjligt behövde han skapa en skenmanöver, som såg ut som en sak men i själva verket var en annan.

Det behövdes ett godkännande från Pentagon för att han inte skulle uppfattas som vek inför kommunismen. Därför letade han efter ett sätt att hålla god min i elakt spel och sökte kunna hänvisa till ”rekommendationen från den högsta militärledningen.” Presidenten kunde alltså inte uttrycka sitt eget politiska program i klartext, utan var tvungen att bedriva någon form av mörkerspel för att lirka igenom sin politik.

Myteriet

Eftersom han officiellt inte kunde använda sig av Krulaks eller Mendenhalls råd, då de var för motstridiga, planerade han i stället för en ny resa till Vietnam som skulle genomföras av utrikesminister Robert McNamara och general Maxwell Taylor. Men innan resan kunde bli verklighet fick Kennedy ytterligare bevis för att politiska beslut togs i hans namn, utan hans medgivande.

Chefen David Bell för US AID hade på egen hand satt stopp för handelsprogrammen som hade uppgiften att stimulera och underbygga Sydvietnams ekonomi. Kennedy blev rasande eftersom detta kunde uppfattas som en tydlig signal till de konspirerande generalerna. Bell hade argumenterat mot presidenten och sagt att det hade skett med automatik: När USA har problem med en trilskande klientstat stängs programmen av, det är CIA:s policy. Denna åtgärd var en direkt signal till general Duong Van Minh att störta den sittande regimen, enligt författaren Ellen Hammer i boken A Death in November.

Runt om presidenten pågick något som kunde uppfattas som myteri. Medan Kennedy planerade resan, pressade personer i hans regering Cabot Lodge och Conein att få till stånd kuppen i Saigon. Snart fick de även sällskap av en av ”Kennedys pojkar”, den nationelle säkerhetsrådgivaren McGeorge Bundy, som den 11 september stödde Telex 243. Vid det här laget ansåg de allihop att de visste bättre vad som behövde ske i Vietnam än USA:s president. Ingen av John F Kennedys rådgivare som konsulterades för frågor rörande Vietnam övervägde ens idén om ett fullständigt tillbakadragande.

Den 23 september reste försvarsministern McNamara och general Taylor till Vietnam. I sällskapet fanns Michael Forrestal, som hade med sig ett hemligt brev till Cabot Lodge skrivet av chefen för utrikesdepartementets underrättelseavdelning, Roger Hilsman.

Hilsman i brevet:

Jag har en känsla av att ’mer och mer av staden’ (Washington) ser på det som vi ser, och om du i Saigon och vi i utrikesdepartementet håller den inslagna kursen, så kommer snart resten att göra oss sällskap. Som Mike (Forrestal) kommer att berätta, en beslutsam grupp här kommer att backa dig hela vägen.

Brevet visade hur ensam Kennedy hade blivit. Det var uppenbart att hans egen regering försökte styra händelserna bakom presidentens rygg.

Resultatet av resan blev dock ”Taylor-McNamara-rapporten”, en genomarbetad rapport, snyggt inbunden i läder som försvarsministern och generalen hade med sig till presidenten när de landade i Washington den 2 oktober. Själva resan var en strategisk bluff av Kennedy för att köpa sig tid och förhindra att USA i slutändan hamnade i ett utdraget inbördeskrig i Vietnam.

Under tiden som McNamara och Taylor var i Vietnam fick nämligen general Krulak hemma i Washington i uppgift att skriva rapporten efter Kennedys anvisningar, delvis baserade på Krulaks egen rapport från mitten av september. Av hela rapporten – som innehöll beräkningar av olika politiska beslut för policybeslut – var det dock endast en liten passage som presidenten planerade att godkänna, den om ett fullständigt tillbakadragande från Vietnam. Det var denna lilla passage som skrevs in i NSAM 263 från den 11 oktober 1963 och blev president Kennedys slutgiltiga policy i Vietnamfrågan.

