Lekmanmorden del 3 – fasa och sorg

Inte ens i sin vildaste fantasi går det att föreställa sig den fasa och sorg som tar Maja Stina i besittning i det ögonblick hon möts av grannarna på vägen hem från åderlåtningen hos Maria Johansdotter. Det dödsbud som grannarna Johannes och Adolf vill vänta med att ge henne tills de kommer närmare hemmet, slungas brutalt mot henne av en utrusande bokhållare på Svartå. 

Anki Hagberg, som gjort det här omfattande historiska researcharbetet, jobbade i drygt 30 år som journalist på Eskilstuna-Kuriren och Folket i Eskilstuna. Under långa perioder var hon kriminalreporter och bevakade flera uppmärksammade rättegångar. Det stora intresset för brott och straff har bestått även efter pensioneringen. Vilket bland annat resulterat i berättelsen om Nils Lekman och hans familj.

Johannes och Adolf uppbådar alla sina krafter för att få Maja Stina med sig hem. Väl hemma åkallar hon Gud och ber Honom trösta Nils. Innan han förs iväg till Örebro tar hon fram sin börs och ger Nils en treriksdalersedel. Mannen måste ju ha färdpenningar.

Han behöver handskar också och de bästa kläderna. Nils bör se proper ut, tänker hon.

Varifrån får hon kraften? Hennes tre små barn finns inte mer. De ligger döda i närheten, ihjälslagna av sin egen far, hennes make. Hur är det överhuvudtaget möjligt att Maja Stina förmår att ägna Nils omsorg i denna förtvivlade stund?

I nöd och lust

Men det ska snart komma att visa sig är Maja Stina Lekman en enastående kvinna. Gudfruktig, stark och modig och med ett till synes aldrig sviktande hopp om att det ska ordna sig till det bättre inom en inte alltför avlägsen framtid.

När Nils och Maja Stina gifte sig lovade hon Gud att stå vid sin makes sida i nöd och lust. Det löftet tänker hon aldrig svika. Hon måste orka leva vidare. För Nils skull och för det väntande barnet. Sonen Oskar Alfred är redan tre månader på väg.

Den 9 september tar den höggravida Maja Stina hjälp av en lärd och skrivkunnig person i Skagershults socken som bistår henne med formuleringen av den nådeansökan som kommer att bli hennes första i en lång rad under de kommande tjugo åren. När Maja Stina nu skriver till kungs har hon bara ett mål för ögonen; att försöka rädda livet på sin man. Både Edsbergs Härad och Svea Hovrätt har dömt Nils att mista livet genom halshuggning och i avvaktan på dödsdomen sitter han i länshäktet på Örebro slott.

Maja Stinas första nådeansökan

Jag vet inte om Maja Stina och Nils tilläts träffa varandra under Nils tid i Örebrohäktet. Om Maja Stina fick besöka maken är det troligt att de samtalade om hur de skulle gå tillväga för att i detta första skede försöka skona honom från dödsstraffet. Kanske pratade de ihop sig? Kanske tog de hjälp av någon juridikkunnig person som föreslog att Nils skulle åberopa sinnesförvirring som huvudorsak till morden och därigenom undgå dödsstraffet? Hur som helst fick makarna hjälp att skriva sina respektive nådeansökningar. Maja Stinas nådeansökan skrevs den 9 september och ankom till Kungliga slottet den 23 september 1854.

”Lugn, foglig och kärleksfull”

Som brukligt var när någon skrev till kungs vid den här tiden gällde det att visa underdånighet inför den ”Stormäktigste Allernådigste Konungen” Oscar I.

Inför Eders Kongl. Majts Thron, wågar undertecknad, en olycklig hustru till den för mord å trenne våre minderårige barn anklagade och af Eders Kongl. Majts och Rikets Swea Hof Rätt till döden dömde Nils Lekman från Skagershults socken, inom Örebro Län, anropa Eders Kongl. Majts Nåd och förbarmande för min bemälde man om att han kunde af Gunst och Nåd blifva förskonad från undergående af dödsstraffet, utan få emot annat straff behålla lifvet. Af Kongl. Hof Rättens utslag och den rörande Lekman hållna rannsakning, som snart lärer varda till Eders Kongl. Majt i underdånighet insänd, wågar jag allerunderdånigst hoppas, det Eders Kongl. Majt nådigst skall inhemta, att Lekman vid mordets begående ej kan antagas hafva varit i besittning af full sinnesredighet, hvilket förhållande jag för min del icke kan, såsom bäst kännande hans i allmänhet visade sinnesstämning, hvilken varit lugn, foglig och kärleksfull, underlåta att i djupaste underdånighet försäkra.

Med djupaste undersåtliga wördnad, trohet och nit framhärdar Stormäktigste Aller Nådigste Konung Eders Kongl. Majt., Allerunderdånigsta, tropliktigsta undersåtarinna.

Maja Stina Persdotter. Sirsjötorp, Skagershults socken, den 9 Sept. 1854. 

”Utsatt för förföljelser”

Några veckor senare, den 9 oktober, anlände även Nils Lekmans egen nådeansökan till kung Oscar I.

