Mordet på Bobby Kennedy del 2: ”Vi sköt honom”

Kampanjarbetaren Sandra Serano var helt säker: Kvinnan i prickig klänning som kommit i sällskap med Sirhan Sirhan hade verkligen sagt:

– Vi sköt honom. Vi sköt senator Kennedy.

Den siste personen som Robert F Kennedy hälsade på var köksarbetaren Juan Romero. Därefter drog Karl Uecker i Bobbys arm och tryckte honom framåt allt längre in i köket. Juan Romero och servitören Martin Patrusky kunde därefter se att Sirhan närmade sig Kennedy. Lisa Urso från San Diego High School såg Sirhan trycka sig förbi folk, pressa sig fram mot senator Kennedy. Först trodde Urso att Sirhan var ute efter att hälsa på Kennedy. Sen såg hon något som fick henne att stelna av rädsla.

Träffas av tre skott

Servitören Vincent DiPierro, som hade iakttagit när Sirhan tidigare under kvällen pratat med kvinnan i den prickiga klänningen, hörde någon skrika ”ta honom” innan ljudet av ett skott rev genom det trånga köksutrymmet. Vittnena Paul Schrade, William Weisel, Ira Goldstein, Erwin Stroll och Elizabeth Evans träffades nu alla av flygande kulor. Bobby Kennedy träffades av tre skott och sånär även ett fjärde som gick genom kavajen.

Det gick fort att övermanna Sirhan. Två skott hann han krama av. Sen grep Karl Uecker våldsamt om den unge libanesens hand och tvingade ner den mot köksbänken. En svärm av män kastade sig nu över Sirhan och omringade honom samtidigt som Uecker höll hans vapen i ett järngrepp. Tiokamparen Rafer Johnson, fotbollsspelaren Rosey Grier, journalisten George Plimpton och andra bildade en barrikad runt Sirhan; en höll hans huvud nedtryckt, en annan hade grepp om avtryckaren på vapnet för att hindra fler skott från att avfyras och en tredje höll Sirhan i ett låst brottargrepp. Pressfotografen Boris Yaro berättade senare för den oberoende utredaren Robert Morrow:

– Ett eller två skott avfyrades först. Okej, sen bom-bom-bom-bom-bom. Det var en tydlig paus mellan de två första skotten och de efterföljande. Först trodde jag det var någon idiot som hade avfyrat en fyrverkeripjäs inne i köket, eftersom jag träffades av en massa småpartiklar… Sen förstod jag. Å, min gud, det har hänt igen.

Vi sköt honom, vi sköt honom!

Karl Uecker som brottades med Sirhan när han avlossade sin revolver sa att det var minst en halvmeter mellan Sirhans vapen och Kennedys huvud. Revolverpipan var i höjd med Ueckers näsa. Efter Sirhans andra skott lyckades Uecker trycka ner handen och revolvern direkt mot en bänk av rostfritt stål.

– När jag berättade det för utredarna, sa de åt mig att jag hade fel. Men jag vidhöll att Sirhan aldrig kom tillräckligt nära för ett närskott.

I en annan del av hotellet, utanför något som kallades för ”ambassadrummet”, stötte ett äldre par vid namn Bernstein på en man och kvinna i tjugoårsåldern som kom utspringandes genom en dörr och skrek:

– Vi sköt honom. Vi sköt honom.

– Vem har ni skjutit, frågade den äldre kvinnan.

– Kennedy. Vi sköt honom.

Rensar ut rapporter

Det omaka paret passerade Bernsteins och försvann ut genom en dörr. Den unga kvinnan hade haft på sig en prickig klänning, minns paret Bernstein, som rapporterade händelsen till polismannen Paul Shraga, som omedelbart efterlyste det unga paret via polisradion.

När Shraga någon dag senare skulle följa upp händelsen kunde han dock inte hitta rapporten han arkiverat. Inte heller kunde han finna radioinspelningen av själva efterlysningen som gått ut i radion. Paul Shraga fick då veta att två personer från Los Angelespolisens nytillsatta utredningsgrupp, kallad Special Unit Senator, SUS, hade rensat ut ett antal rapporter, bland annat Paul Shragas rapport om kvinnan i den prickiga klänningen.

Paul Shraga blev sen varse om att LAPD utsett Manny Pena och Hank Hernandez att styra utredningsarbetet. Pena beslöt om vad som skulle utredas vidare och vad som skulle strykas. Historien om kvinnan i prickig klänning skulle inte utredas vidare.

