Foto: Polisen

Tortyrmordet

Mord sker av många anledningar. Hat, svartsjuka, penningbegär eller helt enkelt bara av dåligt ölsinne hör till de vanligare. Att någon mördas för nöjes skull är tack och lov extremt sällsynt.

   Makarna Visser såg villrådigt på varandra. Det var lördagen den 4 december 1965 och deras inneboende, 20-årige Hendrik Drost, hade nu inte hörts av på tre dygn, en sak som aldrig tidigare hänt. Kvart i sju på morgonen onsdagen den 1 december hade han som vanligt gått till sitt arbete på Tempo på Nybrogatan vid Östermalmstorg, därefter var han spårlöst försvunnen. Inte med ett ord hade han nämnt någonting om att resa bort, och trots att han umgicks mycket med andra ungdomar hade varken Wijbe eller Christina Visser någonsin sett honom full eller påtänd, tillstånd som annars kanske kunnat förklara hans märkliga frånvaro.

Dagen innan hade Christina Visser ringt Hendriks arbetsplats där man bara kunde meddela att han stämplat ut en minut efter sex på kvällen den första december men därefter inte setts till, ett svar lika lite upplysande som lugnande. Efter ytterligare diskussion bestämmer sig paret Visser för att åka ut till Kälvesta till två av Hendrik Drosts vänner, 18-årige Johannes van `t Hoff och 21-årige Johannes Duchateau, för att höra om de vet var han tagit vägen. De har tur och träffar de bägge vännerna just som de är på väg in till stan, men inte heller de har en aning om var Hendrik Drost håller hus, och makarna Visser tvingas återvända hem till Vällingby med oförrättat ärende och en alltmer illavarslande känsla i magtrakten.

En trevlig men ynklig grabb


HenkHenk Drost som han såg ut på sitt passfoto taget innan modet förespråkade en lugg kammad framåt istället för bakåt.

 

Hendrik Drost, som av alla utom sin mamma kallas Henk, föds den 27 april 1945 i den holländska småstaden Ermelo, men vad som är kvar av familjen, pappan dör i kriget innan Hendrik föds, flyttar efter några år till Harderwijk, samma stad där Carl von Linné en gång i tiden studerat till medicine doktor. Hur det kommer sig att så många holländska ungdomar under mitten av 1960-talet finner vägen till just Stockholm är en gåta som skulle kunnat intressera även nutida sociologer. Frågar man ungdomarna själva får man varierande och svävande svar i stil med ”Jag ville se mig om i världen” och ”Jag hade varit i Norge och blivit nyfiken även på Sverige.” I augusti 1965 kliver Henk Drost av tåget på centralstationen och tar in på numera försvunna Strandvägshotellet.

Att han inte riktigt är införstådd med priserna visar sig redan efter ett par dagar då hotellvistelsen slukat hela hans kapital, och han finner sig luspank under öppen himmel i en främmande stad vars språk han inte förstår. Dagarna tillbringar han i Kungsträdgården tillsammans med andra ungdomar, flera av dem från Holland, nätterna på en parkbänk på samma plats i en tillvaro som alltmer får karaktären av misär. En av de andra holländska ynglingarna beskriver honom med orden: ”Han verkade vara en trevlig grabb, men lite ynklig. Han hade varken pengar eller jobb och var alltid hungrig. Vi kallade honom för stackaren, och brukade ibland ge honom bröd att äta.”

Sista veckan i augusti är det Barnens-Dag-fest i Kungsträdgården, och bland dem som arbetar i de många stånden finns två 17-åriga flickor som hela veckan sett Henk Drost sitta hungrig och dyster på sin bänk. Han ser inte ut som de andra haschrökande hårdingarna, och av medlidande ordnar de tillfällig bostad hos en bekant ute på Lidingö, en bekant som dessutom skaffar jobb åt honom som lagerarbetare på Tempo på Nybrogatan. Henk Drosts stjärna ser åter ut att börja lysa.

