”Fan i helvete, mors då Helmer!”

Som jag nämnde i en tidigare krönika, har det varit TV-team här på besök. Ett var från SVT UR, de ville höra om internernas läsvanor. Själv läser jag så mycket jag kan, om så många ämnen jag kan få tag på. Därför ville jag vara med för att kanske kunna peppa lite för att få igång biblioteksverksamheten. Vi har ingen kontakt med stadsbiblioteket.

   Det blev så att de ville ha mig med ganska mycket mer, i en hel del olika ämnen av anstaltslivstillvaro. Till slut var jag tvungen att ställa mig lite frågande, för jag tyckte det verkade som om de ville visa fram en liten idyll, men det försäkrade de att de inte alls var ute efter. Så okej då, tänkte jag, men om jag ska ställa upp som duktig fånge i TV så vill jag ha ut något av det. Det är inte honorerad medverkan.

   De ville bland annat att jag skulle läsa en fyra fem rader ur en valfri bok, i något ämne, som jag är särskilt intresserad av.

– Gärna, sa jag, jag vill läsa något ur Göran Lambertz Quickologi. Ett litet avsnitt där Lambertz försöker förklara varför han inte lyckades särskilt bra i TV-debatten med Leif G W Persson. Trots att han hade de bättre argumenten, kom han till korta inför Perssons kraftfulla genomslag i rutan, varför Persson vann debatten med sin dompterande självsäkerhet, som han skriver i boken.

   Innan jag läste hade vi talat om den här boken och jag sa min uppfattning om Quickfallet och Göran Lambertz inblandning i det hela. Att jag, som van kund i svenska rättvisesystemet, inte har så stor beundran eller förtroende för de flesta jurister som är involverade där, men att jag är övertygad om att justitierådet Lambertz är både kunnig nog och ärlig och hederlig i sin gärning tillräckligt för att veta vad han pratar om. Jag tror mera på honom, som erfaren jurist än en lekman i den här frågan, som inte är enkel att förstå för vem som helst.

Därefter vill TV-teamet att jag skulle läsa något annat ”också”.

– Ni klipper väl inte bort det om Göran Lambertz? frågade jag.

– Njaej, det är inte vi som bestämmer, sa de då….

   Vilket antagligen är detsamma som jag dagligdags hör från än den ena, än den andra av höga vederbörande jag konfronteras med varje dag. Vilket med andra ord betyder att vi kommer inte att göra som du vill. Nu kanske jag far i ogjort väder, men jag tar nog det säkra före det osäkra, det har jag vant mig vid att det är bäst i alla sådana här situationer.

   Samma sak med TV4. De var också här för ett par veckor sedan. Då var det bara mig de ville intervjua. De gör en dokumentär om Christer Pettersson. Visst, jag kände honom om än inte särskilt väl personligen. Däremot var han en mycket nära vän till min döde make, Helmer. Att jag gärna ville ställa upp i sammanhanget var för att jag än en gång ville ta chansen att tala om vad jag vet om Palmemordet och Christers roll i den historien.

– Nja, det är väl inte direkt det vi vill höra om, sa de. Vi vill veta lite mer vardagliga saker om den här mannen.

   Jag berättade då också hur han kom in på Helmers begravning, där han slog upp dörrarna till kapellet med ett brak och avbröt officianten. Han var full och ledsen. Han gick dram till kistan och började deklamera en dikt. Tror det var något om Illiaden, en hjältedikt i alla fall. Han kunde läsa dikter, han var ju teaterutbildad. Men han orkade inte läsa hela, han blev för ledsen. Då slog han näven i kistan

– Fan i helvete, mors då Helmer!

   Sen gick han ut med tårarna rinnande. Det var sista gången jag såg Christer Pettersson. På en ”vanlig” persons begravning hade det väl varit skandal, men det var det inte här.

   Som sagt, jag ville ändå säga – än en gång – vad jag vet om Sveavägen den 28 februari 1986, men jag känner mig osäker på det här TV-teamet också. Får be om ursäkt om det visar sig att jag har fel, men som sagt, jag tar chansen att tala om saken här också. Än en gång alltså: Christer Pettersson sköt inte statsministern! Han var där. Jag vet varför han var där och vem som var orsak till att han blev den huvudmisstänkte. Det vill jag gärna tala om.

   I DN Debatt har jag hört att Tom Palmstierna, docent och överläkare, höll med om det Magnus Linton skriver i boken KNARK, en svensk historia. Tyvärr missade jag det men jag ska ta fram det så fort jag kommer hem. Den som berättade det för mig att sa att Palmstierna har liknande synpunkter. Tom Palmstierna är en av dagens auktoriteter inom ämnet narkotika. Om han också har börjat fundera över okunskapen i den svenska narkotikapolitiken är det väldigt bra! Hoppas jag hört rätt…

Ja, nu har jag tjatat färdigt för den här gången. Hej så länge!

 

Lillemor Östlin är den kvinna som suttit flest gånger i fängelse i Sverige.
Hon har skrivit den kritikerhyllade självbiografiska boken Hinsehäxan 2005, som blev TV-serie i SVT.
Den följdes upp av Dagbok från kvinnofängelset 2009 och 2010 kom hon ut med med den uppmärksammade romanen: Skäligen misstänkt för mord.

Under perioder har hon varit prostituerad och hade dåvarande justitieministern Lennart Geijer som kund i tio år.

Hon har främst begått narkotikabrott, för att finansiera sitt eget missbruk av amfetamin. Och hon har rymt tre gånger från kvinnofängelset Hinseberg.
Lillemor kan som få andra beskriva en värld inifrån som andra ofta bara tror att de känner till.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.