Dagens trend är den fantasifulla lögnen

En högerextremist vid namn Hans-Erik Sjöholm påstår sig ha varit Säpo-agent och får just nu stora rubriker. Andra skriver böcker om hur hårda och tuffa de varit som gangster. Gemensamt för dem är att vad de framför är luddigt. Ingenting går att placera i tid eller plats och det finns inga dokument som styrker deras berättelser. Gräver man lite djupare så är det ofta rena fantasier.

Vi är många som genom åren blivit kontaktade av ”den före detta officeren” Hans-Erik Sjöholm. När Para§raf startade ville han skriva krönikor för oss. Vi var inte intresserade. Andra journalister har fått olika framstötar från honom om hans fantastiska historia. Förmodligen har de i likhet med oss gjort en första koll och sedan släppt det hela.

Första gången jag hörde hans historia var på ett seminarium på Stockholms universitet om infiltratörer, som Para§raf hade tagit initiativ till. Han var där som åhörare och när han under den avslutande frågestunden fick ordet malde han på förvirrat om vad han påstod sig ha varit med om, tills han avbröts av seminariets moderator.

En av många kufar

Han framstår helt enkelt som en av många kufar som söker uppmärksamhet. Rotar man lite i hans bakgrund så har han fått sparken här och där. Det ska mycket till för att bli kickad i Sverige idag. Men han har blivit det, på grund av samarbetssvårigheter med chefer och arbetskamrater.

/wp-content/uploads/content/grav/den-fantasifulla-lognen/KufMPPolis.jpgNu görs det stor sak av att han har spelat in samtal med någon på Säpo och att det av samtalet framgår att de har pratats vid tidigare. Men det säger bara att han är en person som då och då ringer till Säpo. Och att en del personer hos den svenska säkerhetspolisen är vänliga när de pratar i telefon.

Var och en kan kontrollera hans trovärdighet genom att läsa vad som kommit fram i olika artiklar och fråga sig:

  • Finns det någonting i hans historia som han kan styrka/bevisa?
  • Finns det någonting som tyder på att Säpo eller någon annan polisenhet har anlitat och styrt honom?
  • Finns det något konkret i form av dag, tid och plats han kan berätta om, och som visar att han varit anlitad av polisen?

Nej, jag har i varje fall inte hittat något i den vägen. Och varför skulle han spionera på det välanpassade etablerade Vänsterpartiet? Det finns gott om revolutionsromantiska små vänsterextremistiska organisationer som borde vara mer intressanta för Säpo. Organisationer som fantiserar om den blodiga revolutionen och i vissa fall utövar våld så snart de kommer åt. Lena Melin sammanfattade det bra i en enda mening i Aftonbladet:

Varför ville säkerhetspolisen att Sjöholm, som förefaller vara något av en udda figur, skulle lämna uppgifter om och bilder av aktiviteter i Vänsterpartiet?

Perspektiv på hans historia

/wp-content/uploads/content/grav/den-fantasifulla-lognen/KufHojdTVbild.pngOm man ser på hans historia i perspektivet av att han kan vara en udda figur som leker hemlig agent och då och då ringer till Säpo och andra polisenheter för att berätta om olika företeelser, så blir det hela begripligt. Då faller bitarna på plats.

När han står där och blir tv-intervjuad av Aftonbladet iklädd vita jeans, brun kavaj, rosarutig skjorta och skarpt grön slips, så ger han med sin marinsoldatsfrisyr ett lite kufiskt intryck. Att han på kavajuppslaget bär det traditionella märket för högerextremister med den svenska flaggan och det amerikanska stjärnbaneret, gör inte saken bättre.

Han berättar bland annat att han ”spionerat” på förre vänsterpartiordföranden Lars Ohly på ett möte. Själv har jag i så fall i mitt jobb spionerat på samtliga nuvarande och en hel drös med tidigare partiordföranden i Sverige.

Om någon framstår som en kuf, klär sig kufiskt, pratar osammanhängande och luddigt och inte kan styrka något han framför – så är han sannolikt också en kuf.