Wilhelm III

På fritiden umgås han med andra ungdomar, mest holländare, och trots att han sällan dricker och endast en gång provat hasch hör han inte till typen som sitter hemma. Bio- och kafébesök eller en kväll på bowlinghallen Sergelhallen, en flitigt frekventerad mötesplats för de många holländska ungdomarna i Stockholm. Ett av de populäraste tillhållen är Club Art Centre, driven av en 20-årig tysk och en 24-årig holländare, inrymd i en båt vars egentliga namn är M/S Carlsvik från Visby, förtöjd vid Liljeholmskajen strax intill bron.

Ett medlemskap kostar tio kronor, en mellanöl två, och musiken är pop utom lördagar som vigts åt jazz. Enda orosmolnet är en knarklangare känd under smeknamnet Wilhelm III som i tändsticksaskar i sina många fickor erbjuder hasch, marijuana eller amfetaminpreparatet Preludin och ofta brukar försöka smita in trots att han blivit portad.

Henk Drost är populär bland flickorna, betydligt populärare än den långe rödlätte Johannes van `t Hoff som till sin förtret flera gånger får se sig brädad av den tafatte men gladlynte rivalen. I början av november tvingas Henk Drost flytta från rummet på Lidingö då familjen själva behöver det, och han hamnar på en arbetskamrats soffa innan han och van `t Hoff av en slump träffar paret Visser på tunnelbanan. Även Wijbe Visser är holländare och det dröjer inte länge innan Henk har skaffat sig ny bostad hemma hos honom och hans fru på Kirunagatan 62 i Vällingby.

Makarna Visser, som själva är i samma ålder som Henk Drost, låter honom bo gratis i ett rum de inte använder, ett tillfälligt arrangemang då Henk köpt tågbiljett hem till Holland den 14 december. Vistelsen i Stockholm har inte riktigt blivit vad han hoppats, och han antyder att han troligen inte kommer att återvända. Ett par gånger har Henk Drost bjudit med sig vänner på kaffe hos sitt nya värdpar, bland annat Johannes van `t Hoff och två holländska flickor som arbetar som au pair i Stockholm. Trots allt verkar han ganska belåten och ser fram mot att snart få komma hem till Harderwijk, och hans plötsliga försvinnande är lika obegripligt som oroande.

Liket i rivningshuset

1965 är centrala Stockholm fullt av mer eller mindre vandaliserade fastigheter, utrymda i väntan på en rivning som kunde dröja åtskilliga månader då det fanns så många dödsdömda hus att rivningsfirmorna helt enkelt inte hann med. En hel del av dessa fastigheter förvandlas till inofficiella mötesplatser för ungdomar, sovplats för hemlösa och kriminella och rena knarkarkvartar när de ordinarie hyresgästerna motvilligt lämnat sina hem.

Ett typiskt sådant hus är Vattugatan 9, en gång ett vackert bostads- och affärshus från 1896 vars hyresgäster sommaren 1965 tvingats bort och som sedan dess stått tomt.

HusRedan några veckor efter tömningen är huset svårt vandaliserat, så gott som varenda fönsterruta krossad, portarna uppbrutna och tapeter och väggpaneler nedrivna.

En man som besökt huset i slutet av oktober 1965 beskriver det som ett fruktansvärt ställe. ”Inte människovärdigt, utan en plats för djur.”

På golvet ligger ett tjugotal personer, både män och kvinnor, fulla och påtända om vartannat. Överallt ligger krossat glas, gamla tidningar, tomma cigarettpaket och använda dambindor. Dörrarna till det tomma hisschaktet står på vid gavel, och trots kylan stinker det av smuts och piss. Vid halv elvatiden på förmiddagen lördagen den 4 december går tre ungdomar in genom porten till Vattugatan 9 för att röka hasch.

Temperaturen pendlar kring nollstrecket och himlen är grå och lovar snö. Från porten mot gatan tar de sig in genom den uppbrutna dörren till trapphuset. En skylt gör reklam för en golfskola som inte längre finns, och de sönderslagna fönstren gapar dystert och ogästvänligt mot innergården där snön ligger som ett barmhärtighetens täcke över bråten.