Öfver i djupaste underdånighet bilagde Kongl. Majts och Rikets Svea Hof Rätts den 7 sistlidne Juli fällda utslag, hvarigenom jag blifvit dömd för begångne mord å trenne mina barn, att i genom halshuggning mista lifvet, får jag i djupa underdånighet anföra följande att jag, som brukade min Svärfaders torp en längre tid, har blifvit utsatt för förföljelser av Inspektoren vid Svartå Bruk, Diedrichs, och detta med härledande endast af handlingar, för det jag skulle hafva ha tillgripit diverse skogseffecter, af hvilken anledning vet jag ej, och alldenstund min Svärfader fått begagna ifrågavarande rättighet, tycks det mig svårt att blifva på ett sådant vis behandlad. Sedermera har jag eftersinnande funnit, att orsaken dertill varit, att fråntaga mig min Torplägenhet, samt bringa mig i fattiga omständigheter utan tak över huvudet med hustru och trenne minderåriga barn, och tillika uppskrämt mig att blifva en straffad person, samt blifva beröfvad på all min framtida bergning. Då tänkte jag, att söka mig anna tjenst, men Diedrichs handlingssätt emot mig var orsaken till att jag blev ur stånd att hvarken genom tjenst eller arbete kunna taga mig fram här i lifvet. Då föll jag i ett slags svårmod eller sinnesförvirring, härledande sig af det olycklige qval jag iråkade, fick jag den olycklige tanken, att göra ett slut på alla mina lidanden och med den dystra nedstämning jag då hade, fick jag den så kallade fixa edén, att taga lifvet av mina Trenne små barn, som jag trodde, att genom förut omnämnde omständigheter derigenom skulle komma att sakna det nödvändigaste mäniskan här i lifvet eger. Sedermera efter längre ånger, har jag eftersinnat huru olycklig denna min belägenhet var, och funnit att detta brott, hvarför jag nu är dömd endast av mig blifvit begånget i den dystra sinnesstämning hvaruti jag då befann mig. Jag har aldrig förut varit inblandad i någon rättegång än mindre inför någon Domstol förrän nu då jag iråkade denna olycklige belägenhet hvarvid jag arma usling befinner mig.

Stormäktigste Aller Nådigste Konung värdes förskona mig från det ådömda dödsstraffets undergående och tillåta mig att istället få försona mitt begångna grofva brott med vissa år å fästning. Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärdar Stormäktigste Aller Nådigste Konung Eders Kongl Majestet. Aller underdånigste och Tropliktigste undersåte Nils Lekman. Örebro Länshäkte den 25 Augusti 1854.

Mobiliserade stöd

Men det var inte nog med detta. Maja Stina mobiliserade ytterligare stöd för Nils. Hon kontaktade två bergsmän från Klunkhyttan i Hidinge socken, den plats där Nils var född, och bad dem skriva ett rekommendationsbrev till kungen. Den 1 september 1854 undertecknade bergsmännen och egendomsägarna Eric Nilsson och Eric Ersson, båda från Lekhyttan, följande skrivelse:

Undertecknade, bergmänner och egendomsegare inom Hidinge sockens bergslag af Örebro Län, lemna Nils Lekman, från Skagershult Socken, som är anklagad och dömd för mord å barn, följande bevis: att han under de 20 år han var hemma hos sina föräldrar inom denna socken, var deras glädje och stöd, ty han var alltid lydig, stilla, nykter och arbetssam samt pålitlig i alla afseenden, ja, alla som kände honom, hade om honom de bästa framtida förhoppningar. Orsaken till hans förfarande mot barnen, var troligen hans iråkade fattigdom ock motgångar samt tvifvlan på, att dem under de mycket dyra tiderna kunna försörja. Detta kunna vi med ed styrka och intyga. Hidinge och Klunkhyttan d. 1 September 1854.

Några grannar i Nysunds församling ställde också upp. De skrev:

Likaså kan Nysunds församlings innevånare af hans Närmaste granner intyga om samma Nils Lekman att intill Detta skedde hafver ingen af honom blifvit varse annatt än venskap och kärlek Nyckterhet och förtroende, samt Enighet emellan Hustru och barn att intill detta skedde ifrån år 1848 till förliden vår 1854. Carl Jonsson, Hållåsen, Fredrick Andersson, Svartsjöbäck, Lars Petter Larsson, Moterud, Erik Hindrikson, Sirsjöbäckstorp, Johannes Jonsson, Sirsjöbäken.

Maja Stina bad dessutom de forna arbetskamraterna vid Hasselfors Bruk att bidra. Sju smeder undertecknade brevet som löd:

På begäran af Nils Lekmans Hustru, få vi undertecknade, hvilka sedan 1849 kändt nämnde Nils Lekman, och, som med honom arbetat under samma tid vid samma Bruk i Hasselfors, intyga, att han under samma tid uppfört sig på ett sätt som tillvann honom både förmäns och kamraters välvilja, förtroende, vänskap och tillgifvenhet. Hasselfors den 4 september 1854. Carl-Johan Söderqvist, Jan Gode, Johan Petter Dimberg, Johan Abram Skyllberg, L.F. Birath, A P Wennström, P A, Åbytorp. Detta kan bevisas inom Skagershults soken 

Nils skonas från dödsstraffet

/wp-content/uploads/content/historiskt/lekmannamorden/Oscar1.jpgDen 16 november 1854 hade kung Oscar I, målningen till vänster, en lång rad ärenden att gå igenom. Han var en hårt arbetande monark och angelägen om att noga studera alla handlingar som hamnade på hans bord.

Kungen var 55 år fyllda och hade endast fem år kvar i livet. De senaste åren hade han varit sjuklig. Kungens hälsa hade vacklat sedan barnsben men i början av 1850-talet blev det riktigt illa.

Han tappade tråden, tystnade mitt i ett samtal och försjönk i sig själv. Så plötsligt piggnade han till och tog upp samtalet där det slutat.

