Lekmanmorden del 2 – kropparna hittas

Vid Sirsjötorp råder fullständigt kaos när kropparna hittas. Petter Andersson och grannen Johannes Jonsson har hittat de äldsta barnens döda kroppar gömda under en hästhud i badstugan. Allt fler grannar strömmar till. Där är Anders Gustaf Larsson från Sirsjön och drängen Adolf Ersson från Sirsjöbäcktorp. 

Anki Hagberg, som gjort det här omfattande historiska researcharbetet, jobbade i drygt 30 år som journalist på Eskilstuna-Kuriren och Folket i Eskilstuna. Under långa perioder var hon kriminalreporter och bevakade flera uppmärksammade rättegångar. Det stora intresset för brott och straff har bestått även efter pensioneringen. Vilket bland annat resulterat i berättelsen om Nils Lekman och hans familj.

Nils har nyss kommit tillbaka. Halvvägs till Svartå hade han mött en ung pojke och frågat denne om bruksförvaltare Diedrichs fanns på kontoret. Pojken svarade att Diedrichs var bortrest i ett tjänsteärende och Nils vände då hemåt.

Grannarna går fram till Nils. Han erkänner utan omsvep att han mördat barnen och att han betraktar det som en välgärning. Han hade räddat dem från den nöd han var övertygad om stod för dörren. Han säger att han också tänkt slå ihjäl Diedrichs och därefter göra slut på sig själv. Inom kort anländer länsman J.O. Gellertz och kronofjärdingsman Nils Larsson. Också för dem erkänner Nils.

Bryter samman

Grannarna vet att Maja Stina är borta över dagen och att hon väntas hem när som helst. Några av dem måste möta henne och förbereda henne på det värsta. Johannes Jonsson och Adolf Ersson åtar sig uppdraget. De träffar Maja Stina på andra sidan Svartå och låtsas att mötet är spontant.

Varken Johannes eller Adolf berättar sanningen för Maja Stina, de vill vänta tills de kommer närmare Sirsjötorp. Men deras plan går om intet när sällskapet passerar brukskontoret.

Johannes berättar senare inför tinget:

– En av brukets bokhållare rusade ut och frågade om det var sant att Lekman tagit livet av sina barn. Sanningsenligt sa vi som det var.

Maja Stina Lekman bryter samman. Hon är utom sig av sorg, sliter i kläderna, ropar och gråter hejdlöst och vägrar att fortsätta. Johannes och Adolf måste använda våld för att få henne med sig.

Vandringen mot torpet är fasansfull – en via Dolorosa. Maja Stina är skräckslagen, förtvivlad och förvirrad, hon vacklar och är nära att svimma. När hon till sist kommer hem noterar en granne att Maja Stina är kritvit i ansiktet. Vid åsynen av Nils skriker hon förtvivlat:

– Gud tröste dig så illa du gjort som dödat dina barn!

– Du kan inte tro hur väl jag gjort både mot dig och dem, svarar Nils, som förefaller onaturligt lugn.

Detaljrik bekännelse

När länsman Gellertz och fjärdingsman Nils Larsson anländer till Sirsjötorp håller de ett kort förhör med Nils innan de för honom till länshäktet i Örebro. Han erkänner och berättar i detalj hur morden gått till. Nils försöker också förklara varför han dödade barnen.

Först hade han dödat Johan Viktor och Kristina Josefina. Barnen lekte i badstugan. Det hängde en hästhud därinne som de tyckte var spännande. Mest varenda dag ville Johan Viktor och Kristina Josefina hållas i stugan och leka häst. Nu måste det ske som han tänkt på så länge.

/wp-content/uploads/content/historiskt/lekmannamorden/badhuset.jpgJust i dag skulle det gå an eftersom han var ensam hemma. Nils gick mot badstugan.

Bilden till vänster visar badstugan som den ser ut idag. Foto: Agne Adolfsson

Halvvägs började han överlägga med sig själv. Skulle han ändå inte söka upp bruksförvaltare Diedrichs och försöka beveka honom att sluta upp med sina trakasserier? Men tanken ville inte slå rot. Ju mer han funderade på vilken hård och oförsonlig människa Diedrichs var, desto argare blev han.