Elen är för länge sedan avstängd och lamporna sönderslagna så för att få mer ljus går de uppåt tills de möter den förspikade trappan till tredje våningen. Till höger leder en dörröppning in till lokaler som för inte så länge sedan var hemvist åt ett företag, och från det yttre rummet banar de sig väg genom tomflaskor, pappersskräp och fimpar in mot det före detta kontoret. Den främste av dem stannar tvärt på tröskeln. Mitt i rummet ligger en man och sover, uppenbart helt utslagen för han reagerar inte på minsta vis över ungdomarnas ankomst. Efter en stunds tvekan går en av dem fram och petar på honom med foten, men reaktionen blir densamma. Det är då han ser att mannen ligger framstupa i en pöl av blod och att han har händerna bundna bakom ryggen, och det går hastigt upp för dem alla tre att de tittar på ett lik.

Snabbt skyndar de ut samma väg de kommit och tvärs över gatan slinker de in i Aftonbladets och Stockholmstidningens gemensamma redaktionshus på Vattugatan 12 och lånar telefonen för ett samtal till polisen. Två gånger tvingas de ringa innan en polisbil dyker upp framför porten till Vattugatan 9. Då har haschbiten diskret kastats bort och den ene pojkens 17-åriga flickvän gentlemannamässigt skickats iväg för att slippa konfronteras med obehagliga frågor och lagens representanter.

Vem är den döde?

Klockan 11:07 beordras radiobil 334 till Vattugatan 9, och redan en snabb kontroll av den förmodade brottsplatsen ger vid handen att det handlar om mord. På parkettgolvet i det inre rummet ligger en man i 20-årsåldern på mage i en meterstor blodpöl. Hans fötter är hopsurrade och händerna bakbundna runt en pelare i rummets mitt, i den ena handleden är ett djupt snitt ända in till benet, han har en halsduk instoppad i munnen, och runt halsen ett snöre som skurit djupt in i huden. Den döde är klädd i svarta jeans, rutig skjorta och stickad tröja samt bruna skor och kort likaledes brun överrock. I innerfickan hittas en pipa och ett paket Hamilton tobak, och dessutom en plånbok med 6:50 i kontanter och flera papper med namnet Hendrik Drost.

STMord i Klara. Stockholmstidningens löpsedel söndagen den 5 december 1965.

 

Bland skräpet på golvet har någon hällt ut en påse krita, och i det vita pulvret syns tydliga fotavtryck, men det mest påfallande av allt är att blodet på golvet varken torkat eller levrat sig trots att mannen uppenbart varit död flera dagar, ett fenomen som antas bero på det fuktiga och kalla vädret.

Namnet Hendrik Drost på den dödes papper ger en ledtråd till hans identitet, och skulle inte det varit nog ringer på kvällen samma dag en kvinna och berättar att hennes dotter, Christina Visser, har en holländsk inneboende, Henk Drost, som varit försvunnen sedan tre dagar.

Beskrivningen av hans utseende stämmer på pricken med den döde i rivningshuset på Vattugatan. En blick i den försvunnes pass avgör identiteten definitivt, men Henk Drost beskrivs som en skötsam och allmänt omtyckt ung man utan några fiender. Bland det fåtal av hans vänner makarna Visser träffat befinner sig hans bäste vän Johannes van `t Hoff som bor i en stuga på Högåsbrinken 18 i Kälvesta i Spånga, en idag helt försvunnen adress.

Handskar

De handskar Jan van `t Hoff hade på sig vid mordet, lägg märke till blodfläcken på den vänstra.

Blod på kläderna

På eftermiddagen den 5 december åker en polispatrull ut för att prata med Johannes van `t Hoff och dennes kamrat Johannes Duchateau, vilken är den lilla stugans egentlige hyresgäst. Ingen av dem kan svenska så de får följa med till stationen för att höras med hjälp av tolk.

De har inte sett Henk Drost på åtskilliga dagar, och trots att det inte verkar finnas någon anledning att ifrågasätta deras berättelser noteras att de skiljer sig väsentligt åt, bland annat när det gäller när de träffat Henk Drost sist. Johannes van `t Hoffs handskar har stora mörka fläckar och även på hans parkas finns underliga bruna stänk, stänk som vid en rutinkoll verkställd av de vid det här laget en smula misstänksamma poliserna visar sig vara blod.

En grundlig undersökning av de bägge holländska ynglingarna genomförs nu, bland annat får de ta av sig skorna och redan en snabbkoll av Johannes van `t Hoffs sulor visar att de har exakt samma mönster som de skoavtryck som hittats inte bara kring liket utan även på det. En ingående granskning av dem slår snart fast att det rör sig om exakt samma par skor, och van `t Hoff och Duchateau grips omgående.