Omdebatterad skrift

1852 reste han till badorten Kissingen i Tyskland. Vid hemkomsten drabbades han av en livshotande sjukdom, men tillfrisknade mirakulöst och återupptog sitt arbete.

Den här dagen föredrogs Lekmans ärende av Justitie Stats Ministern G A Sparre. Nils och hans hustru hade skickat var sin nådeansökan. Oscar I var i princip motståndare till dödsstraffet. Det gjorde han klart i sin omdebatterade skrift ”Om straff och straffanstalter” som gavs ut anonymt 1840. Där skrev han också att samhället inte längre borde betrakta brottslingar som för evigt förtappade varelser. De borde istället få hjälp med bot och bättring. Tacksamma brev strömmade till kungen från rättslärde och fängelsedirektörer i utlandet. Hemma i Sverige blev mottagandet något svalare.

Oscar I lyssnade noga på Sparres föredragning och fattade sitt beslut:

Kongl. Majt har i nåder låtit sig föredragas handlingarne i detta mål, och pröfvar Hof. Rättens utslag vara på lag grundadt, kommande det ansvar, hvartill Nils Lekman, enligt hvad Kongl. Majts Befallningshafvande anmält, gjort sig skyldig för uteblifvande från Härads Rätten och för oskickligt uppförande inför Rätta, att under det Lekman ådömda dödsstraff inbegripas; men i anseende till förekomne bevekande omständigheter, vill Kongl Majt af nåd förskona Lekman från dödsstraffet och tillåta, att han nu må umgälla sina brott med Tjugoåtta dagars fängelse vid vatten och bröd, uppenbar kyrkoplikt samt lifstids arbete å fästning. Det wederbörande till underdånig efterrättelse länder.

Oscar

Uppenbar kyrkoplikt

Herrar J F Ohlin och P C Pettersson på Örebrohäktet skrev omgående till kungen för att informera om att de första domarna skyndsamt verkställts. Nils hade suttit 28 dagar i fängelse på vatten och bröd och också gjort uppenbar kyrkoplikt inför hela församlingen i Örebro kyrka. Nu kunde förberedelserna inför Nils förpassning till Varbergs fästning inledas.

Undrar just om Maja Stina och Nils fick möjlighet att ta adjö av varandra? Hade hon i så fall lille Oskar Alfred med sig? Han var ju bara några månader gammal. Det var mitt i vintern och svårt att ordna skjuts från Sirsjötorp till Örebro. Pengar kostade det också. Jag vill tro att Maja Stina ändå på något sätt tog sig till Örebro slott och att hon sin vana trogen stack till maken ett par riksdaler samt några klädesplagg. Kanske hade hon med sig näverskorna Nils bar vid ankomsten till Varberg? Hon hade kanske själv tillverkat dem eller låtit en granne göra det?

Till Varberg

/wp-content/uploads/content/historiskt/lekmannamorden/FastningenGavel.jpgDen 10 februari 1855 anländer Nils Lekman till Varbergs fästning, bilden till höger. Här är det meningen att han skall leva resten av sitt liv, arbeta och dö. Från och med nu är han livstidsfången Nr. 417.

Jag har försökt föreställa mig hur Nils såg ut. Var han lång, kort, brunögd eller blåögd? Hade han mörkt hår, var han ljushårig? Kraftig, mager? Vad gav han för intryck? Stursk eller tillbakadragen, rentav lite blyg? Lite hjälp på vägen fick jag när jag läste hans fångakt. Varje fånges signalement antecknades i akten. Så här beskrivs Nils: 

5 fot 6 1/8 tum lång, har blå ögon, brunt hår, fylligt ansikte, rak näsa.

Nils var alltså cirka 164 cm lång. När han skrivs in på Varberg noteras också vilka klädesplagg han går och står i, och vad han har med sig i packningen. ”1 rock, 1 par byxor, 2 par kalsonger, 2 skjortor, 1 påse, 4 par strumpor, 2 skinnhandskar, 1 mössa, 1 par hängslen, 1 väst, 1 par näfverskor.” Han har även en hel del pengar med sig.

Mönsterfånge

Nils Lekman skall snart komma att slå alla med häpnad. Han är och förblir en mönsterfånge. Han arbetar bra och utbildar sig till stenhuggare med finstenshuggning som specialitet. Ja, han är så duktig, pålitlig och omtyckt att han redan i maj 1857, tack vare sitt goda uppförande, flyttas upp i fångarnas första klass vilket innebär privilegier. Ingen har något ont att säga om Nils, han arbetar flitigt, sköter sig väl och blir en allt skickligare stenhuggare. Det är precis som om Nils trivs med att vara straffånge. Han tänker på sina döda barn. Till deras minne snickrar han ett träkors som han målar i oskuldens vita färg och sänder till Skagershult, där det sätts upp vid barnens gravar på gamla kyrkans kyrkogård. Just det korset stod kvar på kyrkogården under mycket lång tid.

Många villiga att hjälpa

Hemma på Sirsjötorp är Maja Stina fullt upptagen med att få vardagen att fungera. Föräldrarna och systern finns i närheten. Modern Maria är sjuklig och dör 1856. Men än så länge ger familjen henne stöd och avlastning. Huvudansvaret för Oskar Alfreds uppfostran faller dock på Maja Stina. Kanske brottas hon med skuldkänslor för att hon inte var hemma den där ödesdigra dagen då barnen togs ifrån henne? För Oskar Alfreds skull måste hon orka leva vidare. Och hon vill ha mannen vid sin sida. Han är ännu i blomman av sin ålder och Oskar Alfred behöver en far.

