Debatt

En skenande våldsspiral

Publicerad 2021-08-13

Vi befarar att kidnappningen på Hällbyanstalten bara är början på en skenande våldsspiral och tyvärr en logisk följd av Kriminalvårdens ökade repression på Sveriges anstalter, skriver två intagna på Fenixbunkern i anstalten Saltvik.

Det som hände är precis vad vi varnade för i artikeln som vi fick publicerad på Magasinet Para§raf den 20 juli i år:

”Stämningen är explosiv på landets anstalter och häkten. Vi ser också framför oss att detta kommer att leda till stora problem när dessa frustrerade intagna kommer ut till ett samhälle som de inte har haft kontakt med på flera år.”

 Det är staten, som har våldsmonopol, som sätter ribban för hur våldsamt samhället tillåts bli. Det är således Kriminalvården som bär ansvaret för det som händer på Sveriges anstalter.

Kriminalvården har i sina kommentarer till händelsen på Hällby försökt att uteslutande lägga ansvaret på de intagna. Detta kan vi också se efter händelsen, då anstalten har bestraffat de intagna kollektivt. Det kommer att få rakt motsatt effekt och riskerar att leda till mycket värre händelser i framtiden.

En stat har strikt ansvar för de människor som den frihetsberövar, det vill säga, ansvaret för intagnas säkerhet och välmående vilar tungt på Kriminalvården. Inte tvärtom!

Myndigheten har en skyldighet att se till den samlade effekten av olika regler, det vill säga, hur olika repressiva åtgärder förstärks av varandra. Till exempel att införa besöksförbud och samtidigt ta bort möjligheten att ringa.

Nedan följer en lista på de repressiva åtgärder som Kriminalvården har infört det senaste året:

  1. Kraftigt begränsat möjligheterna till besök.
  2. I princip förbjudit telefonsamtal från häkten och anstalter i säkerhetsklass 1.
  3. Tagit bort möjligheten att få in pengar från anhöriga.
  4. Tagit bort kiosken.
  5. Tagit bort möjligheten att studera på högskola.

Det är dessa åtgärder som tillsammans med överbeläggningen har orsakat det ökade våldet och otryggheten för personal och intagna på anstalter. Kriminalvården har uppmärksammats på denna risk under lång tid och från många håll, utan att genomföra några åtgärder.

Man har från myndighetens håll visat en total tondövhet för den här kritiken och därmed för konsekvenserna av dessa repressiva åtgärder, särskilt med tanke på att detta har gjorts mitt under en pandemi (med totalt besöksförbud i över ett års tid) och med en extrem överbeläggning.

Nu har myndigheten därför satt sig i en situation som riskerar att urarta fullständigt.

En av de farligaste konsekvenserna av den ökade repressionen är, som vi varnade för i den första artikeln, att Sverige riskerar att alienera en hel generation barn som växer upp utan kontakt med en frihetsberövad förälder.

Dessa barn kommer att ta ut sin frustration på de rättsvårdande myndigheterna, snarare än på sin frihetsberövade förälder. Barnen kommer att skuldbelägga staten för att ha förvägrat dem deras rätt till kontakt och umgänge med sin mamma eller pappa. Detta kommer att leda till ett utbrett samhällsförakt hos dagens unga.

För oss som är placerade på Fenixbunkern är det ännu värre. Undertecknade har inte träffat sina barn på över två och ett halvt år. Vi är också förhindrade från att ha besök eller samtal med journalister.

Detta innebär att den bild som media förmedlar om situationen på landets anstalter helt styrs av Kriminalvården och därmed är ensidig och ofta vilseledande. Myndigheten tillåts alltid att uttala sig oemotsagt. Någon debatt är det aldrig frågan om och avvikande åsikter får inget utrymme.

Normalt sett är det en företrädare för Kriminalvården i blå uniform som berättar vad som hänt och varför. Kritiska frågor lyser med sin frånvaro och någon självkritik eller något ansvar hos myndigheten existerar inte.

Till exempel påstod en företrädare för Kriminalvården i riksmedia att intagna var tacksamma för att myndigheten skyddade dem från Covid-smitta genom att helt stoppa alla besök från nära anhöriga (trots att Folkmyndigheten avrådde från denna extremt repressiva åtgärd).

Det var förstås en total lögn men media köpte denna ”sanning” utan att ens försöka ta reda på om uppgiften stämde.

Denna typ av myndighetspropaganda är vanlig i diktaturer men hör inte hemma i en öppen demokrati.

Inte nog med att Kriminalvården tillåts styra rapporteringen om vad som händer, de får dessutom förklara varför det händer, vilket är en åsikt eller i bästa fall en gissning och knappast någon vetenskapligt bevisad sanning.

Denna typ av endimensionella förklaringsmodeller bör mötas med djup skepsis då Kriminalvården har en inneboende intressekonflikt. Myndigheten är part i målet och kan därmed knappast anses vara objektiv. Tyvärr är dock medierapporteringen undfallande och ensidig.

Vi redovisar här en alternativ men (till skillnad från Kriminalvården) verklighetsbaserad bild av vad som sker på landets anstalter och varför. Vi pekar också på vad som ligger i farans riktning om Kriminalvården tillåts fortsätta på den inslagna vägen av ökad repression.

 

Av Eddie Jobe och Max E Serwin
Fenixbunkern, Anstalten Saltvik


Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.