Ett så kallat National Security Action Memorandum är ett fastslaget beslut som tagits av presidenten. Ett sådant ska vanligen vara enkelt att förstå, där ett eller flera beslut ska stå i klartext. Så var dock inte fallet när det gällde NSAM 263, som skrevs av bland andra general Viktor Krulak och överste L Fletcher Prouty, som sen undertecknades av McGeorge Bundy. Av hela rapporten var det endast två passager som Kennedy beslutat godkänna:

/… viktiga funktioner som nu utförs av amerikansk militär personal kan övertas av vietnameserna vid slutet av 1965. Det torde vara möjligt att dra tillbaka huvuddelen av all amerikansk personal vid samma tidpunkt.

/… I enlighet med programmet progressivt träna vietnameserna att överta de militära funktionerna…

Det är dessa skrivningar som var Kennedys beslut.

Resan hade inte bara upprört Cabot Lodge, även flertalet rådgivare hade motsatt sig presidentens åtgärd. Innan resan hade Harriman ringt till Forrestal för att meddela att han och Hilsman ansåg presidentens beslut var en katastrof, eftersom det betydde att skicka två män som gick emot regeringens egen policy att stödja en statskupp. Harriman var så förbannad att han skällde ut presidenten och kallade honom för ”idiot”. Efter den dagen närvarade inte Averell Harriman vid några fler regeringsmöten. Presidenten och brodern Bobby förstod snart att Harriman ”brutit regeringen” i två delar.

Med ett ostyrbart utrikesdepartement försökte ändå president Kennedy förhindra kuppen. Under fredagen den 1 november ökade nervositeten i Saigon. Trupper formerades utanför staden och president Diem kallade till sig ambassadör Lodge. Diem förklarade att han visste om att kuppen var nära förestående, utan att känna till vilka kuppmakarna var.

– Jag tror inte det är någonting att vara orolig för, sa Lodge undvikande.

Nu uttryckte Diem en önskan att gå med på Kennedys ursprungliga krav om att avsätta brodern Nhu och dennes fru. Det var den här responsen Kennedy väntat på hela hösten. Och Lodge visste om det. Han sa till Diem:

– Om USA vill genomföra en paketlösning, så kan vi göra det. Tala om hur du vill ha det, så ordnar vi det.

Bombningar

Henry Cabot Lodge skrev färdigt meddelandet med Diems besked, vilket skulle glädja Kennedy. Kuppen skulle kunna stoppas i sista sekunden och Kennedy skulle ges lugn och ro för att kunna fortsätta återtåget ur Vietnam. Men Cabot Lodge valde att placera meddelandet i slutet av sin rapport, för övrigt dröjde han med att skicka rapporten till efter klockan tre på eftermiddagen. Då hade statskuppen pågått i nittio minuter. Och det räckte inte med det. För att hälla ytterligare grus i maskineriet använde Lodge den långsamma kanalen där vanlig post kablades över, i stället för att använda kanalen där ”blixtmeddelande” sändes, vilket skulle ha lett till en omedelbar reaktion i Washington. Denna långsamma metod gjorde att utrikesdepartementet fick upp ögonen för beskedet från Diem först när statskuppen pågått i flera timmar – då det var för sent.

Hela kvällen och långt in på natten pågick bombardemanget mot presidentpalatset i Saigon. Major Lucien Conein var i konstant kontakt med situationsrummet i Vita huset, där McGeorge Bundy och Roger Hilsman lyssnade in på statskuppen. Under tiden låg president Kennedy en våning upp och sov, ovetande om händelseutvecklingen. Tidigt på lördagsmorgonen i Saigon ringde Diem åter till USA:s ambassad. Lodge fick frågan av sin adjutant om Diem kunde få hjälp att sätta sig i säkerhet.

– Tyvärr, sa Lodge. Vi kan inte bli inblandade. Lägg på.