”Vi leker häst”

Johan Viktor och Kristina Josefina blev glada när fadern kom. Nu kunde de leka tillsammans alla tre. Nils dröjde en stund vid badstugans öppning. Han hade sett svärfadern komma från skogen med ett lass ved på ryggen och Nils måste vänta tills han gått förbi. Sedan skred han till verket.

– Kom barn ska vi leka, sa Nils.

– Ja, ja, ropade barnen och studsade upp och ner av glädje.

– Vi leker häst, det tycker ni ju om. Här ligger en töm, den kan vi använda. Titta här, nu knyter jag en ögla i vardera änden och så trär jag dem om halsen på er. Så där ja. Hoppla mina pållar! sa Nils och smackade med tungan.

Åh, vad det var roligt när far smackade på sina små hästar. Barnen satte av i galopp inne i badstugan, de skrattade och skrek av förtjusning. Johan Viktor och Kristina Josefina frustade och gnäggade precis som riktiga hästar gör.

Tusen tankar for genom Nils huvud. Hur skulle han kunna döda barnen mitt i leken? Just nu var de så lyckliga. Men de hade ingen framtid. Det finns ingen framtid för någon av oss, tänkte Nils.

Förvåning och fasa

Nu tog leken tvärt slut. Nils lyfte upp barnen i snarorna. De svävade över badstugans golv, deras ansikten fyllda av förvåning och fasa. Kanske hann de undra varför deras far gjorde så? Så lekte man väl inte häst? De sparkade med sina små ben, kämpade förtvivlat för att komma loss. Nils stålsatte sig. Han höll sina barn hängande i luften så länge han trodde det behövdes för att de skulle mista sansen. Först måste de bli helt stilla, tänkte han. De små barnkropparna slutade snart att kämpa emot – det var dags för Nils att fullborda sin gärning. Han lade ner barnen på golvet och lossade snarorna runt deras halsar.

Nils var först övertygad om att Kristina Josefina var död. Hon visade inga livstecken. Hon var ju så liten och nätt, endast tre år. Och tänk så vackert hår hon hade, det var alldeles ljust, nästan vitt. Johan Viktor däremot, som var en stark och frodig pojke, återfick sansen och ropade att fadern skulle låta honom vara.

Bortom all räddning

Men Nils Lekman befann sig redan i en annan värld. Han var bortom all räddning. Förblindad av sorg, hat, raseri och förtvivlan grep han tag om Johan Viktors huvud och slog det upprepade gånger mot det hårda jordgolvet. Så hävde han sig med hela sin tyngd över pojken och klämde och slog så hårt han kunde med nävarna på bröstkorgen. Nu var det Kristina Josefinas tur. Nils gick tillväga på samma sätt: han slog det lilla huvudet mot golvet och krossade alla inre organ i sin dotters bröstkorg.

När allt var över tog han ner hästhuden från torkställningen och lade den över barnens kroppar. Därefter skyndade han till torpet och gick in i kammaren till Carl Gustaf. Han slet upp pojken ur vaggan och kastade honom flera gånger med huvudet före i trägolvet. När han förvissat sig om att Carl Gustaf var död placerade han honom intill ena väggen och dolde kroppen under ett linnekläde.

Nils blev plötsligt varse sina nerblodade kläder och skyndade sig att byta om. Strax därpå hörde han svärfadern närma sig. I en hast stoppade Nils på sig rakkniven och skyndade ut i förstugan för att förekomma Petter. I samma ögonblick som Nils smällde igen dörren mellan kammaren och förstugan stod svärfadern där och hann se att Carl Gustafs vagga var tom. Nils förklarade att yngste sonen var med de andra barnen borta vid badstugan. Sedan tog han med sig yxan som låg i förstugan och gick mot den istäckta Sirsjön. Nils lät svärfadern förstå att han hade ärende till Svartå.

Befriat barnen från fattigdom

Länsman Gellertz och fjärdingsman Larsson fick också veta att Nils umgåtts med elaka tankar ända sedan familjen blev uppsagd från torpet.