Maja Stina beslutar sig för att kämpa för sin mans frihet. Under de följande tjugo åren skriver hon till kungs sju gånger och varje gång mobiliserar hon stöd från vänner och bekanta. Tre olika kungar skall komma att läsa hennes nådeansökningar. Allt eftersom åren går får ansökningarna större dignitet. Nils erbjuds laga försvar från flera håll, fångvårdsstyrelsen yttrar sig och har bara gott att säga om Nils. Prosten Källgren i Skagershult skriver också, liksom Varbergs fängelsepredikant och fängelsedirektör. I Skagershult sätter sig flera av smederna vid Hasselfors bruk ner och författar på uppmaning av Maja Stina en skrivelse som bifogas. Många människor är villiga att hjälpa familjen Lekman.

Träffar Carl XV

I november 1859 besökte den nye kungen Carl XV Sunds herrgård där brukspatron Sten Erland von Hofsten residerade. Kungen skulle övernatta på Sund under sin resa till Norge där han var vice kung. Ortens kungabesök offentliggjordes i god tid från predikstolen eftersom torparna var tvungna att bistå med hästar och skjuts. Maja Stina fattade ett märkvärdigt beslut. Hon skulle gå till Sund och lägga fram sin sak för kungen!

/wp-content/uploads/content/historiskt/lekmannamorden/Karl15.jpgOch Maja-Stina fick verkligen träffa Carl XV, målningen till vänster. Hon kastade sig för kungens fötter, kysste hans hand och bönade om nåd för Nils. Kungen tröstade henne artigt med att säga att mannen säkert, någon gång i framtiden, skulle återfå sin frihet. Vad annat kunde han säga till den förtvivlade kvinnan?

Ber kungen om frihet

Det skulle fortfarande dröja ett antal år innan Maja Stina vågade det stora steget att skriva till kungs första gången för att be om frihet för sin man. Vem som hjälpte henne att formulera nådeansökningen framgår inte men hennes namnteckning finns där, bevittnad av brukaren Carl Jonsson och drängen E.A.Carlsson vid Medskog i Nysund. I början av mars månad 1863 skred hon till verket. Det är ett gripande dokument. Så här skrev hon:

I min djupa sorg och bedröfvelse wågar jag fattiga och hårdt betryckta maka härigenom i allerdjupaste underdånighet nalkas Eders Kongl Majts Thron med denna nådansökan hvarigenom jag såsom den första och yttersta tillflyckt på jorden, söker Eders Kongl Majts Nåd för min till Lifstids Straffarbete dömde man Nels Lekman.

Jag skulle icke hafwa wågat denna nådansökan om icke Eders Kongl Majt den 18 november 1859 på Sunds Herrgård hos Välborne Herr S.E. von Hofsten i nåder hugnat mig med löfte om min olycklige mans frigifning, samt om mitt blödande hjerta ännu längre kunnat uthärda sina lidanden, dessa jag wågar påstå wara tusende gånger större än mannens straffarbete. Den tid af nio år, som jag warit skild ifrån min man, föremålet för min kärlek och tillgifenhet, har warit så bitter, att jag icke med ord förmår återge ens någon svag bild deraf. Tryckt under tyngden av fattigdomens försakelser har jag under all den tid min man warit fånge måst egna en öm modersvård åt wår son, hvilken jag skänkte lifvet kort efter min mans för mig outgrundliga hänförelse. Tanken på min mans befrielse har föresväfwat mig som den högsta jordiska lycka, som kan falla på min lott, ty jag återfinge då en kär make och min son en huld fader, som genom arbete kunde skingra mina bekymmer för framtiden. Under dessa bevekande omständigheter, och i min djupa längtan efter någon jordisk hugnad har jag wågat detta mitt första och yttersta försök till winnande af benådning af Eders Kongl. Majt åt min bemälde man, hvilken jag tillförser mig skall hafwa wisat en sådan ånger och bättring, att hans frigifning inte har någon wåda till följd för den allmenna eller enskilda säkerheten, utan fast mer nytta och wälsignelser. Ännu är min man i blomman av sin mannaålder. Och ifall Eders Kongl. Majt denna min nådansökan bifaller, möter inga svårigheter för min man att här på orten laga förswar erhålla!

Allernådigste Konung! Wärdigas af gunst och nåd benåda min man från vidare straffarbete och såmedelst förmildra och lindra mina lidanden så mer hårda som oförtjenta, och skall jag alltid äga ett ömt hjerta till tacksamma välsignelser och känslofullt för hugsvalelsen af Eders Kongl. Majts förlåtelse. Men skulle jag icke wara nog lycklig att, i anledning af denna min nådefallstillflyckt till Eders Kongl Majts nådiga ynnest och ömmande välwilja, återfå min man måste jag gifva wika för nödvändigheten och underdånigst anhålla att om min mans brott, det jag honom af allt hjerta förlåtit, i Eders Kongl. Majts ögon anses såsom alldeles irremissibelh, jag då måtte, på grund af detsamma, warda honom i äktenskapet fri! Med djupaste undersåtligaste wördnad framhärdar till min sista stund Stormäktigste Allernådigste Konung, Eders Majestät. Allernådigste undersåte Maria Christina M.C.L. Lekman

Avvisar skilsmässa

Den person som hjälpte Maja Stina Lekman med skrivelsen tog sig friheter. När hon senare fick kännedom om innehållet i sista stycket blev hon mycket uppbragt. Hon tog hjälp av sin mans åklagare, länsmannen Johan Edström och extra ordinare kammarskrivaren Almstedt, att författa följande tillägg till den ursprungliga nådeansökningen:

Uti förestående underdåniga ansökan, hvilken i allt öfrigt widhålles, göres den ändring, att all fråga om äktenskapsskillnad alldeles återkallas. Knista den 26 maj 1863. Maria Christina M.C.L. Lekman. Hustru Lekmans underskrift bestyrkes af undertecknade på en gång närvarande vittnen. Johan Edström, länsman i Edsbergs Härad, e.o. Kammarskrifvare A.M. Almstedt.