När det blev morgon i Washington hade president Kennedy ännu inte informerats om utvecklingen i Saigon. Ända till Forrestal kom in med ett kort meddelande från Lodge:

Diem och Nhu är döda. Kuppledarna hävdar att det var självmord.

President Kennedy reagerade med häftig avsky. Han var skakad och visste att det var CIA som agerat bakom kulisserna. Till vännen George Smathers sa Kennedy senare:

– Jag måste göra något åt dessa ”bastards”. De borde bli av med sin orimliga makt.

Nu kan det verka som om kuppen i Saigon kunde hota Kennedys plan om ett amerikanskt tillbakadragande från Vietnam. Helt fel, enligt professorn och historikern Peter Dale Scott:

– Det spelar ingen roll om det gick dåligt eller bra för vietnameserna i kriget. Kennedys beslut (NSAM 263) var ett policybeslut som skulle implementeras alldeles oavsett resultatet av kriget. All personal hem före utgången av 1965 hade beslutats, punkt och slut.

Elva dagar senare, den 13 november, skickades ett telex från utrikesdepartementet till delar av Kennedys regering. Telexet redovisade agendan för den kommande konferensen i Honolulu den 19-21 november. Mötet gällde implementering av Taylor-McNamara-rapporten som hade godkänts av president Kennedy, det vill säga endast uppgiften om det totala tillbakadragandet. Ingenting annat.

Dagen innan president Kennedy reste till Texas tog han adjutanten Forrestal åt sidan och talade om för honom att preparera för ett tillbakadragande från Vietnam. John F Kennedy:

– Jag tänker starta en fullständig revidering om hur vi hamnade i det landet, vad vi trodde vi skulle göra där och vad vi nu tror att vi kan göra. Jag vill även fundera kring huruvida vi alls ska vara där.

Tillbakadragande från Vietnam

Kennedy försökte alltså få sin egen regering att genomföra en fullständig revidering med målet ett totalt tillbakadragande från Vietnam. Kan detta verkligen ha sagts av Kennedy till Forrestal den 20 november 1963? Var inte konferensen i Honolulu spikad den 13 november? Visste inte Kennedy om den eller vad som skulle diskuteras där? Varför behövde han i så fall säga detta nu? Kände inte Forrestal till NSAM 263?

Ingen har någonsin kunnat förklara om John F Kennedy kände till vad som skulle diskuteras vid konferensen i Honolulu. Ingen har ens kunnat bekräfta att han kände till mötet. Ändå reste en stor del av hans regering iväg på denna konferens i samma veva som han begav sig till Texas. Samtliga 28 personer från Kennedyadministrationen var på plats i Honolulu under morgonen den 20 november redo att diskutera tillbakadragandet från Vietnam.

Det kan inte vara frågan om något annat eftersom det under perioden den 11 oktober till och med den 22 november 1963 inte finns några tecken på att president Kennedy skulle ha ändrat sin policy för Vietnam. Vad hände då under denna konferens andra dag den 21 november? Bröderna McGeorge och William Bundy arbetade på ett nytt dokument under kvällen den 21. National Security Action Memorandum 273, en ny Kennedy-policy som innebar eskalering i Vietnam och som kom att godkännas av den nye presidenten Lyndon Baines Johnson den 26 november.

I ett hemligt historiedokument som gick under benämningen ”Pentagon Papers”, som såg dagens ljus 1971, står det under rubriken den 21 november 1963:

Presidenten har övervägt diskussionerna om Sydvietnam som skedde i Honolulu och har fortsatt diskutera saken med ambassadör Henry Cabot Lodge.

