Presidenten talar klarspråk

Fredrik Wersäll är president för Svea hovrätt och har varit såväl riksåklagare som justitieråd, alltså domare i Högsta domstolen. Som journalist blir det därmed ett gyllene tillfälle att dra fram några gamla och nya käpphästar när vi slår oss ner i hans tjänsterum.

Tjänsterummet ifråga ligger högst upp i ett av tornen i det gamla Wrangelska palatset som idag rymmer Svea hovrätt. Det är ett cirkelrunt stort kontor med en fantastisk utsikt över Riddarfjärden, värdigt en president.

Första käpphästen – pedagogisk förpliktelse

Många domare, sannolikt de flesta, vägrar att svara på frågor om sina domar. I alla andra sammanhang svarar ordförande för gruppen men domare i tingsrätter och hovrätter vägrar allt som oftast att svara på frågor om hur de kommit fram till sina slutsatser.

– Jag tycker att när man kommit upp till en lite högre nivå i samhället så följer därav en viss pedagogisk förpliktelse, säger jag. Alltså borde väl rimligen domare stå till förfogande för att förklara och kommentera vad man kommit fram till?

– Ja, det går inte att bara säga, du får läsa domen, svarar Fredrik Wersäll. Det funkar liksom inte. Nu börjar det förändras men så sent som för tio år sedan när jag var i Högsta domstolen så sågs det på HD som uteslutet att något justitieråd skulle gå ut och kommentera en dom.

Han tar som exempel det uppmärksammade målet med den 15-åriga flickan i Tensta där ett antal unga män dömdes för våldtäkt i tingsrätten men där hovrätten inte såg det som hade utspelat sig som våldtäkt.

– Det fullkomligt exploderade i framförallt sociala medier. Hade vi gått ut med ett pressmeddelande där vi hade förklarat hur hovrätten hade resonerat utifrån den lagstiftning den hade att förhålla sig till, så hade det förhoppningsvis kunnat styra upp efterdebatten. Men det gjorde vi inte, av hänsyn till dom inblandade ungdomarna. Valet var medvetet men det var nog, sett i efterhand, en felbedömning. Och jag tror att 99 procent av dom som kommenterade målet inte hade läst domen, utan fått sin information från andra medier.

– Ja troligen var det så, vilket tyvärr inte är helt ovanligt.

– Vi måste försöka överbrygga den här uppenbara luckan mellan dom som har suttit med under ett mål som har pågått under fem dagar, och dom som tror att man kan beskriva ett mål på tio rader på Facebook, fortsätter Wersäll. Det är ett pedagogisk avgrundsdjup mellan dom här två storheterna och det måste vi försöka överbrygga. Vi är ju i förtroendebranschen och förtroende för domstolarna blir ju inte bättre än hur det avspeglas i medierna.

/wp-content/uploads/content/intervjuer/fredrik-wesall/SveaBakifranBast.jpg

Svea hovrätt

Andra käpphästen – politisk populism

Politiker från snart sagt samtliga partier tycks tävla i vem som vill höja straffen mest för olika brott. Och rimligen är de medvetna om att det är en åtgärd som inte åstadkommer färre brottsoffer. Den vanligen så försiktiga och diplomatiska generalsekreteraren för advokatsamfundet, Anne Ramberg, har benämnt det här populism och hävdat att det allt för ofta är osmakliga politiska utspel.

– Finns det populistiska inslag i lagstiftningen? frågar jag.

– Ja, framförallt inom kriminalpolitiken finns det ju alldeles klart det. Det är ett stort problem att det är svårt att få straffrättslig lagstiftning att bygga på vetenskaplig erfarenhet. På vad som funkar och vad som inte funkar. På vad som är effektivt när det gäller att få tillbaka personer på den smala vägen.

– Amerikanska politiker brukar hävda att om man agerar så att man kan bli misstänkt för att vara soft on crime, så är det politiskt självmord.