Vid en husrannsakan i deras stuga hittar man två knivar, den ena med små men tydliga blodfläckar, och dessutom ett snörnystan tillverkat av samma sorts hampafibrer som de snören den döde varit bunden med, fibrer som också återfinns i fickan på van `t Hoffs parkas.

Till råga på allt finner man ytterligare ett par skor vars sulor stämmer överens med ett annat skoavtryck funnet kring liket, och även Duchateaus fiskbensmönstrade överrock har blodfläckar och i innerfickan tre snitt som om ett mycket vasst föremål, kanske en kniv, burits där, men trots att bevisen tornar upp sig nekar de unga männen benhårt.

Avtryck

Det skoavtryck som fällde Jan van `t Hoff. Det till vänster togs av polisen vid förhör den 5 december, det högra intill liket på Vattugatan 9. Siffrorna markerar de olikheter och förslitningar som gjorde att man säkert kunde säga att det var just detta par skor och inte bara ett med likadan sula.

Hotfull stämning

Förhör med bekanta till de bägge anhållna ger nya detaljer och målar upp en kuslig bild av två våldsfixerade ungdomar i total avsaknad av empati. Antionette van Eyl, en 21-årig holländska som några dagar under slutet av november 1965 delat rum med van `t Hoff och Duchateau berättar hur de bägge tillbringat nätterna med att diskutera mord och tortyr, hur de kedjerökt Commerce och läst amerikanska vapenkataloger.

Obehagligast är Duchateau, som alltid återkommer till samma ämnen på temat död och plåga, och som då och då brister ut i skratt utan uppenbar anledning. Till sist är stämningen i den lilla stugan så hotfull att hon inte vågar bo kvar, utan söker hjälp hos Ungdomsslussen på Stadsgården 14-16, vilka ordnar boende på ett hem för unga kvinnor, och den 2 december låter hämta hennes saker från Högåsbrinken 18. Själv vågar hon inte följa med av rädsla att möta någon av sina tidigare rumskamrater.

Helgonet och James Bond

Johannes van `t Hoff är född den nionde maj 1947 i Rotterdam, och går allmänt under smeknamnet Jan. Av bekanta beskrivs han som ett typiskt mods, med parkas, mockakängor och lång lugg, och favoritlitteraturen handlar om Helgonet eller James Bond.

Tvärtemot vad som brukar sägas om ungdomsbrottslingar har hans uppväxt inte alls varit präglad av fattigdom eller känslolöshet, utan han drar sig gärna till minnes hur han som barn brukade bli hämtad av pappa efter skolan, hur de köpte blommor till mamma och sedan sprang sista biten hem visslande så mycket de kunde så att hon skulle höra att de var på väg och hur hon skrattande brukade ta emot dem i dörren.

Enda smolket i bägaren är att hans pappa nekat honom att söka in på konstakademin och istället mer eller mindre tvingat honom att studera till ingenjör, en utbildning som om allt gått enligt planerna skulle varit färdig 1969. Strax innan jul 1963 rymmer han, 16 år gammal, hemifrån, men tas på bar gärning när han sover i baksätet på en olåst parkerad bil, en händelse som resulterar i hans första polisanmälning.

Den 12 oktober 1965 lämnar han den trista utbildningen för gott och sätter sig på tåget till Sverige, ett land han menar sig ha blivit intresserad av några månader tidigare när familjen semestrat i Norge. Ankomsten till Stockholm kan inte sägas ha varit av det muntrare slaget, redan på centralstationen blir han av med allt sitt bagage när han lämnar väskorna obevakade några minuter, och enda turen i oturen är att han haft plånboken i kavajfickan.

”Stockholm liknar Rotterdam ganska mycket, och kunde människorna bara prata holländska skulledet vara fulländat”, skriver han senare när minnet av stölden bleknat bort. Via Hotellcentralen ordnar han tillfälligt boende, och blir i Kungsträdgården, tidens samlingsplats för ungdomar, bekant med bland andra landsmännen Johannes Duchateau och Henk Drost, vilken senare ordnar jobb åt honom på Tempo vid Östermalmstorg, ett jobb han behöver mycket väl då han fått sparken från sitt tidigare arbete som diskare redan efter en och en halv dag när han dragit kniv mot en arbetskamrat.