/wp-content/uploads/content/historiskt/mordet-pa-bobby-kennedy/Bobby2SandraSerrano.jpg

En av kampanjarbetarna för Robert Kennedy var tjugoåriga Sandra Serano. Cirka en halvtimme innan skotten hade Serano och en kollega gått ut och satt sig på en trappa utanför hotellets baksida för att ta en nypa luft, se bilden ovan. Efter en kvart kom tre personer som var på väg in till hotellet. Två män och en kvinna. En av männen skulle Serano senare identifiera som Sirhan Sirhan. En halvtimme senare kom kvinnan och den andre mannen utspringade. Kvinnan verkade exalterad.

Till Serano sa kvinnan uppspelt:

– Vi sköt honom, vi sköt honom.

– Vem har ni skjutit, frågade Sandra Serano.

– Vi sköt senator Kennedy.

Skrämmande förhör

Kvinnan var mörkhårig och hade på sig en vit klänning med mörka prickar och svarta skor. Hennes sällskap var en ung man med mexikanskt utseende.

Senare information har visat att många vittnen sett Sirhan med kvinnan i den prickiga klänningen vid flertalet tillfällen under kvällen. Uppenbarligen hade de lämnat hotellet en tid för att återvända kvart i tolv, cirka en halvtimme innan Kennedy avslutade sitt tal.

Två veckor efter mordet fick Sandra Serano komma in till LAPD för att genomföra ett lögndetektorprov som leddes av Hank Hernandez i Special Unit Senator. Banden från alla dessa förhör har dock förstörts av Los Angelespolisen. Men av ödets nyck återfanns ett av banden, som senare skulle nå allmänheten. Det är en avslöjande inspelning av tiden mellan det ordinarie förhöret och när Sandra Serano skrev under sitt vittnesmål. Förhörsledaren och lögndetektorexperten Hank Hernandez var ensam med Serano och utsatte henne för en besynnerlig mangling.

Hank Hernandez:

– Sandy, jag ska inte ställa några fler frågor. Inte en enda fråga till. Jag vill nu tala till dig som en bror. Jag vet inte vilken religion du tillhör, jag är katolik, är du katolik?

– Både ja och nej, sa Sandra Serano.

– Ja och nej, betyder det att du inte utövar..?

– Ja.

– Okej. Så här är det. Du är en intelligent ung flicka. Du vet att av någon anledning var det här uppgjort. Så här ska du tänka… Du är skyldig senator Kennedy… Den avlidne senator Kennedy… att agera som en vuxen kvinna kring det här. Varken du eller jag vet om han är ett vittne i detta nu i det här rummet och tittar på vad vi gör just nu. Kränk inte hans död genom att hålla på den här storyn. Jag har medkänsla för dig. Jag vill veta varför du gjorde som du gjorde, det här är väldigt allvarligt.

– Jag har sett dessa människor.

– Nej. Nej. Nej. Nej. Sandy, kom ihåg vad jag sa om det. Du kan inte säga att du såg någonting.

– Jag vet… men jag har sett dem.

– Sandy, lyssna nu. Jag kan förklara detta för utredarna, så att du inte ens behöver prata med dem och de kommer inte att behöva prata med dig. Jag kan göra det. När du blir äldre och får barn kommer du att leva ett liv i skam om du inte förstår att det du gör nu är fel.

Sandra Serano höll sig lugn under en lång period. Hon svarade helt lugnt på Hernandez märkliga frågeställningar och förklarade att hon inte gjort något fel. Hernandez var ömsom ”elak polis” och ömsom ”snäll polis”. Då och då höjde han rösten:

– Snälla. I Kennedys namn ber jag dig. Du vet att detta är fel. Sitt inte där och flina. Du vet att djupt inom dig…

– Jag såg den här tjejen, kom det från Serano.

– Nej. Du har sagt att du såg en person som sa att ”vi har skjutit Kennedy” och det är fel. Lyssna, jag älskar den mannen och du drar skam över hans minne just nu, han kan inte ens…

– Du behöver inte skrika åt mig, påpekade Sandra Serano lugnt.

– Nej, jag ska försöka att inte skrika men det är mycket känsligt för mig med, som du förstår.

– Ja, ja.

– Är du rädd just nu, Sandy?

– Va?

– Är du rädd nu?