– Då föddes den första tanken på ett våldsamt ingrepp i utvecklingen av mitt öde, förklarade Nils.

Han ansåg att han gjort en god gärning eftersom han befriat barnen från fattigdom och elände. Han skulle aldrig mäkta med att betala böterna och det skadestånd han förstod att domstolen skulle döma honom till. Om planerna på att mörda Diedrichs förklarade Nils att han ville göra det så illa för sig som möjligt. Att Diedrichs var en mäktig person var bara bra, det skulle försvåra Nils omständigheter och straffet skulle bli därefter.

Efter en stund tog Nils emellertid tillbaka sitt erkännande angående Diedrichs. Han förklarade att han inte alls tänkt döda Johan Diedrichs eftersom han var rädd att få sona även för dennes synder. Han hade bara velat skrämmas och ge Diedrichs dåligt samvete. Det blev nu inte av, Diedrichs var ju bortrest.

”Här ska du få se på vittnen”

Nils hotade däremot en annan person på vägen till Svartå. Vid tretiden på eftermiddagen var han framme vid änkan Anna Andersdotters stuga som låg nära Sirsjötorp men på andra sidan sjön. Anna hade vittnat mot Nils i vintertinget och Nils var förgrymmad på henne.

– Det lär vara du som sagt att jag stulit pengar från Adolf Ersson!

– Det har jag inte. Har du vittnen på det? svarade Anna.

Nils gick då och hämtade sin yxa som han lämnat utanför, vände tillbaka in, höjde yxan över Annas huvud och ropade:

– Här ska du få se på vittnen!

Anna Andersdotter blev rädd och skrek rakt ut:

– Du tänker väl inte slå ihjäl mig heller?

– Antingen er eller mig om det är bättre, svarade Nils, tog fram sin rakkniv och drog den i en svepande rörelse över sin hals.

– Om jag hade död på er, inspektoren och Larse i Sirsjön, så vore det bra, skrek Nils.

Larse i Sirsjön var Annas bror. Han hade också vittnat mot Nils. Ingenting mer blev sagt mellan Nils och Anna Andersdotter. Nils hade plötsligt klivit ut ur hennes stuga och sprungit sin väg.

Fruktan för framtiden

– Det var inte känslan av närvarande nöd som drev mig, utan fruktan för en mörk och försakelserik framtid, förklarade Nils vidare för länsman Gellertz.

Gellertz hade emellertid svårt att ta till sig Nils berättelse. Under förhandlingarna vid de urtima tingen i Edsbergs Sanna den 28 april och 24 maj 1854, berättade Gellertz följande:

– Någon direkt nöd fanns inte i Lekmans stuga. Tvärtom tyckte jag det rådde viss välmåga. När vi skulle skjutsa Lekman till Örebrohäktet såg jag att hustrun gav honom en sedel på tre riksdaler i färdpenningar. Hon var i besittning av flera sedelmynt. Lekman försökte först gömma sedeln för mig men jag beordrade honom att ta fram den. Han fick ett par handskar också och han valde bland en mängd kläder för att se ut resdräkt. Strax innan vi skulle åka var han djupt ångerfull och bad att få ta med sig sin psalmbok.

Fjärdingsman Larsson vittnade också. I sin egenskap av fjärdingsman hade han besökt Lekman vid tre tillfällen den senaste tiden. Inte heller Larsson såg någon nöd i torpet. Det var dock inget överflöd, menade Nils Larsson. Flera av grannarna berättade samma sak, ingen omedelbar nöd rådde på Sirsjötorp. Hade Nils bara bett om hjälp hade han fått den.

Obduktionerna

De döda barnkropparna fördes så småningom till Svartå bruk i avvaktan på obduktion. Den skulle utföras av provinsialläkaren i Örebro, Johan Christian Kull. Först den 9 april hade Kull, som också kunde titulera sig kunglig livmedikus, möjlighet att resa till Svartå bruk på order av landshövdingeämbetet i Örebro.

Kull var född i Skara 1801 och bodde vid den här tiden på gården Hyddan i Södra Ladugårdsskogen i Örebro. Han var gift med Anna Ulmgren född 1811 i Vadstena. Paret hade två söner och två döttrar. Sonen Christan Anton Wilhelm, blev sedermera bataljonsläkare i Jönköping.