Maja Stina satte ner foten och visade vem det var som bestämde. Hon hade inga som helst avsikter att skiljas. Det var skrivarens påfund. Äktenskapet var instiftat av Gud, makar skulle leva samman tills döden skilde dem åt. I nöd och lust.

Von Hofsten på Sund

Nils fick inte nåd det året. Maja Stina gav emellertid inte upp. Två år senare var det dags för en ny ansökan. Än en gång hänvisade hon till sitt möte med Carl XV på Sund. Hon var djupt bekymrad, hennes hjärta blödde och hon bad om lindring i sin fattiga belägenhet. Brukspatron Sten Erland von Hofsten på Sund hade bifogat en skrivelse där han erbjöd Nils laga försvar. Också fångvårdsstyrelsen fick yttra sig. Styrelsen meddelade att Nils skött sig oklanderligt under de tio år som gått och eftersom von Hofsten hade erbjudit honom behörigt laga försvar, ansåg styrelsen att Nils borde friges. Varbergs fängelsedirektör tyckte sammalunda.

Avslag på avslag

Så blev det emellertid inte. Ny nådeansökan inkom i februari 1866. Också denna gång förordar fångvårdsstyrelsen frigivning. En mur- och byggmästare på Varberg intygar att Nils uppförande varit alltigenom gott och vill se honom uppflyttad i de försvarslösa fångarnas klass. Maja Stina låter kungen förstå att Nils inte längre kan sona sitt rysliga brott genom att sitta i fängelse. Vid deras möte på Sund hade ju kungen lovat att maken skulle friges. Sonen Oskar Alfred, som aldrig träffat sin far, skrev också några rader med en bön om frigivning. Detta år får Nils för övrigt veta att hans föräldrar inte längre är i livet. Inte heller nu fick Nils nåd.

1868 blev det också avslag, liksom 1871. Nu hade det gått 16 år sedan Nils Lekman förpassades till Varberg. Under årens lopp hade han blivit mycket skicklig i stenhuggeri. I Varbergs- och Karlskronatrakterna fanns vid den här tiden mängder av stenhuggerier och till 1871 års nådeansökan bifogades en skrivelse från stenhuggeriägarna Nilsson & Johansson i Karlskrona. Företaget fungerade som entreprenör och disciplinkompani för Varbergs straffångar och nu erbjöd de Nils laga försvar och årstjänst i den händelse han skulle benådas. Tillförordnade fängelsepredikanten C.M. Petri betygade samtidigt att Nils under åren som gått alltid iakttagit ett särdeles gott uppförande och att han hade godkänt respektive försvarligt begrepp i innanläsning och utanläsning samt ägde försvarligt begrepp om kristendomens huvudsanningar.

Axel Bågenholm

Inget tycktes hjälpa. Varken 1871 eller 1873 års nådeansökningar bifölls. 1873 var Carl XV redan död och det blev brodern Oscar II som avslog det årets ansökan. Men frihetens timme var inte långt borta. I mars 1874 gjorde Maja Stina ett nytt försök. Hon bönföll kungen att befria Nils från vidare straff. Hon skrev:

Jag kan icke uttrycka mina känslor, men innan han detta brott begick var han alltid mig en huld make, öm fader mot våra barn. Skänk, Allernådigste Konung, derföre nu den säkerligen djupt sörjande och ångrande, nåden att efter så många års lidanden få såsom fri återförenas med mig. Sirsjötorp af Skagershults socken den 12 mars 1874. Allreunderdånigste undersåtarinna, Maria Christina Lekman.

”Den Gud som synder förlåter”

Bilagorna denna gång var undertecknade av sonen Oskar Alfred som då var bosatt i Kristinehamn, pastor Nils August Källgren i Skagershult, fångvårdsstyrelsen, grannarna Johannes Jonsson, Lars Erik /wp-content/uploads/content/historiskt/lekmannamorden/OscarBagenholm.jpgLarsson och Gustaf Larsson runt Sirsjön samt av majoren och disponenten Axel Bågenholm på Bohlby och Hasselfors. Bågenholm, bilden till höger, betygade att han skulle ta Nils i sin tjänst. Pastor Källgren hade rykte om sig att aldrig tala i ogjort väder, kanske var det därför Maja-Stina Lekman sökte hans bistånd. Källgren var övertygad om att den nära tjugoåriga fängelsetiden varit ett kraftigt väckelsemedel för Nils och att han nu var redo att vända sig till ”den Gud som synder förlåter”.

Sirsjögrannarnas talan fördes av Johannes Jonsson. Han skrev:

Wi såsom graner till Nils Lekman under de fem åren som han vistades vid Sirsjötorp, Wilja vi med enfaldiga ord intyga huru hans uppförande var, han var mot hustru och barn alltid en ömsint far intill den dag han detta brott begick som vi tror och kan intyga så blef han förvillad i sinnesställningen igenom den stora förföljelsen, der före villja vi med djupaste underdånighet att hans Kungliga Majstet verdes i nåd förskona honom ifrån det 20-årige straffängelset i Warberg derom bedes vi.