Kniven, en 24 centimeter lång bajonettliknande sak med svart skaft med inlagd scoutlilja, bär han så gott som alltid på sig i bältet och även på sitt nya arbete skulle han visa upp den för kollegorna, och den hade så när fått honom portad på Club Art Centre i Liljeholmen när han viftat med den på fyllan. Den 24 november sjukskriver han sig utan läkarintyg och enda gången någon på Tempo ser honom därefter är när han kommer och ber om förskott på den innestående lönen.

AB

Ofattbar grymhet. Aftonbladet, vars redaktion var belägen tvärs över gatan från mordhuset, spekulerar i mordet på Henk Drost.

En ung psykopat

Johannes Duchateau, allmänt kallad Joop, är född den 24 juli 1944 i den lilla medeltidsstaden Zutphen i provinsen Gelderland vid tyska gränsen. Sedan modern dött när Joop var fyra tvingas pappan, som är metallarbetare, ensam uppfostra de sex barnen, en sak som gör att de flesta av dem tillbringar större delen av dagarna utan vuxet sällskap.

Joop Duchateau, som är yngst i kullen, placeras i en katolsk skola där undervisningsmetoden består av gammalt hederligt stryk. Efter att ha slagit tillbaka blir han förflyttad till ett ungdomshem, men slängs ut sedan han på nytt misshandlat en lärare. ”Vi stoppade honom i en soptunna” berättar han senare med ett flin. Redan som tolvåring hade han fått övervakare med anledning av att han tagit en baby ur en barnvagn, bundit ett rep omkring dess midja och sedan dinglat den över ett vattenfyllt dike, och vid ett annat tillfälle tar han stryptag på en liten flicka och släpper inte taget förrän hon blivit blå i ansiktet, två ”skämt” han skrattat gott åt.

En psykolog som träffat honom som 16-åring avger det inte helt smickrande utlåtandet: ”Måttligt intelligent” och lägger för säkerhets skull till: ”Psykopat”. Sommaren 1965 sätter han sig på mopeden och dyker upp i Sverige den 6 augusti. Han gör sig känd som en hängiven sångare av fräcka visor, bland de få som kan holländska och förstår vad han sjunger vill säga.

I Kungsträdgården blir han bekant med några andra holländska killar och tillsammans skaffar de tältplats på campingen vid Ängbybadet. Trots att han inte arbetar har Joop Duchateau alltid gott om pengar, en sak han förklarar med att han gjort sig en slant vid sidan om, exakt hur skulle bli uppenbart när han en dag försvinner med en äldre schweizisk man, även han boende på campingplatsen, och återvänder efter någon timme med svettigt ansikte och sedlar i handen.

I slutet av augusti börjar nätterna bli kallare, och Joop Duchateau lämnar Ängbybadet för bostaden i stugan på Högåsbrinken som han fått via ett slumpartat möte med husets ägare som bor i en villa på samma tomt.

Den lilla stugan är inte vinterbonad och består bara av två rum och kokvrå, värme kommer ur en fotogenkamin. I slutet av september måste Joop ha tröttnat på att sälja sex, eller kanske blir helt enkelt kunderna färre när turisterna på campingplatsen gett sig hem. I vilket fall som helst tar han jobb som svarvare på Arenco på Siktgatan 11 i Vinsta, inom promenadavstånd från bostaden i Kälvesta.

I början av november återvänder de övriga tre ungdomarna på Ängbybadets camping hem till Holland, och en vecka senare flyttar Jan van `t Hoff, som nu blivit bostadslös, in. De har tidigare bara umgåtts sporadiskt, men blir från och med nu ett oskiljaktigt par på Sergelhallen och Club Art Centre. Att deras inflytande över varandra, särskilt det från den tre år äldre Duchateau, inte alltid är det bästa skulle snart visa sig.

Allt oftare glider samtalen in på våld och mord, och på jakt- och sportaffären Widforss som då låg på Sergelgatan 20 inhandlar de varsin batong och Joop Duchateau dessutom en 33 centimeter lång dolk med skarpslipat blad. På arbetsplatsen får han de övriga att dra öronen åt sig när han frågar om någon vet var man kan få tag i en pistol.