Obduktionen skedde i närvaro av bland andra torparen Johannes Jonsson från Sirsjöbäck, hemmansbrukaren Anders Gustaf Larsson från Sirsjön samt änkan Anna Andersdotter från Sirsjötorp. Inledningsvis skrev Johan Christian Kull följande i obduktionsprotokollet:

Torparen Nils Lekman, en ung man och med hänseende till sitt stånd, i goda eller åtminstone wälbergade omständigheter, hade för olofliga tillgrepp blottställt sig för tilltal inför domstol, och där som det syntes, blifvit öfverbevisad, ehuru ännu ej dömd. I förtrytelse deröfver, att hans dittills dolda företag blifvit lagda i dagen och måhända äfven av sorg öfver en mörk framtid, fattar han beslut att från lifvet beröfa sig sjelf och alla till hans familj hörande personer, sedan han dock förut velat mörda den person, som mot honom låtit anställa åtalet för olofligt tillgrepp, men träffar lyckligtvis ej honom vid hemmet, utan blir hans gerningar upptäckta och han arresterades.

Detaljerade redogörelser

Så följde detaljerade redogörelser för skadorna på varje barn. Kull började med att obducera Johan Victor Lekman. Den yttre besiktningen avslöjade att kroppen var storväxt, med frodigt och gott hull. Bukskinnet hade en grönaktig ton. Runt pojkens hals såg Kull en rödfärgad strimma, djupt intryckt i huden efter ett hårt tilldraget tjockt snöre eller smalare töm. Kull kunde se att knuten suttit på undersidan av vänster käke. Det fanns intorkade blodrester i Johan Viktors högra öra och hans tungspets var fastbiten mellan tänderna.

Kull gick nu vidare med den inre besiktningen. Han konstaterade att bakre delen av pojkens huvud var sönderkrossad i åtskilliga riktningar och han upptäckte flera lösa benbitar. Den hårda hjärnhinnan hade lossnat från huvudskålen och det fanns flera större blodutgjutningar. Bukhålan var fylld med en stor mängd blod, ”omkring 1/4 kanna”. Kull fann att blodet kom från leverns större kärl. Johan Viktors lever var krossad på tvären och Kull kunde med lätthet föra in hela handen genom den.

Också kroppen efter ”flickebarnet Christina Josephina Lekman” hade friskt, frodigt utseende med gott hull. Hennes små naglar var blåfärgade. Runt halsen fanns även här en röd strimma och knuten efter snöret eller tömmen hade suttit vid käkbenets högra sida. Under flickans ”glesa och ljust färgade hår” kunde Kull se att huvudsvålen i bakhuvudet var rödaktig. När Kull försiktigt drog fingrarna över området upptäckte han en ”märkbar benkrossning av nackens högra sida”. Flickan hade, precis som sin äldre bror, likartade skador i huvudet. Hennes lilla nacke var uttänjd flera centimeter och hjärnmassa hade runnit ut. Även Kristina Josefinas bukhåla var fylld med blod och levern krossad.

Likblånader

Johan Christian Kull tyckte även att lille Carl Gustafs kropp hade friskt och frodigt utseende. Nedre delen av ryggen var täckt av större likblånader. Ögonen var insjunkna och globerna hade fallit samman. I vänster öra fanns intorkat blod. Kull hittade flera större blodutgjutningar i cellvävnaden mellan huvudsvålen och huvudskålsbenen. Benhinnan bakom vänstra örat hade lossnat. Båda hjässbenen var krossade. Nackbenet och hjärnan likaså. Däremot hittade Kull inga skador alls i pojkens buk eller bröst.

Efter avslutad obduktion författade Kull ett ämbetsbetyg. Där skrev han att de två äldsta barnen inledningsvis blivit utsatta för ett hängningsförsök.