Nåd beviljas

/wp-content/uploads/content/historiskt/lekmannamorden/Oscar2.jpgÄntligen lyssnade kungen! Den 21 maj 1874 beviljade Oscar II, bilden till vänster, nåd för Nils Lekman och den 8 juni frigavs han på laga försvar hos disponenten och majoren Axel Bågenholm vid Bohlby och Hasselfors.

Utrustad med ångbåtsbiljett till Göteborg och järnvägsbiljett till Örebro samt 40 riksdaler och 29 skillingar banco i kontanter påbörjade Nils sin resa hem till Skagershult.

Samma dag postade fängelseledningen 1350 riksdaler till major Bågenholm. Pengarna var en del av Nils lön.

Hans totala arbetsförtjänst under de tjugo åren uppgick till 2681 riksdaler och 92 skillingar banco. 

Inlåst i över två decennier

Vad som rörde sig i Nils huvud den här dagen kan jag bara spekulera om. Fängelsetiden innebar förvisso ett visst mått av trygghet. Mat varje dag, regelbunden lön. Det rådde ordning och reda, det fanns regler och normer. Eftersom Nils skött sig oklanderligt och dessutom blivit en omvittnat skicklig yrkesman, åtnjöt han privilegier. Han visste att han var uppskattad, och det med rätta. Han hade haft det tämligen bra.

Med ens blev hela tillvaron orolig. Han hade inte varit ute i samhället på två decennier. Hur skulle det bli nu? Vad hade majoren i beredskap åt honom? Vad skulle skarshultarna säga? De hade inte glömt vad Nils gjort. Och Maja Stina? Makarna hade med all säkerhet hållit kontakt brevledes men de hade varken sett eller talat med varandra på tjugo år.

Maja Stinas oäkta dotter

Nils visste att hustrun fött ett barn som inte var hans. Oäkta dottern Anna Sofia kom till världen den 15 maj 1862. Hennes far Erik Ersson var skräddare från Dufveds (möjligen en förkortning av Dufveddalens) ägor i Karlskoga. Maja Stina hade alltså varit otrogen. Vad kände Nils inför det? Kanske en viss förståelse? Hon hade ju varit ensam så länge och törstade förstås efter värme och närhet. Och hon hade kämpat idogt med alla nådeansökningar och sökt hjälp där hon kunde få den. Hon hade verkligen inte gett upp, det måste han medge. Eller tyckte Nils att Maja Stina svikit honom? Plötsligt skulle han bli styvfar till en 12-årig jäntunge som inte var hans. Sonen Oskar Alfred hade flyttat hemifrån. Efter att ha bott ett år på socknen levde han nu i Arvika och jobbade visst som eldare på ett statens lokomotiv. Han ville inte ens kännas vid namnet Lekman. Han hette Nilsson nu. Inom kort skulle han till och med byta bort Nilsson mot namnet Wettervik. Nej, Oskar Alfred ville inte längre veta av sin far.

Tjugo år gammal minnesbild

Också för Maja Stina ställdes tillvaron på sin spets. Hennes minnesbild av Nils var tjugo år gammal. Hon hade fött ett oäkta barn, hon hade lidit, gråtit och bett till Gud. Skulle Nils och hon kunna återuppta samvaron efter så många år? Eller skulle de agera främlingar för varandra? Hur såg han ut? Var han lika rund och frodig i ansiktet som när han fördes bort från henne? Han hade säkert åldrats, kanske tappat några tänder. Och vad skulle han tycka om Anna Sofia? Och Anna-Sofia om Nils? Hur skulle han tas emot av familj och vänner? Illvilligt eller vänligt? Många hade ställt upp för honom. Andra pratade bakom ryggen.

Nils tar sitt liv

Vad som hände när Nils kom hem vet jag inte. Något längre arbete hos major Bågenholm blev det i alla fall inte. Endast en dryg månad efter Nils återkomst rådde uppbrottsstämning i hemmet. Den lilla familjen packade sina tillhörigheter och reste från Skagershult till Askum i Göteborg. Antagligen hade Nils redan vid avfärden från Varberg, ett erbjudande om arbete vid något av traktens stenhuggerier. När familjen flyttade ut den 28 juli 1874 titulerade sig Nils stenhuggare. Den 24 oktober 1875 återvände familjen till Skagershult och slog sig ned som inhyses vid Sundet. Den 8 december dog Maja Stinas far Petter Andersson i en ålder av 81 år. Hans hustru Maria Bengtsdotter var död sedan länge.

Knappt två månader senare slår katastrofen till på nytt. Det är den 9 februari 1876, vintern är snörik och mycket kall. Nils gömmer ett rep under kläderna och går ut i skogen. Det är sista gången Maja Stina ser sin man i livet. Nils väljer ut ett bra och stadigt träd, gör i ordning snaran och lägger den runt halsen. Han orkar inte mer. Livet i frihet blev inte som han tänkt sig. Samvetet gnager och hans kval lämnar honom ingen ro. Han har bestämt sig för att göra slut på alltsammans. Nils väljer samma metod som han använde mot Johan Viktor och Kristina Josefina. Dem hängde han först upp i varsin snara, nu gör han samma sak mot sig själv. Nils är 48 år, två månader och 19 dagar gammal. Han begravs den 25 februari. Det anses allmänt i bygden att den som begått ett svårt brott är extra besvärlig att få till graven. Besvärligt tycks det också ha blivit för Nils. Han var ju dessutom en ”självspillning”.