– Nej, men jag tycker inte om det här.

– Det förstår jag att du inte gör.

– Gillar det inte.

– Nej, du är rädd.

Vittnet ger upp

Det verkade inte bättre än att Hank Hernandez försökte psyka Sandra Serano bortom förvirring. Men den unga kvinnans lugn övergick efter ett tag i ilska och hon högg tillbaka. Sen försökte Hernandez med det – vid det här laget – berömda greppet att hänvisa till familjen Kennedy. Fem år tidigare hade det varit ett lyckat koncept för att styra vittnen i samband med mordet på JFK. Minns vad FBI sa till president Kennedys särskilde rådgivare Kenny O´Donnell: ”Du såg fel, skotten kom från skolbokslagret, familjen vill lämna det här bakom sig nu.” Eller när livmedikus amiral George Burkley sa till patologerna i Bethesda: ”Hoppa över den proceduren, familjen vill inte att ni undersöker detta, det räcker så.”

Den 20 juni 1968 var Hank Hernandez inne på något liknande:

– Resten av familjen Kennedy har inte haft annat än tragedier sedan… Först president Kennedy, nu senator Bobby Kennedy och vad näst? De har varit med om tillräckligt. Det vore en tröst för dem… och sanna mina ord, en vacker dag kommer du att få ett brev från Ethel Kennedy, där hon personligen tackar dig för att du lät henne slippa den här aspekten av utredningen.

– Men förstår du inte, någon sa verkligen det till mig, jag svär.

– Nej, Sandy. Jag tänker inte lägga ord i din mun, men du måste berätta sanningen om vad som hände på trappan. Ingen på den där trappan sa till dig att ”vi har skjutit Kennedy”.

– En kvinna sa att vi har skjutit Kennedy, sa Sandra Serano.

Hernandez fortsatte pressa Serano samtidigt som han försökte vädja till hennes moral. Sandra Serano fick höra att hon ”i huvudsak var en juste person”. ”Verkligen”, kommenterade hon torrt. Men en lång tid senare började Hernandez eviga tjat bryta ner Serano.

– Lämna mig ifred, sa Sandra Serano till sist.

– Du kommer att bli lämnad ifred när du berättar sanningen om vad som hände där ute.

– Jag vet inte vad som hände. För att tala sanning, så vet jag inte vad som hände. Allting är så rörigt…

– Tänk på det, Sandy.

– Jag har tänkt på det om och om och om och om och om igen. Och jag vet inte. Jag minns att någon, i mitt minne, jag minns att någon sa detta till mig.

Efter en timmes intensiv trakassering var inte Sandra Serano längre säker på om hört rätt eller inte. Till sist övertygade Hank Hernandez henne med len röst att hon hört någon säga att ”Någon har skjutit Kennedy” i stället för ”Vi sköt Kennedy”. Sandra Serano var helt slut och Hank Hernandez tröstade henne med att det hela var över, hon behövde inte oroa sig mer.

– Vi ska stoppa nu, sa Hernandez. Jag ska kalla hit en stenograf som får ta ditt vittnesmål och sen är det över.

Fula trick

Vilka var det egentligen som utredde mordet på Robert Kennedy? Vilka var det som dolde sig bakom namnet Special Unit Senator, SUS? Enheten leddes av chefen för Los Angelespolisens mordrotel Hugh Brown, som fick i uppdrag att rekrytera 67 personer. Först in var Manny Pena, en man med ett förflutet inom kontraspionaget och kom till LAPD direkt efter andra världskriget. Pena ansågs vara en aggressiv polis som enligt ryktet hade dödat elva misstänkta gärningsmän. I november 1967 slutade han dock vid polisen för att ta anställning vid Agency for International Development, AID, en ultrahemlig CIA-enhet och känd inom bolaget som fula-tricks-departementet. Enligt FBI-agenten Roger LaJeunesse hade Pena utfört specialuppdrag åt CIA i tio års tid när senator Kennedy mördades. Det var alltså Manny Pena som Hugh Brown utsåg för att kontrollera det dagliga flödet och riktningen på mordutredningen. Den andre var Enrique ”Hank” Hernandez, expert på lögndetektor. Det var Hernandez tester som sorterade vilka vittnen som skulle anses trovärdiga eller inte. Hank Hernandez arbetade precis som Pena för CIA-företaget AID.