– Ja, så är det ju. Vi försökte så pedagogiskt vi förmådde, när jag var ordförande i påföljdsutredningen, att förmedla bilden av att man kan ha ett nyanserat påföljdssystem utan att man är soft on crime men det förefaller som om vi har misslyckats, eftersom det inte har blivit någonting av utredningen trots att den i det närmaste hyllades av remissinstanserna.

– Den elektroniska bojan utgör väl ett av de få exemplen, kanske det enda där det har hänt något på den fronten?

– Ja, och det var politiskt listigt. För det är ju fortfarande en frihetsberövande påföljd. Det är ju ett exempel på att man faktiskt har lyckats skapa en mer nyanserad straffverkställighet. Och det var ju bra.

Tredje käpphästen – det juridiska språket

Jurister är allt som oftast sist med att hänga med i språkliga förändringar. Medierna gick från att skriva ”skall” till ”ska” i början av 1980-talet, medan juriststudenter först 2013 fick använda ”ska”.

Men i två, kanske fler, domskrivningar från Svea hovrätt har man nu använt begreppet ”hen” istället för att skriva ”han eller hon”.

– Är det du som har sanktionerat det här?

/wp-content/uploads/content/intervjuer/fredrik-wesall/fredrik_WersallKavajOver Axel.jpg– Nej, domarna är självständiga i såväl sitt dömande som i sitt domskrivande. Men jag har absolut ingenting emot ordet hen så länge det är helt klart och tydligt vad det står för. Vi är konservativa vad gäller språket för det är vårt precisionsinstrument. Det är som läkarens skalpell, och kan vara skillnaden mellan att du ska sitta tio år i fängelse eller inte sitta i fängelse. Det gör att vi inte kan hålla på och experimentera med språket utan vi ska nog ligga lite efter.

Ett ord där vi journalister och jurister ofta är oeniga är det enkla ordet ”frikänd”. Vi skriver eller säger att någon har blivit frikänd och då svarar ofta en åklagare något i stil med:

– Nej, han har inte blivit frikänd, utan det handlade om att bevisningen inte räckte till för en fällande dom.

– Men det kan man ju säga om dig och mig också, i vilket fall som helst. Vi har ju inte heller blivit frikända.

– Jag tycker att det där är en lite olycklig diskussion. Det är inte fel att säga frikänd. Vi ska behandla personer som oskyldiga om det inte finns en lagakraftvunnen dom. Ingen av oss kan veta om Thomas Quick/Sture Bergwall har begått ett mord eller inte. Men det enda sunda, viktiga och anständiga förhållningssättet från oss i rättsväsendet är att han ska betraktas som oskyldig. Är man frikänd så är man frikänd, säger Wersäll.

– Bra, då kommer jag att hänvisa till dig när jag hamnar i en sådan diskussion igen.

Fjärde käpphästen – långa häktningstider

Idag är det cirka 1600 personer per år, som efter att de frikänts eller aldrig blivit åtalade, får ut skadestånd för den tid de suttit frihetsberövade. Just nu är det två personer som har suttit häktade i Sverige i över fyra år. Därtill har Jonas Falk suttit häktad i det stora kokainmålet, helt isolerad, i närmare tre och ett halvt år. I många länder hade det här varit en omöjlighet eftersom en häktad är misstänkt för ett eller flera brott men inte slutligt dömd.

– Är det inte dags att göra något åt dom långa häktningstiderna?

– Att dom långa häktningstiderna är otillfredsställande är det ingen tvekan om. Det är djupt otillfredsställande. Man är ju provisoriskt frihetsberövad som häktad med alla dom påfrestningar och svårigheter det innebär.

Det har en rättssäkerhetsaspekt men även en psykosocial aspekt, menar Wersäll:

– Ingen människa far väl av att sitta frihetsberövad under sådana förhållanden, eftersom häktena inte är anpassade för så långa frihetsberövanden och det leder till psykiska påfrestningar.