Klockringning förekom inte

I Daniel Harbes böcker ”Folkminnen från Edsbergs härad” berättar flera sagesmän från Skagershult vad som hände:

Lekman, som suttit i fängelse i tjugo år för tredubbelt barnamord, kom tillbaka hem 1874, bodde en tid vid Sundet men gick så ut i skogen och hängde sig. Vid begravningen kördes liket på en vagn, hästarna dröp av svett och vagnen ville stjälpa i ett.

I 1876 års dödbok står noterat att Nils Lekman, ”Enligt Kon.Befhvdes resolution d. 13/2 1876 i vederbörlig ordning jordas”.

Detta betydde att Nils fick ligga på kyrkogårdens norra sida. Han bars över muren och inte genom grindarna. Kyrkoherden förrättade jordfästningen men någon klockringning förekom inte.

Vrede och vanmakt

Återigen är Maja Stinas liv slaget i spillror. Hon är förlamad av sorg, vrede och vanmakt. Inom loppet av några månader har hon mist både sin far och sin man. Det går inte att veta om sonen Oskar Alfred är närvarande vid begravningen. Han kallas till bouppteckningen som hålls den 4 mars vid Sundet i närvaro av Per Gustaf Persson i Stora Sörby och Abraham Persson, Sundet.

Oskar Alfred infinner sig. Han och Maja Stina ska snart bli varse att Nils lämnat efter sig en ansenlig summa pengar. Boets behållning uppgår till dryga 1119 kronor, som omräknat i dagens penningvärde är cirka 50 000 kronor.

Bouppteckning

Bland dyrgriparna fanns en revolver värderad till 12 kronor. Nils hade också en fordran i Örebro Sparbank som enligt den så kallade kontraboken uppgick till 1000 kronor plus fem procents ränta från den 13 december 1875. Dessutom en innestående fordran på drygt 14 kronor hos Hasselfors bruksägare för diverse utförda arbeten. Boets skuld var 54 kronor, bland annat en ”jurastola” värd drygt 11 kronor till kyrkoherden. Nils var också skyldig Abraham Persson och C.J. Johansson vid Sirsjöbäck sammanlagt 1.75 kronor. Begravningskostnaderna gick på 35 kronor. Kostnader för uppteckning, värdering och övrigt tillkom.

Både mor och son skriver sina namnteckningar på bouppteckningen. ”O.A. Nilsson eller Wettervik” och ”Maria Christina Pettersdotter” står det.

Ensam igen

Maja Stina känner knappast någon större glädje över penningtillskottet. Hon är återigen ensam med dottern Anna Sofia som enda sällskap. Efter Nils död flyttar hon och dottern runt till olika ställen i socknen. Första anhalten blir Stabostugans backstuga. En tid bor de vid Gottersbacken. Dottern flyttar hemifrån redan 1880. Efter pigtjänst i Arvika reser hon till Porla grindstuga i Skagershult och bosätter sig därefter på socknen 1886, då i sällskap med sin oäkta dotter, tvååriga Signe Charlotta. 1890 bor alla tre tillsammans vid Liden. 1896 lever Maja Stina ensam som inhyses vid Jonstorp. Hon avlider där den 26 oktober 1900 i en ålder av 79 år. Då har hennes fjärde barn, sonen Oskar Alfred, redan varit död sedan drygt fyra år tillbaka.

Fick Maja-Stina veta innan hon dog att hon förlorat också detta barn? I polisutredningen som följde på Oskar Alfreds sjaskiga död på ett billigt hotell i Stockholm, stod skrivet att ”andra anhöriga icke finnes” än hustrun och dottern. För Maja Stinas skull hoppas jag att hon fick dö ovetande. Hon hade sannerligen haft mer än nog av sorger i sitt liv.

Oskar Alfred Wettervik

Bara ett par år efter sin flytt hemifrån träffade lokomotiveldaren Oskar Alfred Wettervik jämngamla Charlotta Ryman från Nor i Värmland och gifte sig med henne den 1 januari 1880. Bröllopet stod i Edsvalla skolhus. De bodde då troligen i Arvika. I december 1881 flyttade de till Stockholm och Kungsholms församling. I maj påföljande år bosatte sig paret i Adolf Fredriks församling för att i juli 1883 resa till Bollnäs där dottern Astrid Charlotta föddes den 2 september. 1890 bodde de i Uppsala och Oskar Alfred titulerade sig lokomotivförare. En ny flyttkarusell inleddes. Oskar Alfred, hustrun och dottern flyttade återigen till Stockholm, ut och in mellan de olika församlingarna. En tid var de skrivna på Sven Vintappares gränd 2, Storkyrkoförsamlingen i Gamla stan.

Förlorar fotfästet

Men det är något som inte stämmer. Oskar Alfred förlorar plötsligt sitt arbete. Han står omnämnd i böckerna som före detta lokförare. Han har börjat supa och Charlotta vill skiljas. I april 1895 får hon nog. Hon lämnar Oskar Alfred, tar dottern med sig och reser till Krylbo. Där, vid stationen, bor systern Sofia som är gift med lokomotivförare Karl Fredrik Olsén. Charlotta får arbete som sömmerska.

Som sin far före honom förlorar Oskar Alfred fotfästet. Inte heller sonen har förmågan att hantera plågsamma situationer. Det tycks som om han ärvt sin fars vilsenhet. Oskar Alfred super allt mer och irrar rotlös omkring på Gamla stans många krogar och utskänkningsställen. Han försörjer sig som daglönare och bor på enklare hotell. En period står han upptagen i boken över obefintliga inom kvarteret Galathea.