Efter mordet på Bobby Kennedy flyttade Hernandez från ett medelklassområde till San Marino, ett område med högre inkomst per capita än Beverly Hills. Han fick hand om ett säkerhetsföretag som gjorde affärer med staten och blev en mycket förmögen man.

Resten av enheten bestod i huvudsak av personer med militär bakgrund. Där fanns bland andra Charles Higbie, som hade ett förflutet inom marinkårens underrättelsetjänst och Frank Patchett som tidigare tjänstgjort i flottans krypteringsenhet.

Så vilka beslut togs då i denna CIA-besläktade enhet?

Bevis förstörs

Bland annat plockade de bort dörrposter och takpaneler från köket i Ambassador Hotel som hade kulhål, för att sedan meddela pressen att en noggrann undersökning hade visat att hålen inte kommit från kulor. Därefter skickades materialet iväg för att förstöras. Vilket var precis samma tillvägagångssätt som när FBI åkte till Dealey Plaza för att såga ut en bit trottoarsten med ett kulmärke som sedan mystiskt försvann i National Archives. Eller som att SUS också beslöt skicka Bobby Kennedys kostym på kemtvätt. I Dallas hade limousinen tvättats ren från blod och hjärnsubstans vid den tidpunkt som läkarlaget försökte rädda presidentens liv inne i Traumarum 1 i Parklandsjukhuset, liksom att guvernör John Connallys kostym av oförklarliga skäl också kemtvättades. SUS lät även bränna 2 400 fotografier tagna under kvällen. Sannolikt var det i den packen som Scott Enyarts bilder fanns. Motiveringen var att de inte hade numrerats, uppgav LAPD. Samtidigt ifrågasatte Sirhan Sirhans advokater inte ett enda av åklagare Youngers bevis mot deras klient.

Mannen som ville skicka Sirhan i döden hette Evelle Younger. Denne åklagare hade varit en av J Edgar Hoovers toppmän innan kriget då han tjänstgjorde vid kontraspionaget inom OSS. Efter kriget blev Younger assisterande distriktsåklagare i Los Angeles och senare aktiv politiker i det republikanska partiet. Det betydde alltså att Younger hade starka kopplingar till FBI-chefen och kanske även CIA med sin OSS-bakgrund.

Vad J Edgar Hoover kände för förlusten av Bobby Kennedy kan läsas i hur han hanterade spaningarna efter James Earl Ray som misstänktes för mordet på Martin Luther King, som hade mördats nästan på dagen två månader innan Bobby Kennedy. I boken The Bureau: My Thirty Years in Hoover´s FBI skrev den förre agenten William Sullivan:

Vi hade identifierat James Earl Ray, Martin Luther Kings mördare, en hel dag innan Hoover valde att offentliggöra nyheten att han gripits i London. Hoover höll tillbaka nyheten om Rays gripande med flit så att han kunde bryta tv-sändningen från Robert Kennedys begravning, den 8 juni.

Den misstänktes försvarare

Sirhan Sirhan och de ärliga polismännen i Los Angeles verkade överskuggas och tryckas tillbaka helt av CIA. Frågan var hur Sirhans eget försvar klarade en granskning. Oberoende utredaren Lisa Pease skrev i en artikel i Probe Magazine:

Stod Grant Cooper verkligen i Sirhans tjänst, eller fanns Coopers lojalitet hos en mäktigare klient? Vilken typ av försvar hade egentligen Sirhan?

Det började med att Sirhan bad att få juridisk hjälp av någon från ACLU, American Civil Liberties Union, där advokaterna var experter på misstänktas rättigheter av olika slag. Upp dök en advokat som hette AL ”Al” Wirin från ACLU. Denne Al Wirin hade i december 1964 tillsammans med advokaten Joseph A Ball ställt upp i en radiodebatt mot New York-advokaten Mark Lane för att försvara Warrenkommissionens slutsatser. Ordförande Joseph A Ball i advokatsamfundet i Kalifornien, som även arbetat för Warrenkommissionen och enligt CIA-agenten Chauncey Marvin Holt dessutom ingått i mörkläggningen av mordet i Dallas, hade alltså stått sida vid sida med Al Wirin mot en ”konspirationsteoretiker” fyra år tidigare. Al Wirin fällde en kommentar under debatten där han hyllade Earl Warren för att han räddat USA som nation.

– Gud signe honom för vad han gjorde för att visa att Oswald var den ensamme gärningsmannen, sa Wirin.