Gangsterförfattarna

Bland en del nya författare har det blivit lite av en trend att påstå sig ha varit grovt kriminell. Utmärkande för deras böcker är en föreställning om kriminella som monster i största allmänhet. Alltså film- och tv-världens schablonbild.

Samma sak här. Vad de beskriver går aldrig att placera på en bestämd plats vid en bestämd tid. Och några dokument eller annat som kan styrka deras berättelse redovisas aldrig.

Den som var först med det här och som nog får ses som mästaren i den här genren är Daniel Luthman, eftersom han fått mest publicitet.

För ett drygt år sedan, när han allt som oftast användes som ”expert” på grova brott i olika medier, tittade jag närmare på honom. Jag grävde i hans förflutna och han ställde glatt upp när jag ringde och bokade en intervju med honom. Det skulle han inte ha gjort.

Återpublicerar här artikeln i sin helhet:

Jag är en bluff

/wp-content/uploads/content/grav/den-fantasifulla-lognen/Lut1Forstsbild.JPG

Hans bok, ”Jag är wanted”, har sålt i drygt 60 000 exemplar, säger han. Där berättar han under pseudonymen David Larsson hur han gjort sig skyldig till grov misshandel, indrivningar, utpressning och fantastiskt välplanerade grova rån. Det är bara ett problem – det är sida upp och sida ner av lögner och skitsnack.

Daniel Luthman, som är hans riktiga namn, har det senaste åren figurerat i ett stort antal intervjuer i tidningar, radio och TV. Dels utifrån sin bok och dels som ”expert” på rån och liknande grova brott. Medierna har svalt hans historier med hull och hår. Från TV4 och kvällstidningarna till Sveriges Television och Sveriges radio. Som gapande fågelungar har reportrarna lyssnat förundrat när han matat dem med förklaringar till hur olika rån har planerats och vad som gäller i den kriminella världen. I till exempel P3 Dokumentär om Arlandarånet var han den dominerande ”experten”.

Om boken har sålt i hela 60 000 exemplar, som han påstår, så har han hitintills fått in cirka 700 000 kronor i royalty.

Hade aldrig hört talas om honom

Det var något som var underligt med Daniel Luthman när boken kom ut hösten 2009. Ingen visste vem han var:

– Konstigt att jag aldrig har hört talas om honom, sa den före detta rånaren Liam Norberg.

– Jag borde ju ha träffat på honom under alla år jag jobbade i krogdörrarna, eller i varje fall hört talas om honom, sa Ian Roberto.

– Konstigt att jag aldrig träffat på hans namn, sa Para§rafs redaktionschef Peter Isaksson, som är uppväxt i samma område som Daniel Luthman.

Johan Darwich, som har 30 år som grovt kriminell torped bakom sig, läste boken och blev förbannad:

– Den där killen är en bluff, sa han. Stockholm är litet och förr eller senare hade jag träffat honom om han funnits med i den tyngre kriminella världen här. Men jag har inte ens hört talas om honom, och inte heller andra som jag snackat med. Jag blir förbannad. Det är en massa killar som gjort grova grejer och fått tillbringa en massa år på kåken. Som fått betala priset. Och så kommer det en sån där och tjänar stålar på att ljuga ihop en massa skit.

Inte heller någon av alla de poliser vi pratat med hade hört talas om Luthman, innan boken kom ut:

– Han kan kanske ha varit kriminellt aktiv ändå, sa en kriminalinspektör på länskrim i Stockholm, men hade han levt ett vidlyftigt liv på stans krogar som han påstår, så hade vi ju definitivt vetat vem han var. Och en massa värdetransportrån har han inte ha varit inbladad i, det vet jag.

I krig med den undre världen

Det var mer som var konstigt: I sin bok skriver han om hur han gömmer sig i Thailand då han är efterlyst av den svenska polisen:

Om jag återvänder hem till Sverige väntar ett långt fängelsestraff. Har suttit inlåst förut, sammanlagt över tre år om man räknar in häktningstiderna.