Då detta möjligen ej velat avlöpa efter förväntan, hufvudskålsbenen och lefvern blifvit krossade. Å det yngsta, gossebarnet Carl Gustaf, har endast hufvudskålen blifvit krossad och hjernmassa dervid utträngt mellan de skilda delarne. Det kan, med hopp att hafva träffat sanningen ej antagas, att barnet genom blott ett handlöst fall från faderns armar mot golfvet skulle hafva erhållit de svåra skador som förefunnits å dess hufvud, utan synes större wåld hafva för åstadkommande deraf blifvit användt.

1854 utförde Johan Christian Kull sammanlagt 16 liköppningar. Det skriver han i sin årsrapport. Flera fall av kolera inträffade i distriktet, bland annat i Kvistbro, varav några med dödlig utgång. Ämbetsresorna var mycket påfrestande. Särskilt under mars och april var det besvärligt att fara med hästskjuts ute på vägarna eftersom flera ihållande och kraftiga stormar härjade i distriktet. Vid ett tillfälle just det året var Kull tvungen att begära någon tids uppskov med en förrättning som Konungens Befallningshavande beordrat honom till. Kanske kände han redan då att krafterna började sina. Johan Christian Kull dog den 24 juni påföljande år.

Hårda och oförsonliga

Det var allmänt känt på bygden att somliga bruksförvaltare och inspektorer var hårda och oförsonliga. En förvaltare på Svartå sköts ihjäl, en inspektor på Guldsmedsboda kände sig så hotad att han ständigt sov med två laddade pistoler under huvudkudden. Brukspatronerna däremot, hade mestadels rykte om sig att vara vänliga. Sommartid ställde de till med stora kalas med mat och dryck där torparna fick smörja kråset så mycket de orkade. Förvaltarna betraktades som småpåvar som i kraft av sitt ämbete tog sig friheter mot sina underlydande. Dessa behandlades strängt, till och med med piskans hjälp. Torparna skulle göra som de blev tillsagda och hela tiden jobba i sitt anletes svett. Gud nåde den stackare som lade beslag på en extra lövruska eller kolbit från brukets ägor!

Johan Diedrich

Vid tiden för händelserna vid Sirsjötorp bodde Johan Diedrichs och hans familj just på Guldsmedsboda i Kvistbro. Diedrichs föddes i februari 1808 i Nykil i Östergötland och var gift med Hedvig Elisabeth Charlotta Hedin, född i Irsta 1819. Diedrichs var far till fem barn, fyra söner och en dotter. Det yngsta, Knut Halfdan, var dryga året när morden inträffade. 1856 flyttade familjen Diedrichs till Öst(er)hammar i Fellingsbro och maken titulerade sig nu brukspatron. Johan Diedrichs avled där den 5 oktober 1869.

Johan Diedrichs blev kallad att vittna vid den andra, urtima rättegången som hölls 24 maj i Edsbergs Sanna. Förhandlingarna leddes av vice häradshövdingen och t f domhavanden biträdd av en edsvuren nämnd med häradsdomaren Lars Larsson i Brånsta, i folkmun kallad Vekhyttekungen, som ordförande. Vid hans sida satt nämndemännen Lars Nilsson i Berga, Anders Carlström i Sanna, Lars Jönsson i Åkraby, Petter Persson i Logsjö, Olof Olsson i Hulvik, Nils Nilsson i Kälkesta samt Jacob Jönsson. Åklagare var länsmannen och bergsfogden Johan Edström.

Brev till rätten

Johan Diedrichs var kallad men inställde sig inte. Han skickade ett brev som lästes upp innan förhandlingarna. Brevet andades återhållen förtrytelse och budskapet kunde tolkas som en näsknäpp på dem som vågade ifrågasätta hans yrkesheder. Så här skrev Diedrichs:

Till Edsbergs sockens Härads Rätt!