Mark Lane ställde då frågan till advokat Wirin:

– Men om Oswald var oskyldig, Mr Wirin, skulle du ändå ”tacka Gud för Earl Warren” om han fortfarande ansåg att Oswald var ensam mördare?

– Ja. Jag skulle fortfarande göra det, sa Wirin.

Advokat Wirin påstod för övrigt att Sirhan hade erkänt mordet för bara honom – vilket sannolikt var en lögn då Sirhan genom årtionden hörts av mängder av experter, även under hypnos, men aldrig lyckats frigöra minnet från mordkvällen.

/wp-content/uploads/content/historiskt/mordet-pa-bobby-kennedy/Bobby2sirhanArraesterad_108.jpgEn annan märklig detalj kring Wirin var när Sirhan ville lära sig mer om hypnos. Sannolikt var Sirhan ute efter att lära sig så mycket som möjligt då hade han själv trodde han utsatts för någon form av hypnos. Hypnos kunde vara förklaringen till varför han inte kunde minnas någonting från mordkvällen.

I förtroende bad Sirhan därför advokat Wirin att ordna fram böcker i ämnet. Wirin läckte sedan till medierna att Sirhan beställde böcker – inte om hypnos – utan böcker om det ockulta. Var verkligen Wirin rätt försvarare åt Sirhan? Och vilka var de andra i försvaret – Robert Kaiser, Grant Cooper, Russell Parsons och Michael McCowan?

Den särskilde utredaren Robert Kaiser hade kallats in till försvarsteamet via Wirin. Två dygn efter mordet körde Kaiser hem till Sirhans bror Saidallah för att intervjua honom. Med Kaiser följde fotografen Howard Bingham från tidningen Life.

Det var ingen lyckad kombination. Sirhans bror ville absolut inte fotograferas och sade tvärt nej till att porträtteras. Sent samma kväll hörde Saidallah någon som sparkade på ytterdörren. När Sirhans bror gick för att se vad det var som stod på, rusade en man in och slog honom i ansiktet. Mannen hytte med näven och sa:

– Fan, vi kommer att döda er, era jävla araber. Om du inte ställer upp för Life så kommer vi ändå att ta foton från dig.

Mörkläggning

Mannen stal sedan ett fotografi av Sirhan som stod på ett bord innan han lämnade huset och försvann med en annan man som stått utanför. Saidallah polisanmälde händelsen, men enligt Robert Kaiser hade Sirhans bror inbillat sig alltihop. Med tanke på att tidningen Life ägdes av CIA-vännen Henry Luce, var det inte förvånande att det var just den tidningen fotografen kom ifrån. Än mer märkligt var varför Robert Kaiser alls haft en fotograf med sig.

Genom Kaiser kom toppadvokaten Grant Cooper, ivrigt påhejad av Al Wirin. I en parallell rättegång försvarade Grant Cooper samtidigt en av John Rosellis partners i en spelhärva. Samme John Roselli som varit maffians förbindelselänk till CIA via Robert Maheu, som var Howard Hughes säkerhetsansvarige. Enligt den oberoende utredaren Jim DiEugenio hade CIA en advokat-pool – Cleared Attorneys Panel – där de kunde rekrytera advokater till olika projekt och mål. Åklagaren i New Orleans, Jim Garrison, hade haft nio personer i sin stab som i hemlighet arbetade åt CIA, enligt CIA-agenten Victor Marchetti.

Grant Cooper var sannolikt en sådan advokat, tror DiEugenio. Cooper hade också kopplingar till advokaten Edward Bennet Williams, som försvarade Richard Helms och flertalet CIA-män i ett mål som handlade om mordet på Chiles ledare Allende. Williams var också en vän till CIA-agenten Robert Maheu. Grant Cooper kanske visade var hans sanna lojalitet låg när han försvarade Sirhan. Cooper hindrade att obduktionsfotografierna skulle tas upp i domstolsförhandlingen av skälet att de skulle väcka sympati för Kennedy och skapa större aversion mot Sirhan. Samtidigt var just obduktionsresultatet den viktiga information som skulle ha kunnat fria Sirhan som mördare. Mer och mer började det se ut som om samtliga inblandade i den rättsliga processen, utom den anklagade 24-årige palestiniern, var i samma ringhörna med målet att mörklägga de sanna omständigheterna kring mordet.

 

Fortsättning följer i den tredje och sista delen nästa söndag…

 

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.