Men problemen är större än så, enligt Luthman:

Till saken hör att jag ligger i krig med stora delar av den undre världen, så min hemkomst skulle kunna leda till värre saker än lås och bom. Ett krig som jag inte kan vinna. Så ifred kommer jag inte att få vara. Inte innanför murarna och inte utanför heller.

Lite längre fram i boken blir det ännu mer dramatiskt:

Idag jagar ekobrottsmyndigheten mig med blåslampa. Kommer de ifatt mig så är det kört, på alla sätt och vis. Delar av den kriminella världen står också bakom hörnet, med plastpåse och tejp. De väntar och jag är här i Thailand.

Plötsligt landade han i Sverige

Då boken, Jag är wanted, hade kommit ut var det några som ifrågasatte om författaren existerade. Kanske var det någon här hemma i Sverige som skrivit ihop en skröna? menade de.

/wp-content/uploads/content/grav/den-fantasifulla-lognen/LutHojdKonsum.jpgDå blev det dags för bokens alias, David Larsson, att komma hem till Sverige och komma ut ur garderoben som Daniel Luthman.

Och därmed blev det en lång turné av framträdanden i medierna som författare och ”brottsexpert” – och som föredragshållare runt om i Sverige.

Men – han var ju jagad av polisen. Han skulle ju hamna bakom ”lås och bom” om han kom hem.

Om inte ”stora delar av den kriminella världen” fick tag på honom innan dess.

När jag under några timmar intervjuar honom förklarar han det här med att:

– Det var bokföringsbrott jag var efterlyst för. Och det var en utredning som pågick något år och sedan lades ner. Och då tog dom bort efterlysningen på mig.

– Dom kriminella som du skriver om, som var ute efter dig då?

– Det kom ner en kille och hälsade på mig i Thailand. Och via honom kunde jag förklara och reda ut det där.

Har aldrig varit efterlyst

Tänk så enkelt det kan tyckas vara. Från att ha varit efterlyst och jagad ”med blåslampa” till ingenting. Och från att ”stora delar av den kriminella världen” väntar med plastpåse och tejp – till ingenting genom ett samtal eller två.

Fakta är att Daniel Luthman aldrig har varit efterlyst för ekonomisk brottslighet. Han har aldrig varit efterlyst för någonting. Och ingen i Stockholms tyngre undre värld tycks veta vem han är. Vi har frågat runt i veckor via våra kontakter – men ingen har hört talas om honom. Inte en enda.

Luthman finns inte och har aldrig funnits i polisen spaningsregister där tunga misstänka brottslingar finns registrerade. Däremot finns han i belastningsregistret. Det rör sig om några försök till brott – alltså inget fullbordat brott eftersom han blivit gripen varje gång han har försökt sig på något.

Ett av brotten är ett försök till inbrott i en skola. Men det är något konstigt även med det. Jag ringer professor Jerzy Sarnecki som har forskat i många år på ungdomsbrottslighet, och frågar:

– Är inte inbrott i skolor ett typiskt ungdomsbrott som man håller på med i åldern 10-11 år upp till 15?

– Ja, det handlar ju mest om att förstöra, svarade Sarnecki. Men ibland kan dom även vara 16-17 år gamla.

När Daniel Luthman grips och erkänner det här försöket till inbrott i en skola är han 26 år. Men enligt hans bok och massor av intervjuer i olika medier är han då mitt uppe i en mycket grov kriminalitet med utpressning, indrivningar, våldsbrott och välplanerade grova rån mot värdetransporter.

Ludd, ludd och återigen ludd

– Finns det preskriberade brott som du kan berätta om? frågar jag Luthman.

– Jag har ju gjort det jag skrivit. Och jag har gjort betydligt mycket mer. Mycket bank… mycket värdetransportrån har det varit. Vi rånade en större butik, utifrån insiderinformation, vi hade kommit över. Nu kommer jag inte ihåg exakt årtal när det var. Jag tror att det var 350-400 000 vi kom över.