Svea hovrätt har mål som är väldigt gamla för att den åtalade släppts från häktet och stuckit iväg. Och där polisen antingen inte vet var personerna är, eller inte kan få dem utlämnade.

– Det är det pris vi får betala och som det kanske är rätt att betala ibland, säger Fredrik Wersäll. Men vi måste få ner häktningstiderna även på de här stora målen som Södertäljemålet och det pågående kokainmålet.

I alla stora avgörande rättsfrågor avseende enskilda individer i Sverige, har vi den ordningen att det är domstol som beslutar. Det kan gälla avlyssning, buggning eller häktning och så vidare. Men i till exempel det stora kokainmålet har tingsrätten släppt alla restriktioner för Jonas Falk i och med sin dom. Men sedan påförde Kriminalvården i samarbete med åklagarsidan i stort sätt samtliga restriktioner igen.

– Man rundar alltså domstolens beslut. Är inte det här en konstig ordning?

– Men domstolen ska ju pröva restriktionerna, så det måste rimligen domstolen kunna gå in och pröva, säger Wersäll.

Femte käpphästen – luddiga gärningsbeskrivningar

I det stora kokainmålet finns det en gärningsbeskrivning i en av åtalspunkterna som handlar om att någon okänd har överlämnat narkotika, av okänd sort och okänd mängd, till någon okänd person och mottagit okänd summa som betalning, någonstans på världshaven.

– Borde inte en domstol kunna avvisa en sådan gärningsbeskrivning, eftersom det är omöjligt att försvara sig mot den luddighet som framförs?

– Man avvisar inte, utan man ogillar i så fall. Om inte gärningspåståendet är tillräckligt bestämt och gärningen tillräckligt identifierad, och inte blir det under förhandlingens gång, då leder det till att åtalet ogillas.

Sjätte käpphästen – dags för ett nytt rättegångssystem

Jag har här tidigare på Para§raf skrivit en debattartikel med utgångspunkten att jag tycker att vi i Sverige skulle gå över till systemet med förundersökningsdomare, som finns att läsa här. Skälen till det är flera:

  • Åklagarna får en klar partsroll från början till slut, eftersom de inte längre ansvarar för förundersökningarna.
  • Advokater och åklagare får en mer jämställd roll, där de gör framställningar till förundersökningsdomaren om personer de vill ha hörda och tekniska undersökningar etc som de vill ha utförda.
  • Det blir en specialisering i och med att en grupp hela tiden arbetar med förundersökningar och en annan grupp utgör åklagare i målen.
  • Inte minst blir det en slags kontrollstation när en åklagare ska ta ställning till om hen tycker att det som framkommit i undersökningsdomarens arbete räcker till åtal.
  • Och framförallt så hamnar inte åklagaren i dagens dubbla roller, som innebär att när hen har bestämt sig för att åtala, opartiskt ska välja ut vad i spaningsmaterialet som är väsentligt för målet och som därför ska utgöra förundersökningen. Hen behöver inte alls vara en korrupt person för att det ska få en slagsida. Det räcker gott och väl med att det är en vanlig subjektiv människa som inte är gudomligt objektiv, för att det ska bli för försvaret viktig information som blir kvar i slasken.

Ovanstående drar jag nu för Fredrik Wersäll och ställer frågan om det inte vore bättre med förundersökningsdomare?

– Jag är inte alls övertygad om att det vore klokt att införa ett förundersökningsdomarsystem, svarar Wersäll. Jag ser dom obestridliga fördelar som du beskriver men jag tror att det går att åstadkomma det på ett annat sätt.

Varför blir jag inte förvånad, tänker jag. Hade väl inte riktigt trott att jag skulle få med mig presidenten för Svea hovrätt på mina tankar om att radikalt ändra rättegångssystemet.