Någon ska dö

Pratet om att döda glider alltmer in på praktiska detaljer, och den första december har de bestämt sig. Någon ska dö, och mordet ske på skoj för att se om de vågar. Vem offret blir är mindre viktigt, men Joop Duchateau, som alltid haft ett ont öga till Henk Drost vilken han anser högfärdig och dryg, lyckas snart leda in Jan van `t Hoff på rätt spår, en sak som inte alls visar sig svår trots att det är Henk Drost han har att tacka för sitt jobb och som dessutom lånat honom pengar bara några dagar tidigare. Huset på Vattugatan känner de till sedan tidigare, en i det närmaste idealisk plats för ett långt och utdraget mord.

De har redan i förväg bestämt att det ska ta Henk minst en och en halv timme att dö och att han ska lida så mycket som möjligt under tiden. På eftermiddagen åker de in till stan där de träffar en förskräckt Antoinette van Eyl på Sergelhallen, och vid femtiden promenerar de upp till Tempo på Nybrogatan där van `t Hoff hämtar ut förskott på innestående lön. I väntan på att Henk Drost ska stämpla ut går de och tar en kopp kaffe och strax innan sex på kvällen möts de tre utanför ingången till tunnelbanan vid Östermalmstorg.

Jan van `t Hoff för ordet. Han berättar att Monika, en svensk flicka Henk träffat men vars telefonnummer han sedan tappat bort, vill träffa honom och att de ska visa vägen. Utan att ana oråd följer Henk Drost med sina förmodade vänner bort till rivningskvarteren i Klara. Snön faller i stora tunga flingor när de skjuter upp porten till Vattugatan 9. Klockan är några minuter efter halv sju, och inne i de tomma rummen på andra våningen ligger mörkret tätt i hörnen.

SnöreDet snöre som hittades kring halsen på den döda kroppen av Hendrik Drost. De mörka partierna är blod.

 

Naturligtvis är Monika inte där, och de tar varsin cigarett medan de väntar på att hon ska dyka upp. Henk Drost blir mer och mer otålig. Han ser ut att börja misstänka att det hela är ett stort skämt på hans bekostnad, och föreslår att de istället väntar nere på gatan. Uppenbarligen har Joop och Jan haft svårt att ta det avgörande steget, men Henks ord om att gå därifrån ger precis den handlingskraft som behövs.

Efter en blick på varandra går de fram till Henk, Joop tar tag i hans armar och drar dem bakom hans rygg medan Jan binder ihop hans ben med ett snöre de hittat i stugan på Högåsbrinken. Henk Drost ser förvånad ut, men säger ingenting då han troligen tar det hela för en fortsättning på det något märkliga skämtet, inte heller när de binder hans händer bakom ryggen protesterar han, om man får tro gärningsmännen, och Joop Duchateau och Jan van `t Hoff tar honom under armarna och släpar in honom i det före detta kontoret intill, ett rum som inte har direkt insyn från trapphuset.

De placerar sitt offer med ryggen mot pelaren och upptäcker att de varit lite för hastiga att binda honom så Joop tar upp sin dolk och skär av de snören som surrar Henks händer så att de kan binda dem på nytt bakom pelaren. Fortfarande är Henk Drost tyst, det är i varje fall vad Joop och Jan, de enda vittnen som finns, senare skulle berätta. Trots att Joop Duchateau och Jan van `t Hoff tillbringat många dagar med att medvetet suggerera varandra till mordet visar det sig inte lika lätt att sätta den fasansfulla planen i verklighet som de trott.

De går fram till fönstret och börjar viskande bråka om vem som ska börja tortyren, för Henk Drost ska inte få dö lätt. Efter någon minut går van `t Hoff fram och drar ut Henk Drosts plånbok och plundrar den på de femtio kronor, ungefär det tiodubbla i nutida penningvärde, denne lånat av en arbetskamrat minuterna innan han lämnade arbetsplatsen för sista gången i sitt liv. Kanske är det nu det börjar gå upp för Henk att det hela inte är något skämt, för hans blick börjar flacka och ögonen lyser av rädsla, någonting han har alla skäl att vara.