Så här pratar han. Och på samma sätt är boken skriven: Inga bestämda datum, inte ens vilket år det sker. Ingen exakt plats, inte ens vilken stad: ”Staden vi var i var inte Stockholm”. Och ingen exakt summa.

Därmed går det oftast inte att i efterhand kontrollera det han påstår. Men han skriver i boken om ett rån där han och en kompis är utklädda till tomtar. Alltså något som är kontrollerbart. På olika omvägar når vi fram till de som utförde det här ouppklarade rånet. De har aldrig hört talas om någon David Luthman.

Alltså frågar jag honom om just det rånet, och han svarar:

– För att inte något ska kunna härledas till någon speciell person så blandar jag ihop flera rån. Korsar dem så att säga. Det där är egentligen en korsning mellan tre olika rån. I boken är vi utklädda till tomtar men det är något helt annat egentligen.

Så där fortsätter intervjun. Precis som i boken blir svaren bara ludd, ludd och återigen ludd.

Under intervjun återkommer jag tre gånger till frågan om preskriberade brott som han kan berätta om. Inte någon gång får jag ett konkret svar. Har under mina dryga 30 år som rättsreporter aldrig varit med om något liknande, när jag intervjuat före detta kriminella. Tvärtom brukar de glatt berätta om preskriberade brott som de inte åkt dit för, eftersom det handlar om tillfällen då de ”vunnit”.

Uppväxt i fint villaområde

Luthman är uppväxt i en villa i Täby. När han är 17-18 år så hamnar han på ett behandlingshem för drogberoende i Vallentuna, påstår han.

– Men jag använde inte droger, säger han, utan hamnade där ändå.

Enligt boken är han igång med allt grövre brottslighet från cirka 16-17 års ålder. Men han går ut Tibble gymnasium från en två-årig handels- och kontorslinje den 10 juni 1994. Då han tar sin examen med hyfsade betyg är han 19 år.

Lita inte på biografier

/wp-content/uploads/content/grav/den-fantasifulla-lognen/LutHojdGrand.jpgHar man anledning att vara arg på Daniel Luthman, för att man köpt en bok som utger sig för att vara en biografi men inte är det? Kanske det. Men det finns nog större anledning att vara besviken på alla de journalister som svalt hans lögner rakt av.

När jag för länge sedan gick på journalisthögskolan, fick jag lära mig att man inte kunde förlita sig på biografier som källor – då de som berättar om sitt liv allt som oftast framställer sig själva i en bättre dager. Att som Luthman sälja massor av böcker genom att göra precis tvärtom, är något nytt. Men rådet att inte lita på biografier, är likafullt en god journalistisk regel.

Frågan är vad hans förlag visste? Hans förläggare på Wahlström & Widstrand och redaktören? Var de med på bluffen?

När jag intervjuar honom beklagar han sig över att han hos Bonnier bara blev insläppt i foajén när han skulle sälja in sin bok, och inte kom längre än så.

Mytoman?

Är Daniel Luhtman en mytoman? Nej, jag tror inte det. En mytoman tror på vad han själv hittar på. Det gör sannolikt inte Luthman.

Han är en snäll kille som var småstökig som de flesta killar är under tonåren. Säkerligen har han fantiserat om att vara en tung kriminell – och en dag fick han en idé: Han skulle skriva en bok där han framställde sig själv så som han föreställde sig att sådana var. Råa, aggressiva, noggrant planerande och väldigt hänsynslösa:

Det blev grönt och jag drog på över övergångsstället. Tanten med rullatorn hann precis över.

Kanske fick han hjälp av förlaget med att se till att det som stod i boken inte kunde kontrolleras utan viss ansträngning. De utgick troligen ifrån att journalistkåren ytterst sällan anstränger sig med något som kan likna grävande eller kollande av källor. Och det fungerade, från att boken kom ut i september 2009 – fram till att vi började gräva.

Synad

Jag tycker nästan lite synd om honom när jag sitter där med bandspelaren mellan oss och låtsas köpa hans lögner. Att påvisa att makthavare av olika slag ljuger är ofta rent lustfyllt, men Luthman är inte en av dessa.

