Den sjunde kretsen-ondskans hus

Tony Olssons skönlitterära debut är råare, hårdare och framförallt verkligare än det mesta som framställs av den ständigt ökande skaran av  kriminalromansförfattare.

Låt oss börja med att konstatera en sak. Tony Olssons skönlitterära debut är råare, hårdare och framförallt verkligare än det mesta som framställs av den ständigt ökande skaran av  kriminalromansförfattare – detta inkluderar inte minst Jens Lapidus skildring av den undre världen. Att författaren vet vad han skriver om är helt uppenbart. Detta blir tyvärr också en del av problemet. Författarens vilja att hålla händelseutvecklingen så nära verkligheten som möjligt, medför att det ibland blir för mycket beskrivningar av vapen, ammunition, bilar, helikoptermodeller, hur fängelserna är uppbyggda, med mera. Nu tycker vi i och för sig att Leif GW Persson i flera av hans alster har gjort liknande misstag, så Tony Olsson är ur detta hänseende i gott författarsällskap. Men ändå, den gamla engelska devisen ”less is more” är något som han bör ha i åtanke inför andra delen av den utlovade trilogin.

I Den sjunde kretsen får man bland annat följa barndomsvännerna Fredrik och Patrick som blir gripna efter att ha genomfört ett rån. Men de blir dödsfiender efter att Patrick bryter mot den undre världens viktigaste regel – att man aldrig någonsin får tjalla. De hamnar båda i fängelse där Fredrik gör sitt bästa för att få sin tidigare vän dödad.

Bortsett från att det inledande bankrånet känns lite segt så är det spännande hela boken igenom, till och med mycket spännande. Men där finns en hel del onödiga felaktigheter som en duktig förlagsredaktör bör ha sett och åtgärdat. Manuset hade behövt ytterligare ett par rejäla genomgångar. Onödiga upprepningar förekommer lite väl ofta, exempelvis används ordet banktjänsteman inte mindre än fem gånger i ett enda stycke bestående av nio rader. Likaså känns replikerna stundom krystade och saknar ett naturligt flyt. Stilistiskt håller den alltså inte hela vägen. Vi förstår att Tony Olsson vill förmedla något mer än en spännande historia. Han vill rikta kritik mot polisen, fängelsesystemet och mycket mer, men det blir ibland för mycket och onaturligt. För inte börjar man väl diskutera gangsterrappens inflytande på kriminaliteten i USA när man är på väg att kapa en flyktbil som ska användas vid ett rån.

Men trots allt har boken ett högt underhållningsvärde. För den kritik som riktats ovan är relativt lätt att åtgärda och därför ser vi faktiskt fram emot nästa del i denna kriminalromanssvit. Förhoppningsvis anlitar förlaget en duktig redaktör – för med rätt vägledning så har Tony Olsson möjlighet att bli en framgångsrik skönlitterär författare.

Författare: Tony Olsson

Förlag: Hjalmarson och Högberg

Utgivningsår: 2013

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.