Nu ska det ske

Framme vid fönstret tar Joop fram sin dolk. Han går fram till den nu mycket rädde Henk Drost och skär sönder hans stickade tröja från halslinningen ner till magen. ”Han gnällde som en hund när han såg kniven”, skulle Joop kommentera händelsen. Därefter fattar han dolken och slår greppets knapp i vilt raseri i huvudet på den bundne, vid obduktionen skulle man räkna krosskador efter ända upp till sexton slag, och håret tovar in sig i blod samtidigt som Henk Drost stönande sjunker ner på golvet, fortfarande med händerna bundna bakom pelaren.

Joop Duchateau går fram till Jan van`t Hoff som varit åskådare till misshandeln och väser med sammanbiten mun: ”Nu ska det ske.” Bortifrån pelaren ber Henk Drost för sitt liv. ”Jag lovar att inte tala om det här för någon om ni släpper mig”, ber han, men det enda svar han får är att Jan van`t Hoff går fram och sparkar honom och tvingar sedan in halsduken i hans mun och knyter den med sådan kraft att tungan viks bakåt. Henk Drost kan inte längre tala.

Sedan lägger Jan ett snöre runt Henks hals och ger den andra ändan till Joop och tillsammans drar de åt varsitt håll. Jan berättar senare för polisen: ”Han gjorde konstiga ljud och sprattlade med benen när vi drog åt.” Snöret runt halsen bryter tungbenet och krossar brosket i struphuvudet, och Henk Drost faller framstupa. Joop Duchateau hugger honom sju gånger i ryggen, två av knivhuggen är så kraftiga att dolken tränger ut genom brösten, och hjärtat och bägge lungorna genomborras.

Som avslutning ger han den rosslande Henk ett hugg rätt genom halsen, ett hugg som kapar halsmuskeln och skär av halspulsådern innan dolkspetsen tränger ut på andra sidan. ”Din tur”, säger han och räcker över dolken till Jan van `t Hoff som ger den döende Henk Drost ett sju centimeter långt snitt i handleden, ett snitt så djupt att det skär av både senor och nerver och inte stannar förrän benet tar emot. Makabert nog måste snittet ha skett exakt i dödsögonblicket, för Henks hjärta hinner pumpa ut en sista lång stråle blod ur det gapande såret innan det stannar.

Ett bylte i vattnet

Joop Duchateaus kläder är nersköljda med blod, och även Jan van `t Hoff har blod på sig. De lämnar liket av sin forne kamrat bundet där han dog, men på väg ut överraskas de av fem värnpliktiga från I 14, Hälsinge regemente i Gävle, som står inne på den snötäckta innergården och dricker öl.

I ett anfall av klarsynthet låtsas Joop och Jan vara berusade och vinglar förbi de intet ont anande soldaterna. Klockan är nu strax innan sju på kvällen, och de kostar på sig lyxen av taxi hem till Högåsbrinken då de anar att de blodiga kläderna skulle dra för mycket uppmärksamhet till sig på tunnelbanan. Hemma i stugan plockar de ner de flesta av de kläder Joop Duchateau haft på sig vid mordet, ett par blå Lee-jeans, en vit skjorta, en gul halsduk och en handduk de använt för att göra rent mordvapnet, i en väska.

Av outgrundlig anledning gnider Joop sedan han tvättat av och torkat ren dolken, och under arbetet lyckats skära sig i handen, in den med Antoinette van Eyls Nivea-kräm som tillsammans med alla hennes andra saker står kvar sedan hon brådstörtat flyttat ut. Att de måste göra sig av med kläderna står klart, och de kommer överens om att sänka dem i vattnet vid kajen intill Slussen, och är just på väg ut igen när de möter en bekant till familjen de lånar stugan av.

Han ber dem hjälpa till att putta igång hans bil som inte vill starta, och lovar i gengäld att skjutsa dem till tunnelbanan i Vällingby, en sak han också gör totalt ovetande om att det är två mördare han har i baksätet. Vid stadsgårdskajen ligger en hög uppbrutna gatstenar och en av dem knyts in i byltet med kläder som därefter kastas i vattnet vid kajplats 24. Det sjunker direkt och skulle aldrig återfinnas, inte ens av polisens dykare.