Och han är inte lika driven: Utifrån att han i boken påstår att han suttit i fängelse i drygt tre år sammanlagt, och jag vet att det bara är ett halvår, frågar jag vilka anstalter han suttit på?

– Ja, alltså… då räknar jag med häktningarna, svarar han lite nervöst. En gång satt jag i fyra eller fem månader på Kronoberg.

– Vad dömdes du för den gången?

– Jag gick fri… i hovrätten.

Det blir som att skjuta på sittande fågel. Hade han sagt att han släpptes utan rättegång hade han klarat sig:

– Vad dömdes du för i tingsrätten då? frågar jag.

– Ja… utpressning och misshandel.

Jag har läst samtliga hans domar. De ligger på skrivbordet mellan oss. Men jag har lagt en tidning över dem. Och summa summarum av dessa domar och hans belastningsregister är att Daniel Luthman aldrig har dömts i någon tingsrätt för utpressning och misshandel.

Nervös kille med trädgårdshandskar

Däremot har han dömts för försök till inbrott och förberedelse till grovt rån. Våren 2000 åker han och några kompisar till Bollnäs där de ska ta sig in i en bilfirma. Om de trodde att det fanns pengar där eller om du skulle stjäla bilar är oklart. Men när de försöker bryta sig in går larmet och de drar iväg. De kör så fort så att de drar uppmärksamhet till sig och åker fast för fortkörning. Därmed klaras också inbrottsförsöket upp. Luthman dömdes till skyddstillsyn.

Ett knappt år senare, vintern 2001, blir en ledig kvinnlig polis misstänksam när hon ser två män i en bil i Hökarängen i södra Stockholm. Enligt henne uppträder de nervöst och föraren, som senare visar sig vara Luthman, har ljusa så kallade trädgårdshandskar på sig. Hon kallar dit en patrull som griper Luthman och hans kompis, eftersom de i bilen har rånarluvor och en pistolattrapp. Alltså en plastpistol.

De har också flera lager med olikfärgade tröjor på sig. Sannolikt hade de planerat att göra sig av med dessa i olika omgångar när de skulle fly efter det planerade rånet.

När han försöker sig på de här brotten är han 25-26 år gammal. Och alltså väldigt långt ifrån den ”David Larsson” i boken som ska ha varit en avancerat grov kriminell person från 17 års ålder.

Viskan

För det här döms Daniel Luthman till ett års fängelse varav han bara behöver avtjäna ett halvår, eftersom man på den tiden kunde släppas ut efter att ha avtjänat halva tiden. Han placeras på anstalten Viskan. Det var en anstalt för småtjuvar och rattfyllerister.

På den tiden delades anstalterna in i klass 1, 2 och 3. Klass 1 var säkerhetsanstalter som Kumla, Hall och Tidaholm. Klass 2, var slutna riksanstalter som Norrtälje och Österåkerfängelset. Klass 3 var anstalter som ofta bara var omgärdade av ett vanligt Gunnebostängsel av den typ man har runt vanliga villor. Viskan var en sådan anstalt. Bland tyngre kriminella som sitter på Kumla och liknande, brukar dessa anstalter kallas ”koloniträdgårdar”.

Efter en tid flyttas Luthman över till Haparandafängelset. Men han får avtjäna de sista veckorna av sitt straff på Täbyanstalten, då han enligt kriminalvården uppger att han känner sig hotad på Haparandafängelset.

Aldrig ägt en bil

Luthman har påstått i olika intervjuer att han som mest ägde fyra bilar. Återigen en lögn. Han ägde under en tid några småföretag i byggbranschen. Innan de gick i konkurs leasade han genom dessa företag olika bilar. Om han verkligen drev dessa företag eller om han bara var målvakt för dem, är oklart.

Han har genom åren gång på gång åkt fast för olovlig körning, då han saknat körkort.

Kronofogden gjorde senast en utredning på honom den 19 oktober 2010, som visade att han saknade ”både känd inkomst och övriga tillgångar”. Han bor idag vid 36 års ålder hos sina föräldrar.