Den 20 november reste alltså president Kennedy med hustrun Jackie till Texas. Det finns dock inte ett enda samtal med ambassadör Cabot Lodge noterat. Någonstans i Kennedys hektiska schema med resor, middagar och tal skulle han alltså ha pratat med Cabot Lodge om en ny Vietnampolitik på telefon och således ändrat uppfattning. Hux flux skulle Kennedy ha gjort en 180-graders vändning i Vietnamfrågan och nu bestämt att USA skulle öka sin inblandning i stället för det planerade återtåget som han så omsorgsfullt mejslat fram sedan våren 1963. Dessutom gjorde han det med Henry Cabot Lodge – en person som hade motarbetat honom hela hösten. Varför skulle just Lodge vara någon som Kennedy anförtrodde sig åt när han inte hade gjort det förr? Var detta överhuvudtaget möjligt?

– Inte en chans, säger experten Greg Burnham som har studerat utvecklingen noga.

På morgonen den 22 november lämnade deltagarna Hawaii. Några flög till Tokyo, andra till Washington. Alla hade de fått en utskrift av NSAM 273 att studera. Eftersom detta liksom 263 var ett hemligt dokument skulle inget av dessa bli kända för omvärlden förrän1971 då Pentagon Papers offentliggjordes. Vad som framkommit långt senare var att alla konferensdeltagare fick läsa en smått obegriplig passage som dock plockades bort från det slutliga dokumentet, som Johnson skrev under den 26 november. I denna passage stod det:

Det är av yttersta vikt att USA:s regering undviker antingen uppfattningen eller verkligheten av offentliga beskyllningar från en del av regeringen mot en annan. Presidenten förväntar sig att alla medlemmar i regeringen tar kraftfulla mått och steg för att förvissa sig om att enhetlighet råder, både hemma och i fält.

Enligt Greg Burnham och överste Fletcher Prouty kan denna passage vara den viktigaste skrivningen i hela NSAM 273, som alltså plockades bort men som uppenbarligen lästes av samtliga deltagare vid konferensen.

– Det låter precis som om de var redo att göra en statskupp, säger Greg Burnham.

Klockan 12.30 lokal tid i Dallas mördades John F Kennedy. Då var NSAM 273 färdig sedan flera timmar. Överste Fletcher Prouty som på uppdrag av general Krulak författade Taylor-McNamara-rapporten, trodde att McGeorge Bundy var lika skyldig som synden. Till skillnad från alla historiker och experter var överste Prouty där, mitt i händelsernas centrum.

Prouty trodde inte på att president Kennedy skulle ha skickat större delen av sin regering till Hawaii för att diskutera en upptrappning i Vietnam. Han hade redan beslutat om en agenda den 11 oktober 1963. För övrigt är det aldrig bra för en president att ha nyckelpersoner på resa från Washington när han själv är på resande fot. Varför var dessa regeringsmedlemmar i Hawaii? Vem gav ordern att de skulle resa dit? Samma dag som Kennedy mördades hade alltså Henry Cabot Lodge lämnat konferensen i Honolulu. Av allt som berör den 22 november i Pentagon Papers står endast:

Den 22 november 1963. Lodge konfererar med presidenten. Efter att han flugit till Washington dagen efter konferensen träffas Lodge med presidenten för att fortsätta rapportera om Honolulu-konferensen.

I Pentagon Papers stod det alltså att Lodge flög till Washington för att träffa presidenten. Författarna till Pentagon Papers lämnade således ute omständigheten att när Lodge reste från Saigon så levde fortfarande John F Kennedy och var USA:s president, men när Lodge anlände till Washington så var det Lyndon Johnson som var president och Kennedy var död. Överste Fletcher Prouty:

– Var detta ett oursäktligt misstag eller en del av en superplanerad mörkläggning?

Den oberoende utredaren Greg Burnham hade inte helt rätt om att personalanalytikern Marjorie Alice Coolidge Judge i Pentagon bara behövt ändra sina beräkningar en gång, i april 1963. Faktum är att det skedde två gånger. Den andra gången var direkt efter mordet på president Kennedy då hon fick instruktioner om nya beräkningar för Vietnam. Nu skulle beräkningarna ta höjd för ett tioårigt krig.

 

Övriga artiklar i Para§rafs serie om Kennedymordet finns att läsa här.


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.