Foto: Polisen

Mordvapnet, en 33 centimeter lång dolk från Widforss jaktaffär på Sergelgatan. Notera de två skårorna i greppet, en för Henk Drost och en för Antoinette van Eyl.

Tortyr

Efter gripandet nekar de bägge till en början, precis som de kommit överens om att göra, men den 8 december, tre dagar senare, erkänner först Joop Duchateau, men menar att det varit Jan van `t Hoff som utfört mordet och han själv endast åskådare och för rädd för att våga stoppa honom. Samma dag erkänner även van `t Hoff, men med en historia radikalt olik den hans kamrat berättat. Sanningen visar sig till och med vara värre än vad förundersökningen givit för handen.

Med sig till mordet har de bägge vännerna inte bara haft sina knivar, utan även varsin 5 millimeter tjock och 40 centimeter lång sticknål de hittat bland Antionette van Eyls saker, och dessutom en påse salt. Meningen har varit att först skära in ett hakkors i bröstet på Henk Drost och därefter strö salt i såret, allt för att få honom att lida och dessutom vilseleda polisen genom att ge intrycket av att gärningsmännen är nazister och det hela ett politiskt brott.

Sticknålarna skulle ha använts på ett än mer fasansfullt sätt. Tanken var att onanera den bundne Henk Drost, som dessutom skulle klätts av naken, och strax innan det såg ut att gå för honom genomborra hans testiklar, och att hela mordet gått så snabbt det faktiskt gjort hade inte alls ingått i planerna. Hur vidrigt Henk Drost än dött visade det sig att han haft tur i sammanhanget. Det skulle blivit avsevärt värre.

Inte heller var Henk Drost det enda tilltänkta offret. När polisen beslagtar Joop Duchateaus dolk hittar man två nyligen gjorda hack i skaftet, hack som enligt Jan van `t Hoff markerar Henk Drost och nästa ännu inte utförda mord.

I stugan ute på Högåsbrinken har de bägge vännerna gjort en lista med fem eller sex namn på människor som skulle dödas, bland dem Henk Drost och Antionette van Eyl. Om listan existerat i sinnevärlden eller bara i mördarnas huvud är oklart, i varje fall hittas ingen sådan trots flera genomsökningar av deras bostad.

Nyårsafton 1965 medger Joop Duchateau till sist sin roll i mordet, ett brott som i pressen kallas likvidering och av inblandade poliser menas vara utan motstycke i svensk kriminalhistoria, tack och lov tvingas man konstatera.

Aggressiv sadist

Den läkare som utför sinnesundersökningen av Joop Duchateau noterar med bävan att denne talar om mordet med ett hånflin, medan Jan van `t Hoff, som ju varit den som varit närmast bekant med Henk Drost, ger intryck av betydligt mer ånger.

Från häktet skriver han dystert: ”I cellen är det ganska tyst. Jag hör bara fläkten och då och då någon som går. Jag vet inte vad klockan är. Varför går tiden så långsamt?” Den 9 december överlämnas Henk Drosts lik till en begravningsbyrå, och förs av hans bror tillbaka till Holland för begravning, makabert nog nästan vid samma tidpunkt han skulle ha återvänt om han inte blivit mördad.

Sinnesundersökningarna drar ut på tiden och inte förrän den 3 augusti 1966 döms Johannes van `t Hoff och Johannes Duchateau för mord och grov stöld respektive grovt häleri med hänsyftning på att de plundrat Henk Drosts plånbok innan de mördat honom.

I domen talas om ”sadistiskt aggressiva reaktioner” och ”särskild hänsynslöshet”, och påföljden blir inte helt oväntat vård på sinnessjukhus och därefter utvisning. van `t Hoff hamnar på Falbygdens sjukhus i Falköping och Duchateau på S:t Sigfrids sjukhus i Växjö, men redan senvåren 1967 anländer en holländsk kommission för att diskutera deras överflyttning till hemlandet.

 

   Petter Inedahl medarbetar på Para§raf med bland annat historiska artiklar. Han har även en egen sajt, Skarn, som förutom historiska bitar även innehåller en del om det hemsökta Stockholm och mycket annat. Skarn betyder, träck, orenlighet och smuts etc. Du hittar Petters sajt här: Skarn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och söndag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.