Underhållande

Köp gärna Daniel Luthmans bok. Den är underhållande. Kanske än mer underhållande när man vet att det mesta som står där är rena lögner.

Ett av mina favoritstycken är när han påstår att han och några kompisar rånat en värdetransport. Efter rånet gömmer de sig i en lägenhet när polisen dyker upp utanför huset. Men polisen åker hiss upp till en lägenhet ovanför den de befinner sig i.

Vad att göra? I den kriminella världen finns det två alternativ: Sitta kvar knäpptysta och hoppas att poliserna försvinner. Eller snabbt ta sig ut en bakväg och ta sig från platsen.

Men i Luthman fantasivärld av pojkäventyr och kriminalitet finns det ett tredje alternativ. I boken smyger han istället upp i trappen efter poliserna och smyger vidare fram till den dörr där de har gått in. För enligt Luthman kan det som sägs där inne vara: ”livsviktig information för oss”. Han fortsätter:

La örat mot dörren men hörde ingenting. Fan, tänkte jag. Med ett finger sköt jag upp brevinkastet bara en aning och la örat till.

Som sagt, visst är det underhållande. Väldigt dumt och inte alls trovärdigt – men underhållande.

Nästa bok

På baksidan på pocketupplagan av Jag är wanted, kan man läsa:

David Larsson heter egentligen något annat. Det här är hans version av vad som hände.

Varför är förlaget så noga med att understryka att det är hans version? Det kan olika förlag skriva på baksidan av varje biografi – men de gör inte det. Förklaringen är självklar: I och med den meningen på baksidan av just den här boken, är förlaget garderat. För de vet sannolikt, eller tror i varje fall, att alltihop är en stor bluff.

Daniel Luthman berättade för mig att hans nästa bok ska handla om tiden i Thailand och brotten han begick där.

Ännu en bok om påhittade brott lär inte sälja så bra, när han nu är avslöjad. Men låt mig bjuda på en bättre idé:

Skriv boken ”BLUFFEN” och berätta om alla journalister och andra som svalt den här skrönan. Gärna detaljerat om hur du själv och din agent kontaktade olika redaktioner och fick napp. Och hur ni spelade in en massa videosnuttar och la ut dem på YouTube.

En sådan bok skulle troligen bli väldigt underhållande. Därtill kunde den bli obligatorisk kurslitteratur på landets journalistutbildningar, i ämnet källor och källkritik. Förhoppningsvis skulle den sälja bra. För som Daniel Luthman konstaterade när jag intervjuade honom:

– Det är svårt att slå sig in i bokbranschen.

Inga protester

Efter att ovanstående artikel publicerades har inte Daniel Luthman officiellt ifrågasatt något i artikeln. Han har inte påvisat minsta lilla sakfel och inte krävt att få ett genmäle publicerat.

Och hur det var med de där 60 00 sålda exemplaren av den första boken, kan nog med fog ifrågasättas. När boken kom ut 2009 var hans deklarerade inkomst 90 600 kronor. Året därpå, 2010, blev det 166 200 och 2011 kom han upp i 154 000.

Däremot fortsätter han att agera i sin roll som ”författare”. Det här är det senaste han skrivit på sin blogg:

Det har gått 3 år och 54 dagar nu sedan jag kom hem från Thailand. Under dessa år och dagar har jag inte ens gått mot röd gubbe. Mitt liv har förändrats från grovt kriminell till det jag är idag. Kommer ihåg de sista grova brotten jag gjorde som var eko-brott i miljonklassen. Kommer ihåg stressen och knivhuggen i ryggen och den ständiga känslan av att alltid vara på sin vakt. Kommer ihåg hur egoismen ägde mig och jag kommer ihåg hur våldet låg i vardagen lika naturligt som jag idag går med mina styvsöner till dagis eller skolan. Förstår idag inte hur man palla.