Hindrad att personligen hörsamma Herr Bergsfogden Edströms kallelse, att i dag meddela upplysningar rörande förloppet af förre torparen Nils Lekmans mord af sina 3ne barn, får jag härmedelst förklara det jag om detta rysliga brott icke vet något att upplysa. Allt sedan hösten 1852, då jag å Lekman uttog stämning för olofliga tillgrepp från Svartå, har jag med honom icke haft samtal eller ringaste annan beröring, än hvad Lekebergs Härads Rätts Protocoller rörande bemälte tillgrepp, upplysa. Mördaren Lekman lärer påstå: det något hämndbegär förmått mig att inför domstol åtala hans olofliga tillgrepp! Hvar och en måste finna min ovilkorliga skyldighet, att i egenskap af förvaltare vid Svartå, söka freda mina principalers egendom och något annat har jag med Lekman aldrig haft att skaffa – ty icke kan det läggas mig till last att jag förliden sommar, åtskillige gånger, lemnade spannemål till Lekmans hustru och genom mitt speciella förord hos arbetschefen vid jernvägen derstädes, skaffade Lekman arbetsförtjenst af circa En riksdaler om dagen, ifrån den 9 sistlidne Jan till Mars månad. Svartå 24 maj 1854. J Diedrichs

”Djurisk vildhet”

Bergsfogden Edström skrädde inte orden i sin slutplädering. I hans ögon var Nils Lekman en ondsint man. Edström hävdade:

– Orsaken till Lekmans brott ligger i en djurisk vildhet som retats av de hinder man sökt uppställa mot hans olagliga förfarande på Svartå bruks ägor. Lekman saknar känslans renhet och religiös upplysning. I ett försök att söka lindring för sitt raseri gav han sig på sin egen avkomma, som han dessutom funnit besvärlig att underhålla. Lekman påstår att han velat skydda sina barn från nöd och umbäranden. Detta är ingenting annat än hyckleri. Lekmans levnadsvillkor var ju ganska goda, så även hans arbetsskicklighet. Han är kunnig både i snickeri och skomakaryrkena, likaså i gruvarbete.

Edström fortsatte:

– Lekman hade verkligen inte för avsikt att beröva bruksförvaltaren Diedrichs livet. Hans uppgifter därom finner jag vara skryt. Det skulle låta duktigt att han vågat stå Diedrichs efter livet i hans eget hem.

Nils svarade att åklagaren hade rätt uppfattat hans stämpling mot Diedrichs.

– Jag har bara inte haft förmåga att uttrycka mig på det sätt som åklagaren nu gjort, sade han.

Döms till döden

Nils befanns skyldig till dråp på sina barn och dömdes till döden genom halshuggning. Han och Maja Stina dömdes även till böter och skadestånd i målet mot Diedrichs.

Nils friades dock på ett par punkter. Häradsrätten kom fram till att det var sannolikt att de två kolryssar Nils lämnat till snickare Bovall verkligen tagits från brukets kolbotten men att det inte kunde bevisas. Han bötfälldes för att han utan bruksägarens tillstånd köpt kol av brukets underlydande Peter och Aron Persson. Rätten ansåg att deras kolning till bruket inte kunde vara Nils obekant. Han hade ändå bott på orten i sex år och borde känna till vilka förhållanden som gällde. Rätten menade att Nils givit skiljaktiga uppgifter om den kol vittnena sett honom ha. Påståendet att han köpt kol av en Nils Ersson på torget vid Hjulön trodde inte rätten på. Något torg fanns inte där.

Nils ansågs också skadeståndsskyldig för den erkända, olovliga slåttern. Han slapp böter för lövtäkten eftersom han haft Sirsjöbrukaren Lars Anderssons tillstånd. Däremot skulle Nils ersätta Andersson för värdet av de 60 tjog löv han bärgat.

Böter på flera årslöner

Nils fick också böta för sitt dåliga uppförande inför rätta och för att han och Maja Stina uteblev från vintertinget den 7 mars 1853. Böterna, skadeståndsanspråken, ersättningen till flera av vittnena samt till fjärdingsman Larsson för skjutshämtningen, blev så höga att de vida överskred flera årslöner.

Maja Stina dömdes till böter för snatteri. Det ansågs klarlagt att hon snattat en-och en halv åding kol värderad till två skillingar och tre fjärdedels rundstycken banco. Eftersom hon tidigare var ostraffad bestämdes bötesbeloppet till hälften av kolets värde. Om Maja Stina inte kunde betala måste hon avtjäna tre dagars enkelt fängelse i länshäktet i Örebro samt därefter göra enskild kyrkoplikt i Nysunds kyrka.

 

Fortsättning följer i morgon måndag.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.