– Vi jobbade en hel del med det där när jag var riksåklagare, säger Wersäll. Åklagare som förundersökningsledare, inte minst i stora mål, får inte se sig som en del av polisen. Man ska ha en kontrollfunktion. Man ska ha en distans till utredningsmaterialet och man ska aldrig uppfatta det som att man som förundersökningsledare har ett eget intresse av utgången, som polisen naturligen kan ha.

– Men jag tycker att jag alltför ofta ser och hör åklagare som inte alls har den distansen.

– Ja, det finns tyvärr åklagare som uppfattar sig som nummer ett i jaktlaget och det blir väldigt farligt, fortsätter Wersäll. Man måste som åklagare ha en betydande distans till utredningsmaterialet, inte minst i dom här jättestora målen. Men det blir ett stort slöseri med förundersökningsdomare som jag ser det. Det blir två stycken som ska sätta sig in i ett väldigt omfattande material i stora mål. Och det är naturligtvis en väldig fördel med att den som driver målet i rätten kan målet och är inläst på det.

– Ja, men då missar man ju kontrollstationen med en undersökningsdomare som ska överlämna vad hen har fått fram till åklagaren, som i sin tur ska blir övertygad om att det räcker för åtal.

– Ja, den här kontrollfunktionen som du påvisar värdet av måste man åstadkomma på något annat sätt. Dels då genom att ha distans till materialet och dels genom att i komplexa ärenden ta in en second opinion i form av en kollega. Jag tycker att det är lätt att se vad som gick snett i Quickmålen. Det är ett inget bra förhållande att en och samma åklagare och en och samma polis har ansvar för ett stort antal likartade utredningar. Då blir risken påtaglig för att man tappar distansen och går in med mer eller mindre förutfattade meningar och med en låst uppfattning som ska bekräftas, vilket nästan är det värsta man kan göra som åklagare.

– Men ändå hävdar du alltså att vi ska ha kvar systemet med åklagarnas dubbla roller som förundersökningsledare och som åklagare i målet?

– Ja, jag tror att man inom ramen för nuvarande system, om man är tillräckligt uppmärksam på det kan bibehålla rollfördelningen som den ser ut. Men man måste ha arbetsmetoder som innebär att man hela tiden är medveten om att det här rättssystemet som vi har, med ensidig maktutövning från statens sida, måste ha väldigt tydliga kontrollstationer där man bygger in så att säga motsättningar i systemet. Där man får en kritisk granskning i varje led. Så även om jag kan se brister med dagens system så tycker jag att det är bättre att hålla fast vid det. Men jag håller absolut med om det du beskriver som fördelar med förundersökningsdomarsystemet, och dom fördelarna måste man på något sätt föra över till det system vi har, annars blir det farligt.

Sjunde käpphästen – klarspråk

I arbetet som journalist möter man alltför många som slingrar sig eller garderas sig med att uttrycka sig så diplomatiskt och snårigt att det nästan inte bli något att ta på. För fem år sedan intervjuade jag Fredrik Wersäll för första gången. Då handlade det om polisens användande av privatpersoner som infiltratörer. Jag blev den gången förvånad över att han inte vek undan för någon fråga utan tvärtom svarade rakt och klart även om det handlade om nog så känsliga frågeställningar.

Därför blev jag inte förvånad den här gången när jag återigen mötte detta klarspråk. Det är inte så svårt att tänka sig att man som president för Svea hovrätt skulle slingra sig ur alla frågor som indirekt rör det stora kokainmålet, med att han inte ”kunde uttala sig om detta då det är pågående mål i just Svea hovrätt”. Men han vek inte undan på en enda punkt som jag uppfattade det.

När jag packade ihop mina saker och var på väg ut kunde jag inte låta bli att ställa en mer personlig fråga:

– När man har varit justitieråd, riksåklagare och president för Svea hovrätt, vad är då nästa steg? Landshövding?

– Nej, varade Fredrik Wersäll, då pensionerar man sig.

Kunde väl tänka mig det.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.