Det tog mig över två år i Bangkoks slum för att finna mig själv. Mer än två år i helvete. Det är ungefär 3 år och 8 månader sedan jag släppte min första bok ”Jag är wanted” som var mitt första steg i en total mental förändring. Det är ungefär 1 år och 6 månader sedan jag släppte min andra bok ”Jag är Daniel”, då jag enligt författarförbunden kan titulerar mig som ”författare” eftersom jag då publicerat två böcker, om man nu tycker det är viktigt att sätta en titel på sig själv. Jag sitter idag och läser det första utkastet av manuset till filmen som ska göras på min andra bok, av ett kanadensiskt produktionsbolag och det känns helt overkligt att läsa och SE filmen i huvudet om mitt liv. Scen för scen. Vågar knappt fantisera om hur det kommer kännas när vi börjar spela in filmen. Overkligt. Och jag sitter i mitt hem och läser. Där jag och min flickvän och hennes två söner bor. Där vi bor som familj. I mitt nya liv som jag älskar.

Det rasslar till ute i hallen. Jag reser mig upp och med manuset i handen går jag ut för att se vad som damp ner i brevlådan. Jag gissar på att det är något som jag väntat på och när jag kommer ut i hallen ser jag att jag har rätt. Det är ett avtal från ett av de mest etablerade produktionsbolagen i Sverige, om förslag på ett anställningsavtal till att jag ska sitta i redaktionen, för ett program som jag kommit på och lobbat in för dem. Ett riktigt jobb liksom med en riktig bra lön dessutom! Har aldrig tidigare haft en riktig anställning. Jag vet vad som står i avtalet så jag öppnar inte kuvertet utan lägger det på köksbordet. Det är bara droppen i havet om vad som hösten har att erbjuda känns det som men bara avtalets närvaro stärker mig, stärker min självkänsla och jag blir återigen påmind om att det finns absolut ingeting som är omöjligt här i världen.

Som vanligt alltså, luddigt så det förslår; ett kanadensiskt produktionsbolag och ett av de mest etablerade produktionsbolagen i Sverige.

Men man måste ju ge honom rätt i att det uppenbarligen inte tycks finnas någonting som är omöjligt här i världen – så länge ingen kritiskt granskar vad man påstår.

 

Så här beskrevs den andra boken, som det första förlaget inte ville ge ut:

Jag är Daniel

Jag är Daniel är en fristående fortsättning på Jag är Wanted där pseudonymen David Larsson berättar om sitt liv, hur han avancerar i sin kriminella karriär och slutligen fuckar upp det och måste fly till Thailand. Pank, jagad och utan någonstans att ta vägen.

Denna bok börjar där, på flygplatsen i Bangkok, och skildrar året efteråt. Han har bestämt sig, nu ska han fixa det, nu är det slut med det kriminella livet. Han måste komma hem till sin 17-årige son som behöver honom. Men först måste han reda ut situationen i Sverige. En bekant hemifrån kommer ner och ska hjälpa honom. Det visar sig att en av dem som var med om blåsningen också gömmer sig i Thailand och det är läge för hämnd.

Jag är Daniel är berättelsen om gangsterlivets hårda verklighet. Men det är också berättelsen om dess skitiga baksida: Danne är en aggressiv och farlig person som man inte vet om man kan lita på. Men han är också en ensam och fattig man som ställt till det för sig, som sitter fast på andra sidan jordklotet och längtar desperat efter sin son som han svikit.

I tjugo år levde Daniel Luthman som yrkeskriminell. Det började i ung ålder med okontrollerade aggressioner och grova våldsbrott som ledde till fosterhem och ungdomsanstalter. Redan som sjuttonåring satt han häktad och misstänkt för planering av grovt rån. Aggressionerna blev sedan i vuxen ålder ett verktyg i hans kriminella karriär. Brotten blev hans yrke och de eskalera till kidnappningar, indrivningar, grova värdetransportrån och grov ekonomisk brottslighet. Inlåsningarna blev fler och fler men som för alla i denna undre värld slutade det våldsamt brutalt. Två och ett halvt år i ett brinnande helvete som var värre än att sitta bakom galler, enligt honom själv.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.