Ordentlig fylla

/wp-content/uploads/content/historiskt/lekmannamorden/trangsund2BStor.jpgTvå trappor upp i fastigheten Trångsund 2 B i St Nikolaiförsamling i Gamla stan, driver änkan Fredrika Pettersson hotellrörelse bestående av tio rum samt kök. Hos henne hyr Oskar Alfred.

Bilden tillvänster visar Trångsund i Gamla stan i Stockholm. Till vänster syns Storkyrkan.

Den 3 april 1896 är det långfredag och Oskar Alfred har grundat rejält inför påskaftonens väntande begivenheter. Han har druckit hela dagen. Vid sextiden på kvällen vinglar Oskar Alfred ut från sitt rum. Hotellrummen ligger på andra våningen och stentrapporna är tvärbranta och hala. I den nedre trappan förlorar han balansen, störtar handlöst utför och blir sittande sanslös på nedersta trappsteget med ryggen lutad mot trappan.

Inga livstecken

Änkan Pettersson hör oväsendet och upptäcker Oskar Alfred. Hon ber två andra hotellgäster att se efter hur det är fatt med Wettervik. Arbetskarlen Bror Otto Carlsson och eldaren Johan Olofsson har också hört vad som hänt och skyndar ner i trappan. De lyfter upp Oskar Alfred mellan sig, bär upp honom på rummet och lägger honom på sofflocket.

Oskar Alfred visade inga livstecken. Änkan Pettersson fäste inget större avseende vid detta eftersom hon trodde att mannen som vanligt var ”dödfull” men för säkerhets skull tittade hon till honom med jämna mellanrum. Carlsson och Olofsson sa senare till polisen att inte heller de trodde det var någon större fara. Wettervik var nog bara ”redlöst öfverlastad av starka drycker”. Vid tiotiden såg Fredrika Pettersson att det började rinna blod ur Oskar Alfreds mun. Hon gick ner på gatan och stoppade den förbipasserande poliskonstapeln Nr. 48 Waerner och bad honom följa med upp till den sanslöse mannen. Konstapel Waerner, som såg att det var illa ställt, ordnade med transport till Serafimerlasarettets mottagning.

Tidigt på påskaftonens morgon dör 41-årige Oskar Alfred utan att ha återfått medvetandet. Dödsorsaken sägs vara en ”inre krosskada”. Oskar Alfred förs till stadens bårhus och begravs senare på stadens bekostnad då hans hustru Charlotta Ryman låter polisen förstå att hon saknar medel.

Epilog

Jag sätter punkt här. Inte i brist på arkivmaterial. Det är så omfattande att jag med lätthet hade kunnat berätta mycket mera om familjen Lekmans tragiska öde. Jag skulle så gärna velat ta reda på hur livet blev för Charlotta och hennes och Oskar Alfreds dotter. Fick Astrid Charlotta barn? Finns det kanske nu levande ättlingar till Nils och Maja Stina Lekman?

Familjen Lekmans levnadshistoria grep mig starkt. En förbannelse tycktes vila över familjen. Deras liv blev ett ständigt pågående drama lika fasansfullt som en grekisk tragedi.

Många gånger funderade jag på vad Maja Stinas beundransvärda kamp egentligen tjänade till? Varifrån fick hon kraften? Hon sviktade ju aldrig i tron på ett lyckligare liv för sig och sin familj. Men hennes kamp ledde ingenstans och priset hon fick betala blev omänskligt och ofattbart sorgligt. Därför tillägnar jag just henne min berättelse.

Jag vill också rikta ett stort tack till Agne Adolfsson i Karlskoga som ägnade många timmar åt att ta de fina färgbilderna. Agne ville inte höra talas om någon ersättning. Jag vet att Agne blev lika glad som jag då vi upptäckte att hans farfars farfars far var djupt involverad i denna historia, nämligen Johannes Jonsson vid Sirsjöbäck!

Citat och ordförklaringar

Citaten i texten är tagna ur rättegångsprotokollen. Endast då det varit språkligt nödvändigt har jag modifierat dem, men med bibehållen innebörd.

Laga försvar: Arbetsplikten, det som benämndes ”laga försvar”. Varje arbetsför som inte försörjde sig på annat sätt var skyldig att ta tjänst, annars räknades han eller hon som lösdrivare och kunde åläggas tvångsarbete eller krigstjänst. Detta avskaffades 1885.

Jurastola: Jura stolae, latin, de rättigheter och inkomster som prästerna åtnjöt vid förrättningar där prästerlig skrud (stola) påbjöds.

Irremissibelh: Egentligen irremissibel, i betydelsen oförlåtlig.

Jag har för enkelhetens skull genomgående använt namnet Sirsjötorp. Den korrekta benämningen är egentligen Västra Sirsjötorp. Själva Sirsjön ligger i Nysunds socken. Vid sjöns södra ände fanns (och finns än i dag) två torp, Västra Sirsjötorp och Östra Sirsjötorp. Numera är båda torpställena omvandlade till sommarstugor. Familjen Lekmans torp låg i Skagershults socken, något som verifieras av professor Jöran Sahlgren, i hans akademiska avhandling Skagershults sockens naturnamn. Där skriver Sahlgren: ”Sirsjön ligger så gott som helt och hållet i Nysunds socken. Vid sjöns södra ände ligger emellertid ett torp (Västra) Sirsjötorp, som, ehuru på alla sidor omgivet av Nysunds socken, dock hör till Skagershult. På detta sätt blir Sirsjön till en liten del belägen inom Skagershults gränser.”

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.


Bifogade filer:
14.jpg
Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.